Den där stumma avdomnade känslan i kroppen har försvunnit och jag börjar känna igen mig själv igen.
Tyvärr får jag väl säga.
Idag längtar jag efter att vara gravid igen så att jag tror att jag ska bli galen vilken sekund som helst. Tänker konstant på vårt lilla pyre där inne och hoppas så att jag nästan går sönder.
Emellanåt tänker jag att det inte kommer att gå. Att det vore högst osannolikt att vi skulle lyckas bli med barn två gånger i rad, vi som fruktlöst kämpat innan dess i flera år. Det vore nog för bra för att vara sant.
Fast vi har ju en chans just nu, lika god som någon annan. Kanske till och med större eftersom jag nu varit gravid en gång, ganska nyss och att vi fick tillbaka ett jättefint ocn långtidsodlat embryo.
Och så där håller jag på. Fram och tillbaka, stöter och blöter möjligheter och omöjligheter. Och mitt i allt detta finns vårt allra finaste.
Ett litet frö av tunnaste glas i våra skakiga händer.
Jag känner av magen. Tror jag.
Eller så inbillar jag mig.
Det känns som träningsvärk, precis som förra gången då jag faktiskt var gravid. Men jag förstår ju att det ännu är för tidigt för att kunna avgöra vad som verkligen är en graviditet eller vad som faktiskt bara är biverkningar av medicinen.
Förra gången började jag att känna av min graviditet så där ordentligt ungefär på ruvardag 10-11.
Det kan hända att jag slår världsrekord i symptomletande nästa vecka.
1 kommentar:
Det kommer lyckas den här gången! Jag var också orolig över att det skulle gå åt skogen efter missfallet... men mirakel sker och nu är det er tur!
Skicka en kommentar