Soldränkta dagar och ljumma kvällar har bättrat på humöret avsevärt under de senaste dagarna.
Och sen var det som att vrida på en kran för full styrka.
Helt plötsligt, efter ett antal glas vin inatt, vid glödande grill och vacker stjärnhimmel brast det fullständigt.
Jag tänkte, saknade, stod inte ut.
Med en översvämning nära nog naturkatastrof bubblade sorgen ur mig och min vän Ulrika fick trösta så gott det gick.
Jag insåg för första gången på riktigt varför det gör så ont.
Minnesbilden av Pricken i toaletten och vad jag var tvungen att göra. Spola ner. Precis just det.
För så var det. Det griper mig om fotknölarna och tvingar mig att stanna upp, låter mig inte komma vidare.
Tvingar mig att känna. Fast att jag inte vill.
Kärnan till den yttersta smärtan är ett hastigt och ovärdigt farväl.
Ett riktigt farväl som aldrig fick göras.
Man kan göra ett ordentligt farväl i efterhand, menade min vän. Man kan göra om.
Igår var det som om någon sa till mig för första gången att jag inte var galen. Att det är fullständigt normalt att sörja en centimeter barn så att man går i tusen bitar.
Att det inte är sinnesjukt att fundera över om Pricken var en flicka eller pojke, om h*n kunde känna något fast att h*n var så liten, om det var något jag kunnat göra annorlunda. Något annorlunda än att spola.
Funderar på en liten cermoni, en liten minnesstund.
För de nästan 11 veckorna som Pricken bodde i min mage och hos sin mamma.
Kanske tända ett ljus, säga några ord och gråta en skvätt.
Kanske det skulle kännas bättre sen.
När vi har gjort om.
3 kommentarer:
Ja det är helt normalt att sörja lilla Pricken och du har all rätt att göra det också. Jag tycker det låter som en bra idé med en minnesstund så att ni får ett fint farväl för er lilla älskling.
Du finns i mina tankar ofta, ofta. KRAM
Sorgen är så smärtsam, hur många veckor gammal pricken var spelar ingen som helst roll. H-n var ett liv. Ha en minnesstund och tänd ljus. Man måste hitta sin väg igenom det jobbiga.
Kramar i massor
Jag har aldrig varit i din situation så jag ska inte låtsas som jag vet hur det känns. Men jag kan tänka mig att det är helt fruktansvärt. Det är klart att du sörjer och att sorgen inte bara försvinner, du var ju äntligen gravid och det var ett nytt liv i din mage, ert blivande barn. En minnesstund låter som en bra och fin idé. Kram /Alice
Skicka en kommentar