Kämparglöd

Vi har två små liv i frysen.
De lever och finns. Väntar.
Underbara tanke och himmelska hopp.

Min kurator frågade mig igår om vi har diskuterat hur vi skulle reagera på ett eventuellt negativt graviditetstest så här tätt inpå missfallet.
Det enda jag och Viktor har reagerat på är hur glada vi är över att vi bara behöver vänta en mens.
Hur vi fort som attans vill åka IVF-tåg igen.
Vi hoppar gärna på i farten. Medans det rullar.
Det andra. Nej, det hade vi inte pratat om.
Men det har vi gjort nu. Försäkrat oss om att vi möjligen orkar.

Vi kom fram till att vi fortfarande vill åka IVF-tåg. Helst igår och gärna imorgon.

För känns så skönt att försöka föreställa sig framtiden. Och att den inte är så långt borta. Det är tröstande.
Och skönt och skrämmande på samma gång. Mest skönt.
Skönt för att det är en slags planering, ett hopp om fler möjligheter. Skrämmande för att vi inte vet om vi fakitiskt på riktigt har fler möjligheter.
Men vi vill ta alla chanser vi får, så fort som möjligt.
För vi blir inte yngre. Eller gladare.

Vi tänker att ju fortare vi är igång igen, desto fortare är detta över. Desto fortare får vi träffa vår bebis. Och ju fortare, desto fortare slut på oro och stress.
Vi vill dra bort plåstret. Snabbt och effektivt.
Vi lägger ihop två och två.
Det bara måste bli bebis till slut.
Bara vi håller på som idioter med det här, så måste det gå till sist.
Två och två blir fyra. Så.

Vi längtar så mycket efter er, ni små fina, älskade eskimåer där i frysskåpet på kliniken.
Längtan lämnar på ett sätt sorgen bakom.
Längtan ser ljuset i tunneln, hur jävla lång än tunneln måste vara.