Frozen Embryo Transfer

Om fyra dagar är det dags.
För Frozen Embryo Transfer, eller FET som vi i svängen säger.
Ett först fryst men sen upptinat embryo som förs in med kateter in i livmodern.

Frozen Embryo Transfer.
Det låter som något från ett dramatiskt sci-fi-laboratiorium från år 2623.
Våra två små embryos. Även kallade blastocyster. Nedfrysta, styckespaketerade och färdiga att växa.
Det verkar kliniskt och i ärlighetens namn rätt konstigt.

Men det är det inte.
Det är den största kärleken en frys någonsin rymmer.
En liten bit av mig och en liten bit av Viktor. Våra.
Det låter säkert lite konstigt, men mitt hjärta blir alldeles varmt av tanken på att de finns.
De finns och väntar. Våra små.
Att man kan känna så för några hundra celler.
Att man kan älska något så litet så stort.

Frozen Embryo Transfer.
Om 4 dagar.

Har tagit semester på måndag för att i lugn och ro kunna vara sönderstressad.
Det blir långa, sega och svettiga timmar fram till klockan 14, då det stora ska ske.
Ringer telefonen på dagen är vi rökta. Då har våra små inte överlevt upptiningen och vi göra oss icke besvär med att åka in till Göteborg.
De tinar upp en i taget. Vi får bara tillbaka en i taget.
Vi är tydligen för fertila och riskerar att bli tvillingföräldrar. Man menar att tvillinggraviditeter är riskgraviditeter, vilket man undviker i det längsta.
Vi är tydligen för fertila. Ha! Har ni hört...

Men vi måste tro att åtminstone en av de små kommer att klara sig. Kommer frisk och stark att få bli införd i min livmoder och stanna där i 9 månader.
För tro, det måste man.

Det är just det vi håller på med just nu.
Det är allt vi gör.
Vi tror dagarna i ända.