Huvudet upp och benen ner

Jo tack, jag har huvudet upp och benen ner.
Som det brukar.

Ändå känns det klart och tydligt att det inte är en särskilt vanlig dag idag.
Idag får kanske en liten flytta in i min mage.
En liten att hoppas sig blå över.

Jag kan inte riktigt ta på vad för känsla jag har i kroppen, för den är helt ny.
Som enn blandning av lugn och sorgsenhet.
Jag som längtat efter den här dagen kan nu inte riktigt greppa den känslan som jag längtade efter.
Tänker mycket på Lilla Pricken som aldrig fick bli.
På min graviditet som kantades av kärlek och oro.
På min oro som blev befogad.

Nu får vi kanske en ny chans.
OM en av våra små överlever upptining idag så får vi en ny chans.
Idag.

Det både skrämmer och värmer.

Huvudet upp och benen ner.
Men ändå.
Inte som vanligt.