Himlen gråter, som allas vår Astrid en gång skrev.
Jag och Svantemannen förlorar vår långa morgonpromenad och väntar istället i soffan på en lite kortare innan jag åker till jobbet.
Drömde att jag var sen till våra älskade i frysen. Kanske för sen.
Sprang så att att jag nästan snubblade genom den längsta parken någonsin och Viktor stod vid andra änden och väntade.
Jag var sen, mycket sen.
Hjärtat bultade, tårarna väntade där bakom.
I drömmen hinner oro och rädsla ikapp.
Jagar med blåslampa.
Men jag vill inte vara rädd längre.
Protesterar.
Vägrar så länge det bara är möjligt.
Gosar vovven och tittar på vackert regn genom rutan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar