När jag känner mig orolig så brukar jag försöka tänka att jag gör allt jag kan.
Och sen kan man inte göra mer.
Att det blir som det blir.
Att allt ligger utanför min kontroll ändå.
Jag kan inte göra mer.
Men hjärnan liksom letar utvägar.
Bakdörrar.
X-et i ekvationen, någon dold och hemlig möjlighet och de fysiska lagarnas svagaste länk.
Som om det finns något därute som jag har missat.
En lösning eller två som gått mig förbi.
Men det finns inga fler lösningar. This is it.
Jag gör allt jag kan för att bli gravid och det går inte att göra mer.
När jag väl lyckas landa i den tanken blir jag lugnare.
Det blir skönare på något vis.
Nu för tiden lyckas jag oftare med just detta. Att bibehålla lugnet.
Eller så är det bara lugnet före stormen.
Måndagsstormen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar