Små stick

Idag är det varmt så man nästan rinner bort.
Var ute och sprang med hunden i morse och redan då var det så varmt att jag var tvungen att ta mig årets första dopp. Åh, så skönt det var!

Ikväll kommer Ulrikas hund till oss och ska bo här i en dryg vecka medan Ulrika är utomlands. Svantemannen kommer att vara salig av lycka.
Sen åker jag och hundarna till Skåneland imorgon på lite turné. Jag passar på nu när Viktor jobbar sista veckan. Träffa min familj och mina vänner, mysa och hälsa på. Det ska bli roligt och jag räknar med att jag kommer hem senast på torsdag.

I torsdags pratade jag med doktorn i telefon.
Jag frågade tusen frågor och vi förberedde oss på nästa frysåterföring efter semestern. Någon gång i mitten av augusti får jag mens, räknade vi ut, och då ska det börjas med Femanesttabletter igen, ultraljud, progesteron och förhoppningsvis en ruvning av vårt sista embryo från vår andra IVF.

Jag pratade pengar med doktorn. Kändes lite skumt.
Man kan köpa 3-pack IVF-behandlingar. Ja, det är sant. 3 för 49 000 kr. En för 30 000. Som att handla på ICA, fast jävligt dyrt. Och väldigt mycket mer avgörande.
Men först blir det frysåterföring som kostar 10 000 kr. Först, för jag räknar inte med att det kommer att räcka med frysåterföringen. Jag räknar krasst med att vi behöver åtminstone en tredje behandling.

Men vi får se vad som händer. As usual.
Livet står stilla lite till.
Framtiden går inte att planera idag heller.

Jag känner mig lite sorgsen idag.
Tänker på Pricken som inte fick leva.
Jag saknar min graviditet så otroligt mycket ibland att jag måste bromsa för att inte börja gråta. För gråta kan man ju inte göra livet, det skulle vara förfärligt. Men ibland härgar sorgen fritt och jag tänker att magen skulle varit stor nu, att det skulle bara vara halvvägs kvar till förlossning. Och så ser jag andra gravida hela tiden. Magar till höger och vänster. Lyckan som bor andra.
Jag undrar när jag ska komma över det. När det inte gör ont längre.
Men jag börjar misstänka att det nog alltid kommer att sticka till i bröstet när jag tänker på Pricken. Vårt första barn som aldrig blev.
Jag blev någon annan efteråt och det är nog så det är.

Blogstinens och MJ-feber

Är man borta från nätet i två dagar hinner det minsann hända grejer.
Man halkar bakom och efter, det glappar i informationsflödet.
Michael Jackson hinner dö och jag själv hinner bli bakis två gånger om då jag firat semesterstart lite för glatt.

Michael Jackson ja.
Hur lite artist han nu än må så ha varit under det senaste årtiondet så blev man ändå lite påmind och lite kallduschad.
Den mesta Jacko minns jag från 80-tal och tidigt 90-tal.
Hans storhet, nästan gudalik. Hans vansinne.
När vi var små hade min kompis Michael Jackson täcke och kudde i sitt rum, tapeterna övertapetserade med affischer på den allt vitare svarta pojk-mannen och Thriller och Bad-skivorna ständigt snurrande.
Det var Michael Jackson, Madonna, hamburgare och det stora USA när vi var små.
Bara landet, USA, var fullkomligt ouppnåligt. Och Michael och Madonna, var de ens verkliga, fanns de på riktigt?
Vi älskade dem och kanske mest ändå Jacko. För maken till musikalitet har sällan eller aldrig förut upplevts. Han var perfekt på något sätt.
Som de sa i P3s "Christer" igår: till och med hans studioinspelade fingerknäppningar var kristallklart övermänskliga. Och dansen, moonwalk, skrevgreppen, rösten, den konstiga näsan, hattar och guldspännen, apor och Neverland. Övermänsklig och omänsklig.
Och senare och ovanpå allt blev det klart hur sorgligt hans liv var, hans icke existerade barndom och pedofilanklagelserna som överlappade varandra, kanske lite för många för att inte ha någon orsak.
Och till sist. Av kött och blod ändå. Som alla vi andra, inte speciellt odödlig.
Men den fantastiska musiken. Den lär leva så länge mänskligeten gör det.

Jag har som sagt firat in semestern nu och har nu kommit hem från Ängelholm. Det är semester, helt otroligt. Overkligt fortfarande. Jag har fem underbara veckor framför mig. Och varje dag ska jag vårda så gott det går. Läka.
Viktor har inte semester förrän vecka 28 så jag kanske åker ner till Skåne igen på måndag om jag kan ordna med kattvakt.
Det är så skönt att det nästan inte är riktigt klokt.
Nu ska jag smörja in mig med solcreme, gå ut i trädgården med lite bubbelvatten och en bok.
Sen ska jag ligga där och bara ligga.

Går bananas

Ännu en arbetsdag är över och ynka två dagar till semester.
Snart bränns det. Snart känns det. Halleluja.

Solen steker över oss och jag kan nästan smaka den där första semesterölen redan. På fredag, stax efter att jag slutat jobbet för fem veckor framöver kommer vi att sätta oss i bilen och åka till min kusins 25-årsfest i Ängelholm. Är riktigt sugen att gå på fest, för en gångs skull. Sommaren och semesterns förtjänst.

På vägen hem från jobbet åkte jag inom djuraffären. Jag gick bananas och köpte på mig saker till Svantemannen för 800 kr.
Jag gör sånt ibland. Köper på mig dyra hundgrejer för ingen synbar anledning.
Jag skyller på att det är ett substitut till uteblivna barnvagns- och babyprylinköp.
Men Svante är glad oavsett för han fick en ny och luftig transportbur, en kylande filt och en jättestor säck med god mat. Jag ställde buren i hallen när jag kom hem, öppnade luckan och la in en gosig filt. Han gick in direkt och somnade.
Hundmamman Jessica satt bredvid och blev nästan tårögd när det tänktes på hur fint den lille gossen ska få åka i bilen på väg till festen.

Som sagt. Bananas.

Jobbångest del II

Idag har jag bara velat bort och iväg från jobbet. Så långt bort som bara det är möjligt. Från jobbet som jag egentligen älskar men som snart nog jag kanske inte älskar ett dugg längre.
För kommunen ska göra nedskärningar, stora sådana, och förskolan är inget undantag. Vi får inte längre ta in vikarier vid sjukdom, tjänstledighet eller semestrar så nu vet vi inte alls hur vi ska göra med någonting. Vi vet inget om hur våra arbetsscheman kommer att se ut för hösten. Eller barngruppen. Eller hur vi överhuvudtaget ska klara vår arbetssituation. Det känns hemskt, hemskt, hemskt just nu.
Pricken över i:et hade varit om jag inte inte får någon semester nästa vecka på grund av personalbrist. Då dör jag. Då bara dör jag.

Sen var det en sommarjobbare (tonåring som jobbar för kommunen på somrarna) som pekade på ett arbetslagsfoto som hänger i hallen och undrade om det var jag på kortet. Jag svarade att det var jag. Men det ser inte alls ut som du, sa hon då. Jag försökte skylla på att jag inte hade glasögon på kortet.
Men sanningen är att bilden är tagen för två år sedan, innan IVF-behandlingarna nästan tagit kål på mig. På bilden är jag ungefär 10 kg lättare och ser ungefär 10 år yngre ut. Jag har nu alltså fått det svart på vitt.
Jag ser tjock och gammal ut. TJOCK. Annorlunda. Som en liten rund tant.
Helvetes jävla skit.

Nu ska jag gå ut i trädgården och sola det bleka fläsket så snyggt det bara går.
Sen ska jag kuta så jag nästan avlider var och varannan dag framöver.
Och så ska jag sluta äta.

Det borde göra susen.

La dolce vita

Vilken jobbångest...

Dels för att Viktor har åkt iväg igen och sen för att det bara är fem dagar kvar till välsignad semester. För enligt hård beprövad livserfarenhet vet jag att de sista fem också är de segaste.

Ungefär hälften av mig har ju redan gått på semester, ligger och latar mig i trädgården till vacker musik och läser pocketböcker som om det inte fanns någon morgondag. Lullar omkring utan någon som helst koll på klockan, har som dagsverke att pussa på min man och mina små djur och tar ett glas vin när helst jag känner för det. Lever la dolce vita.

Då är det inte lätt för den återstående halvan att känna någon som helst arbetsentusiasm. Sannerligen inte.

Nu går vi till banken

Nu måste vi gå till banken.
För svensk sjukförsäkring täcker inte längre vår sjukvård.
Det är stopp och belägg, kalla handen och göra sig icke mera besvär att be om mer hjälp.

Hallands landsting bekostar 3 IVF-behandlingar. Men det är inte riktigt sant för frysåterföringarna räknas inte in i dem. På grund av att vi fått sätta in två frysembryon har vi varit tvungna att förhandla bort en hel behandling. Så nu, fyra insättningar senare blir vi hänvisade till banken och de privata alternativen istället.

Tänk om någon av oss varit arbetslös eller om vi helt enkelt av vilka skäl som helst inte haft råd att betala vidare själva. Tänk och hemskt och fy vad hemskt. Vågar inte ens tänka på hur det kunde varit. Att jag min älskade aldrig skulle få möjligheten att bli friska.

Jo ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom även om många höga röster bestämt hävdar att det inte är någon mänsklig rättighet att få barn. Och vems röster? Troligtvis deras som utan problem kan spotta ut så många ungar de vill skulle jag gissa.

För har man aldrig gått i dessa bedrövliga barnlösa skor vet man inte vad det handlar om. När beskedet om att man inte kan få barn på vanlig väg ges rasar livet som ett korthus. Man går in i en existensiell kris, sociala och relationsmässiga svårigheter och en fruktansvärd oro och ångest inför framtiden.
Den som inte anser att barnlöshet är livshotande vet inte mycket här i världen.

Men sen får du veta att det finns bot, du får veta av din läkare att det går att få biologiska barn. Du får veta att den medicinska vetenskapen har gått oerhört framåt de senaste trettio åren och att vi faktiskt kan få barn tillsammans. Chansen är stor, faktiskt ungefär som alla andras. Vi kan bli helt återställda.
Det är ju fantastiskt, tänker man.

Och så görs behandling efter behandling. Det sliter, det drar och krampar. Det gör jävligt ont. Det är ingen lyxweekend på spaa.
Det är förstås olika. Men för oss har det varit svårt. Vi har gått igenom nästan alla jävligheter som möjligtvis kan gås igenom.
Men vi är beredda att göra det igen. Och igen om det behövs för att vi ska bli friska. Och nu är vi även beredda att betala med pengar.
Prislappen blir obetydlig men såklart ändå betydlig. Vi kommer att få skära bort en bit av livet.
Men vi betalar vad som helst för nu finns ingen hjälp att få. Vi köper oss kärleken för vad som helst. Vi köper vår hälsa och framtid för alla pengar vi har och inte har.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom. Och vi lever i Sverige, ett av världens rikaste länder som skriker efter fler barn för att kunna få fortsätta vara ett av världens rikaste. Sverige vill ha fler barn, fler skattebetalare och färre sjukskrivningar. Det finns 250 000 ofrivilligt barnlösa par i Sverige och siffran verkar öka. Ingen vet vad det beror på. Att mödrarna blir äldre är ju sin sak, men att männens spermier blir sämre och sämre vet man inte alls varför. Det är något i den västerländska livsstilen gissar dom. För i utvecklingsländerna har man inte dessa problem i samma utsträckning. Dom gissar för det finns inte tillräckligt med forskning inom området.

Det finns en människa bakom varenda en i dessa siffror.
En rädd och ensam människa vars liv har vänts bak och fram och ut och in. Det finns ett äktenskap, en relation som inte vet var den ska ta vägen.
Det finns depressioner, sjukskrivingar, missfall, social isolering, övervikt, urusla självkänslor, ekonomiska svårigheter och skilsmässor.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom som svensk sjukvård inte betalar bot för. Om man inte har turen att lyckas på en gång.

Har man otur så får man gå till banken.

Jag är ett mensmonster

Gick upp ur sängen. Konstaterade att jag blöder oerhört mycket idag.
Åt frukost. 1 äggmacka och 4 kanelbullar. 1 glas oboy.
La mig i soffan med en karta värktabletter och dammade av en gammal Marian Keys-roman. Slängde i mig en bit citronpaj.

Somnade.

Vaknade. Åt en bit citronpaj.
Plockade lite ogräs i trädgården. Tog två ipren.
La mig i soffan med min Marian Keys.

Somnade.

Vaknade.
Åt en tallrik cornflakes med mjölk.
Satte mig i solen på altanen i 3 minuter tills jag frös lite.
Gick in till soffan. Ont i magen.

Tur är ändå att mensmonstret uppenbarar sig på en lördag.

Imorgon hoppas jag att det är borta, att springskorna snöras på och att jag är piggelin och fräsch som en sån där nyponros.

Trött midsommar

Det blir en lugn midsommar för vi orkar inget annat.
Kanske går vi en sväng neråt byn ikväll, förbi campinggästerna och ut vid havet. Äter lite gott och dricker en snaps.

Trött.

Har sovit för mycket.
Drömde om att jag vägde över 100 kilo och var 45 år gammal, om chanser som gått förlorade och ensamheten som segrat.
Huvudet är tungt som en påse sten.

Det är midsommarafton idag och det är svårt att vara glad. Tänker mycket på hur lycklig jag skulle varit om vi hade en liten att dansa kring midsommarstången med. Men det är outhärldligt sorgligt att tänka så, att gräva en sådan grop åt sig själv.
Så jag försöker vifta bort. Fäkta. Slåss.

Nu har Viktor startat dammsugaren och jag ska gå och göra min plikt jag också. Så det blir lite mysigt ikväll. Trots allt.

Ruvardag 17 - Det är över

Äntligen är det över.
Testade minus igen och mensen är på gång. Rosa på pappret.
Jag drar en suck av lättnad och ett ton lyfts från axlarna.
Det är så över som det kan bli och även om resultatet inte är det som vi önskat oss så är det ändå skönt att få slappna av igen.

Drack knappt 2 glas vin till maten ikväll och blev märkligt berusad. Är nog helt slut efter dessa tunga månader med hopp och förtvivlan, sorg och maktlöshet.
Nu är det sommar på riktigt.
5 veckors semester väntar runt hörnet.

Ruvardag 16 - Räknar ner

Imorgon är ruvningen över. Tack och lov.
Imorgon gör jag det sista graviditetstestet och sen får det vara. Sen slutar jag med medicinerna och slutar räkna dagar. Det ska bli skönt. Vi får en välbehövlig sommarvila innan nästa försök.

Jag får fortfarande en del positiva hejarrop men måste krasst säga att jag inte tror ett enda dugg på att jag skulle vara gravid. Jag känner av illamåendet lite då och då fortfarande men det måste vara medicinerna som spökar. Jag borde ha testat positivt i lördags vid en graviditet tycker jag, då jag ändå skulle ha varit i vecka 5. Ömheten i brösten har också avtagit. Att jag inte fått någon mens är betydelselöst eftersom jag aldrig får det när jag ruvar, oavsett om jag är gravid eller ej. På grund av medicinen det också.

Nu räknar jag istället ner till semestertider. Härliga och ljuvliga semester som ligger alldeles ny och 5 veckor lång framför mig. Har en dryg vecka kvar att jobba och det spritter till i mig varje gång jag tänker på det. Det ska bli så gott.

Och på fredag är det midsommar och vo får väl se vad vi gör då.
Kanske går vi på fest.
Lever lite.

Ruvardag 14 - När sorgen hittar mig

Sorgen hittade mig igår kväll.
Stark och svår.
Som ett sugande slag i magen och i livet.
Fångad i mitt liv, i min kropp. Känslan av att vara fångad och fast.

Gick ut på klipporna och tittade på havet i kvällsolen. Grät.
Tyckte synd om mig själv. Om Viktor. Om oss.
Jävla Gud är du nöjd nu som hon sa i "Yrrol".

Sen sov jag hela natten, djupt och drömlöst.
Vaknade sorgsen, duschade, åt, gick ut med hunden.
Åkte till jobbet och undrade stilla hur jag skulle klara dagen.
Men allt blev bättre tillsammans med barnen, kollegor och dagens ljus.

Klippte leende gräset nu ikväll.
Solen har varit framme hela dagen.
Och sommaren är kommen.

Längtar efter Viktor som är i Flen och jobbar tills på torsdag.
Att älska och längta är det vi gör. Han och jag. På alla möjliga sätt.
Tur att vi gör det bra.

Ruvardag 13 - Semesterdrömmar

Idag samlas tankarna i ordning igen.
Det känns ändå ok. Jag har nog blivit hårdhudad kan tänkas.

Längtar efter att få börja springa små turer med hunden igen. Utan dyrbar last eller förkylning är det det enda planeringen rymmer just nu. Att få använda min kropp och mitt sinne genom muskler och svett. Det ska bli skönt.

Men jag måste vänta lite till. Medicinera några dagar till innan jag knyter på mig löparskorna igen.
Jag gör testet på torsdag sen är livet helt som vanligt igen.
Utan barn och utan graviditet. Men med drömmar och framtidstro, livsnjuteri och snart semester.

En stor del av semestern kommer att avnjutas i trädgården. Viktor och jag och ljuvliga vovven. Vi kommer också att åka lite fram och tillbaka härifrån och till Skåneland och till Göteborg. Hälsa på, göra små turnéer och vänskapliga stopp.
En sväng till Hjo skulle också vara fint. Förra året tog vi med oss hunden och bodde intill Vättern på världens mysigaste B&B. Utforskade den vackra lilla staden, badade och åt fantastisk mat. Ett riktigt smultronställe, allt värt att göras om igen.
Kanske blir det också någon konsert. Men jag har sett att Winnerbäck inte spelar så mycket i sommar. Kanske blir det någon annan att lyssna på i gröngräset. Är sugen på Timbuktu eller Peps kanske? Undrar om de spelar utomhus i sommar någonstans?
Och så ska jag passa Gunther, Svantes lille hundkompis några dagar.

Semesterdrömmar.

Känna grilldofter om kvällarna och dricka kall rosé vid salladsskärandet. Värma den frusna vita vinterkroppen i solen och lyssna på vacker musik eller sommarpratare på radion. "Christer"s radioarkiv kommer att fläkas upp och spelas i gröngräset och i bakrunden kommer humlorna surra ovanför saftglasen.

Och regnar det kommer jag att köpa massor av pocketböcker och tända ljus och ligga och läsa dem med lite täcke på med ena handen klappandes hunden medan regnet smattrar på taket och åskan mullrar på avstånd.

I ljumma kvällen kommer vi gå med tung ryggsäck lastad med pastasallad och vin ner till Skytteviken och titta på havsvattnet kokande av fisken som hoppar. Vi kommer att vara varma efter maten och vilja bada men vi är för fega för simma med fiskarna så det blir ett snabbt dopp medan Svantemannen tittar med stora bruna ögon från sitt bundna koppel.
Så håller vi varandra om midjan och går skrattande hem med vått hår och lättare ryggsäck. Och så är det snart natt och fåglarna börjar redan sjunga in morgonen. Men vad gör det för tiden står stilla i sommarljuset och man inte behöver ställa larmet på mobilen eller ens veta vad klockan är i flera veckor till.

Ställer om

Vinden vänder för jämnan.
Man lär sig att ställa om. Att ställa tillbaka och fram.

Idag har jag ställt om igen och lyckats ganska bra. De nya förutsättningarna lyder under att det troligtvis inte blir någon februaribebis. Eller rättare sagt känns det som att jag måste ställa in mig på ett definitivt misslyckande för att inte bli ledsen igen så snart inpå.
Det har hänt förut att vi testat negativt och ändå fått nytt hopp för att sedan vara tvungen att ge upp helt. Den resan orkar jag inte igen.
Jag tar mina mediciner och gör ett nytt test på torsdag.
Utan att hoppas. För själens skull.

Ställer in mig på att hoppas på nästa chans istället. På chansen efter sommaren.
Ställer in mig på att det här bara är ytterligare ett steg närmare vårt barn.
För någon gång måste det gå. Det bara måste det.

Det ska det.

Ruvardag 12 - Medicinspöken

Jag känner mig så lurad och ledsen.
Och tyvärr fortfarande väldigt illamående och undrar vad det är för mening med det. Jag kommer nog aldrig kunna tro på några som helst symptom någonsin igen. Den där jävla medicinen...

Testet blev negativt. Förlåt, testen blev negativa. Jag tog två.
Jag får väl testa om en vecka igen, men det blir nog ingen graviditet den här gången.
Ingen februaribebis.
Ingen sista räddning innan vi måste börja betala våra behandlingar ur egen ficka.

Jävla helvetes jävla helvetes jävla skit.

Ruvardag 11 - Grön

Det känns onekligen nervöst idag.
Min gamla vanliga test-skräck har infann sig idag på apoteket när jag plockade på mig två stycken graviditetstest.
Kvinnan i kassan på apoteket log.
Jag är förmodligen helt grön i ansiktet av allt illamående.

Illamåendet är ruskigt just nu. Jag är hela tiden på gränsen till att behöva kräkas.
Det är mycket starkare än när jag var gravid i våras.
Så är jag gravid nu så betyder det kanske allt är som det ska den här gången. Kanske embryot är friskt och starkt, tänker jag, nu när jag mår illa så in i helvete.

Mest är jag alltså lycklig över mitt illamående. Och skulle graviditetstestet bli positivt imorgon så kommer jag att älska det över allt annat. Om jag så skulle spy i kaskader varje dag så skulle jag älska det.

Snälla gode Gud eller vem som nu bestämmer här i världen. Låt mig få ett positivt graviditetstest och ett litet barn i februari...

Snälla snälla snälla snälla...

Ruvardag 10 - Jag har fan inte åkt för mycket karusell

Gahhhh!!! Vill få tag i någon slags fjärrkontroll och spola fram tiden.
Den här veckan tar ju aldrig slut.
Är så frustrerad över att det bara är torsdag när det borde vara lördag.

Har samma symptom som innan, men mer och starkare nu. Mitt hopp växer för varje dag som går och det vore hemskt och grymt att bli dragen vid näsan nu. Att nästan vara säker på sin sak och sen få ett fett minus rakt i anletet.
För jag är ju det. Nästan säker.
Det suger i magen, kittlas och illamår. HELA TIDEN.
Så har jag ju bara känt vid två olika tillfällen.
När jag åkt för mycket karusell eller när jag har varit gravid.
Jag har fan inte åkt för mycket karusell i alla fall.

Ruvardag 9 - Hemma hos ensamheten

Det är bara onsdag. Kan ni fatta det? Helt otroligt.
Tiden har nog aldrig gått saktare.

Och jag håller på att tråkas ihjäl nu.
Har precis kommit från jobbet och undrar vad jag ska göra med alla mina ensamma kvällar.
Förut älskade jag kvällarna. Våra kvällar tillsammans.
I soffan. I köket. Ätandes, tittandes på tv. Pratandes. Retandes.
Nu är det tomt så det ekar och jag längtar bara tills Viktor kommer hem imorgon kväll/ natt. Sen är han ledig hela fredagen och jag slutar tidigt.
Vi får en lång helg tillsammans.

Och förhoppningsvis flyttar lyckan in igen.

Ruvardag 8 - Gräsänka blues

Krisen slår hårdare mot vissa och mindre hårt åt andra.
För oss slog den mindre hårt. Den innebar bara att Viktor fick ta sitt gamla jobb tillbaks, som i sin tur innebär att han från och med nu och några månader fram måste vara hemifrån måndag till torsdag varje vecka.
Det är väldigt tråkigt såklart men det känns ändå som att vi kom undan med blotta förskräckelsen. Det kunde varit värre.

Så nu har jag huset och djuren för mig själv. Dagarna fram till lördag kommer att gå rejält segt. Som om de inte gjorde det tillräckligt innan.

Men så viskar jag knappt hörbart dagens goda nyheter.
Jag vaknade halv fyra i natt. Varm och konstig. Illamående och klarvaken. På exakt samma sätt som när jag var gravid förra gången.
Brösten är superkänsliga och jag får lite svettningar då och då. Mår konstigt.
Det känns precis som för några månader sedan. Srax före det välsignade plusset.
Jag hoppas så att jag nästan går sönder att mina känningar är på riktigt. Att de innebär en ny chans och en ny liten i magen.

Men jag vågar inte tro. Jag bor fortfarande i ingenmansland.
Vågar inte lita på min kropp som lurat mig så många gånger.
Men hoppet är väckt. Har kännt mig riktigt glad idag.
Glad och illamående hela dagen.

Ruvardag 7 - Snorigt ingenmansland

Dagen har varit trött trött trött. Och lång lång lång.
Jag har nästan dött. Det är sant.
Men nu ligger jag här i soffan alldeles överlevandes. Den här dagen också.

Alla eventuella graviditetssymptom har drunknat i förkylning.
Jag är snorig och hängig. Med ett svagt illamående i bakrunden som jag inte vet beror på snoret, graviditet eller mediciner.

Sån är jag idag.
Och ledsen.
Sorgsen.
Ynklig och liten.

Vissa dagar avskyr jag mitt liv som jag sitter fångad i.
Dessa dagar verkar omöjliga att hantera. Att leva.
Och dessa dagar börjar på allvar nu. Igen. De börjar igen.

Från och med nu och fram till lördag lever vi i mörkaste ingenmansland.

Ruvardag 6 - Samlar symptom

Jag har stort hopp idag.

Vaknade med ömma bröst, ett svagt illamående och träningsvärksliknande känsla i magen. Och ont i halsen.
Ont i halsen? tänker säker ni normala människor. Men såna som jag vet bättre.
Såna som jag vet att immunförsvaret blir sänkt vid en graviditet. Det onda i halsen kan alltså vara ett bra tecken det också.
Nu samlar jag symptomen på hög. Räknar dem. Tänker på dem. Vårdar dem ömt.
För sånt gör såna som jag.

Den kommande arbetsveckan kommer att gå löjligt sakta. Jag ska överleva måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag innan dagen kommer då jag får göra ett graviditetstest. Det blir en favorit i repris. Jag testar på ruvardag 12, precis som förra gången då jag testade positivt.

Det vill säga om mensen inte hinner före.
Men det brukar den inte göra i vilket fall som helst.
Den brukar inte komma förrän jag har slutat med medicinerna.
Så jag ställer in mig på nästa lördag.
På lördag gäller det.

På lördag smäller det?

Gökboet

Sitter under lördagskvällen och tänker att jag nog håller på att bli smått tokig under den här ruvningen också.

Håhåjaja.

Ruvardag 5 - Ber till bebisgudarna

Jag mår jäkligt illa.
Det är konstigt, men jag gör faktiskt det.
Det känns ju inte riktigt som att det är möjligt att må illa av en graviditet redan på ruvardag 5.
Men jag och Viktor åkte till Coop och handlade och jag var så nära att kräkas rakt ut i affären att jag fick avbryta och hänga utanför toaletterna tills Viktor var färdig. Sen åt jag ett grönt äpple och mådde bättre.

Försöker intala mig att det kan vara medicinspöken.
För att känna av en graviditet på ruvardag 5 verkar osannolikt.

Men långt där inne i själens innersta ber jag till bebisgudarna om att det faktiskt är vårt lilla pyre som gör sig till känna.
Där inne är det det absolut enda jag håller på med just nu.

Ruvardag 4 - Den dåliga dagen som blev lite bättre

Vilken dag...
Så stressigt på jobbet som vi har haft idag har vi inte haft på hur länge som helst. Lägg där till att jag är fullständigt hormonstinn och väldigt nojig för all typ av överansträngning. Jag tänker nog för mycket på vad som finns i min mage. Och förresten, vem skulle kunna klandra mig...
Som när jag lyfte ett barn i förrgår och gick in i ljupaste ångest säkert en hel timme efteråt. Jodå, jag som skulle sluta gå omkring och vara rädd...

Jag kom tillslut hem från jobbet som ett vrak och la mig raklång i soffan med en progesteronvagitor instoppad och paradisask på magen mölandes chokladpraliner. Sen deklarerade jag sömnigt för Viktor att någon fredagsstädning skulle det inte bli tal om och gick upp och la mig i sängen och sov i en timme.

Och nu är jag tillbaka i livet igen.
Vad lite vila kan göra susen. Känner mig som en helt ny fredagsmänniska och den hårda dagen är som bortblåst.

Magen känner jag av hela tiden. Samma känsla, träningsvärkskänslan, fast ändå lite mer idag. Jag tycker mig också känna något annat bekant fast omöjligt att sätta fingret på. Men det kan ju lika gärna vara medicinerna såklart. Igen.

Har lusläst mina blogginlägg från förra ruvingen och konstaterat att jag än så länge följer det positiva och igenkännande händelseförloppet. Det här är första ruvningen som jag faktiskt har något att jämföra med. Jag famlar inte i mörkret längre utan vet faktiskt precis hur det känns att vara gravid.
Det vill säga om varje graviditet känns likadant...

Jag famlar vidare i alla fall och nu snart under en väldigt skön och välbehövlig vilohelg. Det ska bli gott!

Trevlig helg på er!

Ruvardag 3 - Verkligheten som kom ikapp

Den där stumma avdomnade känslan i kroppen har försvunnit och jag börjar känna igen mig själv igen.
Tyvärr får jag väl säga.

Idag längtar jag efter att vara gravid igen så att jag tror att jag ska bli galen vilken sekund som helst. Tänker konstant på vårt lilla pyre där inne och hoppas så att jag nästan går sönder.

Emellanåt tänker jag att det inte kommer att gå. Att det vore högst osannolikt att vi skulle lyckas bli med barn två gånger i rad, vi som fruktlöst kämpat innan dess i flera år. Det vore nog för bra för att vara sant.

Fast vi har ju en chans just nu, lika god som någon annan. Kanske till och med större eftersom jag nu varit gravid en gång, ganska nyss och att vi fick tillbaka ett jättefint ocn långtidsodlat embryo.

Och så där håller jag på. Fram och tillbaka, stöter och blöter möjligheter och omöjligheter. Och mitt i allt detta finns vårt allra finaste.
Ett litet frö av tunnaste glas i våra skakiga händer.

Jag känner av magen. Tror jag.
Eller så inbillar jag mig.
Det känns som träningsvärk, precis som förra gången då jag faktiskt var gravid. Men jag förstår ju att det ännu är för tidigt för att kunna avgöra vad som verkligen är en graviditet eller vad som faktiskt bara är biverkningar av medicinen.

Förra gången började jag att känna av min graviditet så där ordentligt ungefär på ruvardag 10-11.
Det kan hända att jag slår världsrekord i symptomletande nästa vecka.

Ruvardag 1 - Iskallt uppdrag

Och så är vi igång igen.
Samma procedur.
Samma ringarde mobillarm 4 gånger om dagen, samma vagitorer och femanesttabletter, samma räknande av dagar och samma symptomletande.
Jag känner så väl igen mig.

Ska försöka att hålla huvudet iskallt den här gången.
Försöka att vara så där axelryckig och tänka att det går om det går annars går det väl inte och då går det väl nästa gång.

Vår nya resa med vårt nya fina embryo börjar just idag.
Med allt vad det innebär. Och det innebär troligtvis alldeles för få axelryckningar är jag rädd.
Den inre stressen som en ruvning innebär går inte ens att beskriva för den oinvigde. Den där känslan av att framtiden och livet hänger på en ultratunn och skör tråd.
Känslan av att just det här embryot kanske möjligtvis, om än kalkylerat i svart, är sista vägen ut innan sinnessjukdom tar över eller de bra äggen är helt slut(ja, fast att jag blott är 31 unga år kan den tanken poppa upp).

Iskall?
Javisst...

Jag vägrar

Det var nästan som om jag letade efter min nervositet där i väntrummet på kliniken.
Men jag kände mig lugn. Stark. Ovanlig och besynnerlig.
Vanligtvis är jag nervös så att jag nästan kräks strax före en eventuell insättning av embryo. Allt kan ju gå fel. Om man har otur. Och tur är vi ju inte särskilt begåvade med.

Men inte idag.
Visst flög tankarna på våra små i frysen lite hur som helst.
Men jag var inte rädd.

Det var då jag bestämde mig.
Jag ska ta mig fan vägra vara rädd.
Från och med nu.
JAG. VÄGRAR. VARA. RÄDD.

Det låter kanske lätt och det är det inte.
Men jag har tröttnat på rädslan som följt mig i nästan fyra år nu. Jag är så innerligt trött. Det är bra.
Jag ska vägra så långt det bara går. Så länge det är möjligt.

Doktorn kallade på oss och vi fick komma in på hennes kontor.
Allt hade gått bra, sa hon.
Vi hade en fin blastocyst (5-dagarsembryo) att sätta in idag och en kvar i frysen.
Det var en jättefin blastocyst. Jättefin. Sa dom. Man blir lite stolt.

Och så skred vi till verket.
Vår lilla stjärna åkte genom katetern och in i min livmoder. Hem.
Att göra en återföring är så stort att man knappt vågar andas.
På skärmen via ultraljud syntes en liten ljusprick.
På plats. Nästan planterad.
Härliga tider.

Huvudet upp och benen ner

Jo tack, jag har huvudet upp och benen ner.
Som det brukar.

Ändå känns det klart och tydligt att det inte är en särskilt vanlig dag idag.
Idag får kanske en liten flytta in i min mage.
En liten att hoppas sig blå över.

Jag kan inte riktigt ta på vad för känsla jag har i kroppen, för den är helt ny.
Som enn blandning av lugn och sorgsenhet.
Jag som längtat efter den här dagen kan nu inte riktigt greppa den känslan som jag längtade efter.
Tänker mycket på Lilla Pricken som aldrig fick bli.
På min graviditet som kantades av kärlek och oro.
På min oro som blev befogad.

Nu får vi kanske en ny chans.
OM en av våra små överlever upptining idag så får vi en ny chans.
Idag.

Det både skrämmer och värmer.

Huvudet upp och benen ner.
Men ändå.
Inte som vanligt.