För det är ju jätteovanligt med VISA....

Stressade som en idiot in till kliniken i morse, när jag kommit på längst bort på hundpromenaden att jag inte mynt till parkeringen vid kliniken och att Viktor hade fått statoilkortet med sig till jobbet (för automaterna i Gbg tar nämligen inte vilka kort som helst, som tex såna där jätteovanliga VISA...).
Svängde snabbt in på den lokala macken för lite växling av en tjuga, men det gick minsann inte för macken hade haft inbrott under natten och alla växelpengarna var bortrövade. Jag som aldrig växlar något alls och den dagen jag väl ska göra det, (och dessutom har skitbråttom för det gäller liv och död där borta på kliniken) ja då har någon idiot snott alla växelpengarna. Vad är oddsen för det egentligen?

Sen var det inte så där jättekul att vara tillbaka på kliniken. Dels för att jag hela tiden tänkte att jag måste vara tillbaka på parkeringen till klockan 10 för att inte få parkieringsböter. Och dels för att jag nu satt där i alla fall. På samma klinik som jag för ett par månader sedan lämnade bakom mig med fjäderlätta steg, huvudet ovanför molnen och ett pickande hjärta i magen. Med minnet färskt om hur fantasktiskt alltihop var den där dagen, blev väntrummet extra trist. Lite hånskrattande nästan. För att jag så naivt för ett par månader sedan trodde att mitt liv ändtligen hade vänt. In my face.

Väl inne hos doktorn tittades det med ultraljud och konstaterades att slemhinnan såg finfin ut, alla 8 millimetrarna av den.
Min lilla hjärna började skrika ONSDAG, ONSDAG, ONSDAG, det blir ta mig tusan en frysåterföring på ONSDAG. Tills doktorn tog ner lilla hjärnan på jorden igen och förklarade att långtidsodlade embryos, som vi har i frysen, måste man ta progesteronvagitorer 6 dagar innan återinförande för att få tillbaka.
Det krävdes inget mattegeni för att snabbt räkna ut att återinföring inte ens blir den här veckan. Ingen liten plutt i vecka 22. Nej, vi måste snällt vänta till nästa måndag.

Pust, stön och stånk. För så här är det ofta tycker jag. Lilla hjärnan räknar ut, ställer in sig och måste i hast ställa om. Har beräknat fel.
Jag vet, det verkar såklart lite löjligt. Att en halv vecka extra kan vara så där trist.
Men det är det.

Nåväl, jag börjar alltså med 2 progesteronvagitorer om dagen från och med onsdag och på måndag 1/6 kommer vi förhoppninsvis få sätta in en av våra små fryspluttar i min mage.

Sen har dagen flutit på, så klart lite snårigare än vanligt.
Har känt mig lite nedstämd. Märkbart påverkad av väntrummet på kliniken och pånyttfödd längtan efter vår bebis som dröjer.

Men imorgon är en annan dag.
Får jag verkligen hoppas.