Bröllopsfirarpyssel

Jag minns inte riktigt från i höstas (får gå in i bloggarkivet och titta efter) om jag då kunde känna av Femanesttabletterna, men jag tycker mig göra det nu. Ett litet litet illamående ibland som egentligen inte stör och ägglossningskänningar i magen. Eller ägglossningskänningar och ägglossningskänningar, det känns lite svullet på något vis.
Det händer i alla fall något därinne. Precis som det ska göra.
Jag hoppas på att slemhinnan ser fin ut på måndag. Då ska den ha växt till minst 7mm. För om den har det, så blir det insättning i veckan.
Halleluja!

Idag är jag ledig från jobbet och det är nästan tyst i huset. Det är bara djurens små tassar och fnysningar som hörs. Viktor jobbar.
Det är perfekt. För då kan jag börja förbereda det stora bröllopsdagsfirandet som går av stapeln imorgon. Då kan hemligt smyga omkring här hemma och pyssla med sånt som ska pysslas med utan att någon stör.

Imorgon bär det alltså av på firande och jag kan inte skriva vart efter som det är hemligt hemligt.
Han är som ett barn inför julafton. Frågar och spanar och klurar. Men han har ingen aning. Och det blir ju roligast så.

Nästa vecka på onsdag har vi varit gifta i 3 år. I 3 år!
Det är egentligen ganska mycket. Vad säger man? Bommul, papper eller nåt?
Det är mycket som har hänt på bara de åren. Vi är inte samma nu som då.
Gått igenom mycket tillsammans. Är starkare tillsammans.
Tänk vilken tur.
För det kunde ju varit tvärtom. Att den här resan splittrat oss i tusen bitar.

Vi är inte samma nu som då.
Och ibland önskar jag att vi inte skulle behöva prövas så jäkla mycket. Att vägen kunde vara lite rakare.
För vi är inte samma nu som då, på både gott och ont.
Vi är ju starkare.
Men också äldre. Har nästan växt ur våra unga kroppar.
Och allvarligare, lite tystare.

Vi är inte utbytbara.
Vi älskar tills sista droppen.
Vi betalar vad som måste betalas. I tårar, kärlek, vänskap, ungdomlig oförstördhet, överflödskilon och pengar.
Vi håller krampaktigt om varandra för att släppa taget ens bara lite grann kan vara förödande.
Vi står starka tillsammans för var för sig är för omöjligt.
Har vi lärt oss.

På 3 år.
I ett annat liv som vi fått lära oss leva.

Vi har allt att fira imorgon.