Idag är det varmt så man nästan rinner bort.
Var ute och sprang med hunden i morse och redan då var det så varmt att jag var tvungen att ta mig årets första dopp. Åh, så skönt det var!
Ikväll kommer Ulrikas hund till oss och ska bo här i en dryg vecka medan Ulrika är utomlands. Svantemannen kommer att vara salig av lycka.
Sen åker jag och hundarna till Skåneland imorgon på lite turné. Jag passar på nu när Viktor jobbar sista veckan. Träffa min familj och mina vänner, mysa och hälsa på. Det ska bli roligt och jag räknar med att jag kommer hem senast på torsdag.
I torsdags pratade jag med doktorn i telefon.
Jag frågade tusen frågor och vi förberedde oss på nästa frysåterföring efter semestern. Någon gång i mitten av augusti får jag mens, räknade vi ut, och då ska det börjas med Femanesttabletter igen, ultraljud, progesteron och förhoppningsvis en ruvning av vårt sista embryo från vår andra IVF.
Jag pratade pengar med doktorn. Kändes lite skumt.
Man kan köpa 3-pack IVF-behandlingar. Ja, det är sant. 3 för 49 000 kr. En för 30 000. Som att handla på ICA, fast jävligt dyrt. Och väldigt mycket mer avgörande.
Men först blir det frysåterföring som kostar 10 000 kr. Först, för jag räknar inte med att det kommer att räcka med frysåterföringen. Jag räknar krasst med att vi behöver åtminstone en tredje behandling.
Men vi får se vad som händer. As usual.
Livet står stilla lite till.
Framtiden går inte att planera idag heller.
Jag känner mig lite sorgsen idag.
Tänker på Pricken som inte fick leva.
Jag saknar min graviditet så otroligt mycket ibland att jag måste bromsa för att inte börja gråta. För gråta kan man ju inte göra livet, det skulle vara förfärligt. Men ibland härgar sorgen fritt och jag tänker att magen skulle varit stor nu, att det skulle bara vara halvvägs kvar till förlossning. Och så ser jag andra gravida hela tiden. Magar till höger och vänster. Lyckan som bor andra.
Jag undrar när jag ska komma över det. När det inte gör ont längre.
Men jag börjar misstänka att det nog alltid kommer att sticka till i bröstet när jag tänker på Pricken. Vårt första barn som aldrig blev.
Jag blev någon annan efteråt och det är nog så det är.
1 kommentar:
Visst är det så det är. Man glömmer aldrig, och man blir aldrig densamma igen.
Men förhoppningsvis blir man ngn gång i framtiden en bättre och gladare annan och kan tänka tillbaka på barnet som aldrig blev utan den där enorma sorgen.
Jag hejar på er till hösten!
Kramar
Skicka en kommentar