Om att vara morgonpigg

Jag så morgonpigg att det är löjligt.

Jag vaknade pigg och glad tjugo minuter innan klockan ringde imorse. Alltså 05.10. Det är inte friskt.
Vad som inte heller är särskilt friskt är att jag sen när lunchen är avklarad är så trött att jag skulle sova sittandes.
Och nu är jag inte ens gravid längre. Men när jag var gravid var det ännu värre. Då var jag klarvaken 4 på morgonen och kändes läggdags vid 17. Klockan sju på kvällen kändes som mitt i natten.
Sen efter missfallet sov jag som en gris. Hur många timmar som helst, var helt slut. Det var skönt på något sätt, mitt i allt det osköna.

Nu när jag är glad och frisk igen har morgonpiggheten gjort återtåg.

Synd bara att det bara verkar vara jag i hela världen som är så morgonpigg. I alla fall på helgerna då jag får var pigg och ensam flera timmar innan Viktor behagar att vakna. Jag kan bli djupt avundsjuk på de där rofyllda andetagen bredvid mig i sängen. Fullständigt sur och grinig över att han är begåvad med något som jag inte har - en undersköna morgonsömnen och konsten att kunna sova ut.
Under första tiden som vi var tillsammans brukade jag ligga och tvinga mig att försöka somna om, vänta på att han skulle vakna. Det var ju så gosigt att vakna ihop och sen gå upp tillsammans för en mysig helgfrukost.
Nu är det inte sällan så att jag får äta frukost själv på helgerna. Av den enkla anledningen att jag är skithungrig efter att ha varit uppe ett par timmar. Och sen vänta ut goset från tvsoffan istället.

Annars har dagen varit bra, lugn och vanlig.
Nu ska jag laga lite mat och parkera mig i soffan hela kvällen.