Sista...

Sitsta bilden för i år!

Lycklig..

..och lite berusad...

Än en gång och verkligen

Gott Nytt År!

Goodbye 2008 - tack och lov

Nyårsmeny 2008:
Förrätt: Toast Skagen toppad med färska räkor och grönt.
Huvudrätt: Apelsinmarinerade fläskfilémedaljonger med potatisgratäng
Efterrätt: Varm frukt med riven smält vit choklad och toblerone. Serveras med vaniljglass.
Jag är nöjd och längtar speciellt efter den chokladiga efterrätten. Och efter champagne förstås!

Idag är sista dagen på året som Gud glömde.
2008 har varit tung uppförsbacke hela vägen.
Jag har plockat på mig massor av erfarenheter och är inte samma som för bara ett år sedan. Ibland kan det kännas som att jag på ett år blivit 10 år äldre.
Som om jag har växt om mig själv.
Jag är inte samma. För när insikten och ödmjukheten växer blir livet lite mer värdefullt.
Och av en annan betydelse.

Gott Nytt År på er alla bloggvänner!
Nästa år blir ett mycket bättre.
Vi tar med oss vårt bästa till 2009 och lämnar skiten bakom oss.

Goodbye 2008.
Hello 2009!

Morötter

Den 8 november slutade jag röka.
Den 26 december slutade jag äta godis och började motionera.
Det är väldigt bra.

Men skitsvårt.
Som David mot chokladjätten.
Den stora kampen mot starka hjärnspöken och svaga ögonblick.

Så jag funderar på ett belöningssystem.
För även om en bebis är den belöning för mödan som jag helst av allt vill ha är det än så länge skrivet i stjärnorna om jag någonsin kommer att bli mamma.
Tyvärr.

Jag kan tänka mig en sån där frossardag, en lördag i månaden, då jag får äta allt som jag har längtat efter under min diet. Choklad, kakor, glass, tårtor... En dag då jag kan lägga undan de där torra nötterna som ska föreställa mitt godis åt sidan och bara njuta och slappna av.
Åh, så gott...

Imorgon är det nyårsafton och det kan få vara min frossardag för december. Nyårsafton som ligger sådär perfekt i månadsslutet.
Sedan sista lördagen i månaden framöver.
Då kanske jag kan klara alltihop.
Att hålla mig ifrån rökningen och samtidigt gå ner i vikt.

Jag skulle bli så nöjd och stolt om jag klarade av det.
Och så väldigt mycket mer hoppfull.

Nyårsplaner

Så närmar sig nyårsafton.

I år ska vi vara hemma i lugn och ro med vår fyrverkerirädda hund. Förra året var en förfärlig upplevelse. Vi var bortbjudna på middag och kunde inte ana att hunden kunde bli så rädd. Han skakade och hamnade i någon slags chocktillstånd vid tolvslaget.
I år ska stackars vovven få lugnande tabletter och få vara hemma i trygghet. Men visst känns det hemskt att behöva droga honom. Min lille gosse...

Men vi får ändå ha lite mys och lyx även om det bara är jag, Viktor, katten och rädda hunden som firar.
Jag försöker fundera ut någon trerättersmeny med viner till. Kanske något med räkor till förrätt... Huvudrätten har jag än så länge ingen aning om. Någon som har ett smaskigt tips?

Efterrätten är redan vald och självklar. Varm frukt med smält vit choklad och vaniljglass - åhhh det är så gott! (men om någon i nuläget höll fram en vanlig sockerbit skulle jag förmodligen också och bara av den bristsa ut i andäktiga åhhh och ahhh.) Godisstoppet måste göra ett undantag på nyårsafton, något annat hade varit omänskligt.

Nu ska jag äta sen och god frukost och sedan få lite gjort här hemma. Städa upp, åka och handla och springa en tur med hunden.

Glasögonen trycks liksom till...

I vår IVF-värld går det lite upp och ner.

Lätt och svårt att älska.

Omtumlande.

Vi tog allt för givet.

Det gör vi aldrig om.

Efter en tom och jobbig vår fick vi sommaren och hösten.

Med små utflykter och kärleken som hittade hem igen.

Vissa dagar är jag himmelens kär.

Lite mer än vanligt.

Som idag.

Välsingnade jul.

Och lärorika 2008.

Vi har kommit varandra så omöjligt nära.

Han och jag.

Så att glasögonen liksom trycks till.

Chihuahuanördarna går på bio

Idag blir det biobesök för hundnördarna.
Jag och Ulrika ska gå och se Beverly Hills chihuahua, en Disneyfilm som har haft premiär nu i juldagarna. Det lär ju vara vi och så 11-åriga tjejer i biosalongen. Men så blir det när man är chihuahuaägare och det kommer en hel spelfilm om rasen, man måste bara se!

Har nu sprungit dagens runda och känner mig väldigt, väldigt duktig. Nästan som om jag är lite lättare redan, om inte annat så i sinnet.
Måste bara hålla detta till mitten av januari (och gärna längre, i alla fall godisstoppet).
Inget godis och mera motion.
Inget godis och mera motion.
Inget godis och mera motion.

Så, nu klarar jag nog av det.

Intervaller

Mina gymnastikskor bankar mot asfalten och andetagen ryker mellan mig och mobiltelefonen. Ögonen fast på mobilen som är ställd på tidtagarur, för jag och Svantemannen springer i intervaller. Går snabbt i en minut och springer i en halv. Så håller vi på. Länge.
Mina gamla träningsbyxor stramar lite för tajt över låren och jag ser förmodligen både löjlig och tjock ut. Men det skiter jag i.

För det gör så gott.
Jag minns gamla Jessica, minns träningspassen med drypande svett och starka armar. Minns en svunnen tid med boxningen i centrum, då jag orkade vad som helst. Hur mycket som helst.
Jag var så stark.
Men på många sätt är jag starkare nu.

Gymnastikskorna är lättare än på länge, som om de har bestämt sig nu att nu får det vara nog. Jag svettas ut min frustration i mina för trånga träningskläder. Klämmer långsamt ut sorgen ur varje por och fyller kroppen med annat, nytt och bättre.

Vad stark jag är.
Ändå och trots allt.

Goodbye godis

Julfirandet är över för den här gången och lugnet lägger sig över livet.
Idag är en ny dag.
Så sprillans ny att allt känns nytt på något sätt.

För idag ska jag börja mitt sunda liv utan godis. Nu när julen är över och frestelserna är färre kan jag koncentrera mig på att försöka att gå ner några kilo innan nästa behandling. Har medvetet frossat järnet nu under julen med tanke på detta och kan i ärlighetens namn säga att jag nu är fruktansvärt trött på socker.

Det är den kommande behandlingen som driver mig, först och främst.
Men också förändringen av min spegelbild.
Spegelbilden som jag inte riktigt känner igen.

Sedan vi började med IVF har jag gått upp och ner i vikt som jojo, mest pga medicinerna antar jag. Men jag har också varit väldigt deppig periodvis och tröstätit. Och att jag har slutat röka hundra gånger har väl gjort sitt.
Jag har numera och ovanpå allt en liten mjuk och tillsynes nygravid bulle nedtill på magen. Restsviter av en hormonsvullen mage som vägrar sjunka tillbaka helt.
Den gillar jag inte alls.
Den påminner mig.

Hade jag däremot varit gravid och fött barn hade jag älskat min kropp och hur den hade förändrats för mitt barns skull. Jag hade älskat hur den hade varit till nytta och varit stolt. Har i nuläget så svårt att förstå klagande mammor som gnäller över sina "förstörda" kroppar.
Jag hade varit lycklig om jag fått det som de har, med kropp därtill.

Idag är som sagt en ny dag och nu ska jag göra mitt bästa för att vara snäll mot mig själv. Ett steg till mot ett sundare liv, mot en bättre nästa behandling.

Goodbye godis.

Mot julfirande nr 2

Det var mysigt igår och inte mycket av sorgen vågade sig fram. Jag fick njuta av god mat och kära släktingars sällskap, snapsar och choklad. Inte illa alls. Tack faster Sanne och hennes man Clas för en mycket fin julafton!

Jättekul också att träffa kusinerna som numera är spridda för vinden men kom hem samlade lagom till julafton. Kusin Jonas vilda skägg lämnade ingen oberörd.

Idag 25 december har mensen kommit, som på beställning. Kroppen är som vanligt som en klocka och det är skönt kroppen fungerar som den ska fortfarande trots all medicinering det senaste året. Jag kan nu gissa på nedregleringsstart 17,18 eller 19 januari.

Nu ska vi åka till julfirande nr 2 utanför Alingsås och träffa Viktors släkt.

Så det är bara att kliva in i bilen. Igen.

God Jul allihop!

Julen står för dörren.
Världen tickar på utan och trots allt och mysfaktorn är ändå överraskande hög.
Vi ska snart ordna med lite stärkande julfrukost och fixa det sista innan vi ger oss av till Skåneland.

Varannan jul firar vi julafton med min familj och varannan med Viktors. Så imorgon åker vi till Viktors familj utanför Alingsås och firar lite. Det blir mycket firande, lite för mycket om ni frågar mig, men det brukar trots allt bli roligt. Det som är riktigt jobbigt är allt långtråkigt bilåkande fram och tillbaka. 15 mil söderut idag, 15 mil tillbaka, 15 mil norrut i morgon och 15 mil tillbaka.

En liten stund kvar att lata mig nu, en liten stund julefrid kvar.
Sen är det Kalle och hans vänner, julbord, paket, tomtar och myllrande fest.
I två dagar.
Men så länge myset håller i sig och känslorna sig i schack är det ändå helt okej.

Önskar alla mina bloggvänner en riktigt God Jul och en trevlig julaftonskväll!

Ledig och bebisredo

Ledig.
Jag smakar på ordet hela vägen runt kvarteret, under morgonpromenad i frost och morgonsol. Ledig att göra vad jag vill, sova ut, hälsa på, umgås, träffas och mysa.
Ledig från behandling, på paus och medicinfri. Under uppladdning. Ledig, glad och på gång.

Ska åka in till Gbg idag och hälsa på en kompis som fick barn för ett par månader sedan. Har inte riktigt klarat av att hälsa på förrän nu, förrän idag.
Jag känner nu att jag är redo, och att det ska bli rätt så roligt faktiskt.
Det är en förbannelse det där med att sorgen speglar sig i andras graviditeter och barn. En förbannelse och fullständigt socialt handikappande. Jag avskyr att det har gått så långt.

Men nu ska jag hoppa in i duschen och förbereda mig för en dag med bebis.
Nu ska jag träffa bebis.

NU GÖR JAG DET!

En obegriplig värld

Världen gör som hon själv vill. Hon är oägd sin egen.
Går oförutsägbart dit näsan pekar.
Vänder vilken sida mot vinden som passar för ögonblicket, och lämnar samvetslöst inget och allt åt sitt öde.
Människorna är hennes spelkort, små marionettdockor i ett vindspel, sjungandes för livet och rättvisan.
Men Hon har inga öron, och varför skulle Hon ha det?

Världen strör sina ljuslila vinterstrimmor över himlen och lindrar med sitt morgonljus. Hon ger fåglar och havsbrus, gnistrande dimma över fälten och förtrollande solkatter. Glada minnen, skratt och klirrande saftglas i varm sommareftermiddag. Mildrar med ljuvliga chokladpraliner i omsorgsfullt inslagen ask, med blöta pussar och med änder i par simmandes i glittrande vatten.

För den klena tröstens skull.
Obegripligt.

Och ändå. Vackert.

Godis e gott

Vaknade till ljuslila strimmor över solig morgonhimmel idag. Solen som är en sällsynt gäst i dessa bråda decemberdagar skulle givetvis tas tillvara på. Jag, Ulrika och hundarna åkte ut till Särö för en promenad. Härligt!

Eftermiddagen ägnades åt julgodis, bakning och matlagning. Har sett Leilas Jul uppenbart lite för många gånger och samlat på mig diverse recept i mina favoriter. Dagens kök bjöd på "Mandlar från Barcelona", Ischoklad, youghurtbröd och grön ärtsoppa med lax. Och eftersom jag nu aldrig kan laga mat eller baka utan att "provsmaka" är jag nu redan så mätt av godis och mat att jag själv har fråntagit mig nöjet att kvällsmysa.
Snopet.

Men men...
Efter jul är det dags att se över min kost på allvar.
Jag passar på att frossa nu, för jag ska inte äta godis efter jul är det bestämt (nja, kanske på nyår då då). Som jag nämnt för er innan, så behöver jag gå ner lite i vikt innan behandlingen. Och med tanke på att jag gick upp nästan 10kg under förra behandlingen, så bör jag gå ner ett par kilo före nästa, så att jag har en bra grund att stå på.
Hade behövt komma igång med någon träning också. Kanske kan jag ta lite joggingturer med hunden? Jobbigt men kanske nödvändigt, för jag tror inte att promenader räcker som motion. Egentligen.

PMS och utebliven middag

Dagen har kantats av PMS och en middag som aldrig blev.
Vi var bjudna till några vänner ikväll, men av en rad anledingar uteblev det hela och vi sitter nu hemma i soffan och tittar på webb-tv.

Vi har fastnat galet hårt i den danska tv-serien Klovn som ger dansk humor när den är som allra bäst. Hård, kantig och lite sjuk.
Så rolig serie!

Under tiden dricker vi öl, äter ostbågar tills vi är alldeles kladdiga och pussas i soffan. Vilket egentligen är en perfekt lördagkväll om ni frågar mig. Han och jag, ostbågarna och kärleken. Ahhh...

Nu blir det några avsnitt Klovn till att njuta av innan vi alldeles mätta av allt möjligt rullar upp för trappan och i säng.

Önskelista

Nu har jag sagt god jul till de flesta barnen på jobbet och till många kollegor. Fått fina julklappar av föräldrar och barn (bl a en Alladinask som redan nu står på vid gavel) och massor av julkramar.
Nu har jag en dag kvar att jobba, på måndag, innan jag själv får gå på julledighet. En enda ynka dag, hur härligt är inte det?

I fyra jular på raken har jag tänkt "nästa jul har vi barn eller så är jag gravid".
Resultatlöst. Den här julen känns just så, resultatlös.
Vi står och stampar, på samma fläck utan minsta rörelsemönster framåt. Vår jul i år ser likadan ut som alltid, den liksom drunknar i mängden.
Skillnaden är väl att nästan alla andra har fått barn så här långt. De får pynta gran med sina små, köpa julklappar och vänta stort på tomten. Får titta på Kalle Anka i soffan med en liten varm i knäet.
Julen är barnens högtid. Det har jag hört så många gånger att mina ledsna öron snart trillar av.

Jag erkänner villigt att jag är avundsjuk. Men inte missunsam.
Jag älskar mina vänner och gläds ändå å deras vägnar. Samtidigt påminner deras tillvaro om allt jag saknar, allt som jag längtar efter men är livrädd för att jag aldrig någonsin kommer att få.
Det skulle vara ett jävla skitöde.

Men ändå. Hoppet är med hela vägen. Vägrar lämna tåget. Knackar med jämna och täta mellanrum med hårt och bestämt finger på min axel och viskar ihärdigt:
"Allt kommer att bli bra. Bara vänta lite till så får du också. Du kommer att lyckas snart. Snart.
Du ska få se. Och nästa jul har du barn eller så är du gravid..."

Årets önskelista är tom men jag skriver in en graviditet på nästa års, knäpper händerna och ber intensivt till tomten.

Jag har tur

Jag har haft tur idag.
För det är onsdag och jag har varit ledig och fått den unika möjligheten att sova bort min influensa. Efter 13 timmars sömn och 1 vaken timme började jag så smått att må mycket bättre. Huvudvärken och febern är borta. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade mått nu om jag hade gått och jobbat idag. Hu!

Viktor är iväg och handlar de sista julklapparna till hans systerbarn och jag går förnöjt runt i huset och myser med katten och hunden. Kan jag bara må så här under min julledighet så kommer den att bli fantastiskt skön. Jag har nu tre arbetsdagar kvar tills dess och det är inte alls en så dum känsla.

Idag har varit en bra dag.

En bra dag med glöggfika och trevligt sällskap. Min nya vän som också gör IVF kom på besök och vi pratade om allt och inget.
Jag är så glad för att få ha träffat en sån som hon, en sån som mig.
Det är som om perspektivet förändras i hennes sällskap, onormalt blir normalt och spegelbilden lite vackrare.
Mötena ger positiv energi i flera dagar efteråt.
Och det behövs verkligen!

Idag är jag glad för många saker. För mina djur som är så gosiga, för min man som är det finaste och för mitt liv som faktiskt inte och trots allt är så himla tokigt.

Och snart kanske jag får lov att hålla min alldeles egna bebis i armarna. Pussa den på den fjuiga pannan och gå stolt med barnvagnen i affären.
Inom snar framtid är jag kanske en mamma.
En sån där som bläddrar glatt i mammatidingar och ordnar med barnkalas.
En sån som sover dåligt om nätterna men det gör inget för hon lever sin dröm som hon längtat lite för länge efter.
En sån som sällan men ibland minns tillbaka på de svåra åren men inte riktigt kan komma ihåg hur det en gång var, hur ledsen hon var.

Det hela är alldeles möjligt.
För vi är faktiskt redan på väg.

Idag är glaset halvfullt.

Feber

Under eftermiddagens kuratorsamtal kände jag febern slå rot i kroppen. Väl hemma la jag mig i soffan med tjockt täcke och blev liggande. Är helt slut och bloggar nu hjälpligt med ipren som räddaren i nöden. Viktor är i affären och köper glass, det enda jag kan tänka mig att äta...

Men kuratorsamtalet var bra. Samtalet föll mycket in på relation och samliv under behandling. Något som verligen visade sig vara hur svårt som helst under behandlingen i våras. Och ett samtal om min rädsla för vad medicinerna gör med mig, hur jag tappar kontrollen och blir ömsom känslokall, ömsom översvämmande.
Jag ska träffa kuratorn igen i januari, då vi påbörjat IVF nr2.
Det känns tryggt på något vis.

Nu ska jag febra och äta glass resten av kvällen, frysa under mitt täcke och tycka synd om mig själv lite grann.

Kuratortankar

Imorgon är det dags för min första träff med kuratorn. Jag tog äntligen tjuren vid hornen i förra veckan och bokade in mig för lite samtalsterapi.

Men det är lite förvirrande.
För vad är en kurator och vad är det för skillnad på kurator och psykolog? Och finns det inte några som är terapeuter också?
Jag har varit hos en psykolog en gång för några år sedan när jag halvt jobbade ihjäl mig. Då satt jag i en fåtölj och psykologen satt i en. Och sedan pratade vi. Jag kommer ihåg att hon var duktig på att lyssna och ge mig tips. Jag pratade och det var skönt. I sammanhanget var jag helt normal. Ledsen men normal och jag kommer ihåg att det var en god känsla.

Det är väl detta i runda slängar som jag nu också söker. Men i det stora hela är jag ändå lite osäker på vad jag vill ska ske inom mig på kuratormötet.
Det är ju bara att vända ansiktet mot den trista sanningen och erkänna att jag mår riktigt uselt vissa dagar. Vissa dagar vill jag inte fungera, träffa folk eller något alls.
Då ser jag med bitterhet och halvpanik på mitt liv ur fågelperspektiv. Jag ser en mardröm som har blivit verklighet, som jag inte kan springa ifrån hur jag än försöker. Jag springer som på ett löpband, stilla och kämpandes i uppförsbacke. Jagad och på jakt, med svetten rinnandes i tinningarna och blodsmak i munnen.
Är detta verkligen jag?
Är detta mitt liv, min tillvaro?

Hur slår man sig till ro med en sådan tillvaro?

Jag hoppas att det blir ett bra möte med kuratorn imorgon, att jag kan känna mig trygg. Att det ger mig något, vad som helst.

För jag behöver. Något. Vad som helst.

Fastlimmad

Vaknar varje morgon med ett huvud tungt som cement och igenbommad hals och näsa. Det är hemskt att gå upp ur sängen, även nu på helgen då jag egentligen får sova hur länge jag vill. Är helt orkeslös och mår inte bättre när jag tänker på att jag ska gå upp halv fem imorgon bitti. Har det tidiga passet imorgon, blä...

Men det är sol ute idag och jag sitter och laddar stenhårt för att orka gå ut på promenad med hunden. Det skulle vara så skönt, samtidigt är jag som fastlimmad i soffan under mitt varma täcke.

Jag och Viktor har nyss tittat på filmen "Four Christmases" med Vince Vaughn och Reese Witherspoon. Det är precis min humor. Ni känner säkert till den där Vince-humorn, rapp i käften och oväntade, opassande repliker.
Det piggade upp för en stund.

Blev lite sugen på att göra (eller bara äta) julgodis när jag var inne och läste hos bloggsystern Pez. Kanske ska jag ta tag i något sånt? Åka till affären och handla på mig lite julstök?

Eller så ligger jag här i soffan hela dagen. Halvsjuk och självömkande.
Vi får väl se om limmet löser sig.

Det är redan tredje advent.
Tiden tickar fort i december.
Jag ska snart ha semester och det flyger runt glädjefjärilar i hela kroppen varje gång jag tänker på det. Första lediga dagen är den 23 december och jag ska inte vara tillbaka på jobbet förrän den 7 januari.
Det är lite mer än två veckors semester.
Två veckor av julfirande, allt och inget. Så lyxigt.
Jag bestämde mig redan i höstas för att jag skulle ta rejält med ledigt över jul.
Bara för att jag förtjänar det.

Jakten på non smoking generation

Nu har duktiga Viktor varit snusfri i snart hela två dagar!
Det är så skönt, även för mig, att han har kommit igång med snusstoppet. Doktorn har ju varit på honom från början och menat på att hans redan dåliga spermier blir ännu sämre med snus under läppen. Och han har velat sluta, och slutat så många gånger, men inte klarat det riktigt mer än en vecka eller så. Inte utan att ha blivit lite smått galen.
Men den här gången är det annorlunda, det är jag säker på. Piskan hjälper nog honom också.
Heja Viktor! Heja nikotintuggummmi!

Själv känner jag att det är lätt att vara rökfri nu efter en månad, det går av bara farten. Har inget sug längre. Men kan känna en viss och barnsligt tjurig sorg när jag tänker på att jag aldrig mer får feströka.
Dock är min längtan att bli mamma mycket större, det är självklart.
Tycker mest att det är skönt att vara rökfri. Slippa gå ut i vinterkylan, slippa lägga vansinniga pengar på att faktiskt skada sig själv och slippa stressen och undran över om det är ok att röka i vissa situationer.

Men det har inte alltid varit lätt.
Jag har alltid tänkt att jag ska sluta röka när jag blir gravid. Så när vi började försöka för lite mer än tre år sedan, så tänkte jag att mina rökardagar var över. Jag slutade då i förebyggande syfte och höll faktiskt upp i nästan ett helt år. Jag höll mig till feströkning och det fungerade väldigt bra. Och tänkte att snart, snart blir jag gravid och då slutar jag helt.
Vad som hände blev istället helt tvärtom. Jag blev inte gravid, och började röka igen. Alla ansträngningar för att bli gravid blev för mycket som ett myrornas krig i huvudet. En omöjlig kamp mot mig själv. Tankarna och besattheten rann över av att försöka äta rätt, inte röka, motionera, slappna av, inte stressa.
I våras slutade jag röka igen, inför vårt första IVF-försök. Men det gick väl sådär. Var så ledsen och förvirrad, gick igenom en åtta veckor lång helvetesnedreglering och en rädsla som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag klarade inte att vara helt rökfri då, det blev några cigaretter under den behandlingen, och det är jag verkligen inte stolt över.
Helt vansinnigt egentligen. När det var så viktigt, när det verkligen gällde. Då klarade jag ingenting. Som om jag var förlamad.

Men nu ska vi klara det.
Vi fick fram fina ägg förra gången och nu ska vi kämpa för ännu finare.
Den här gången ska jag bli gravid!

Trött och förkyld

Min mage mår inte bra av alla halstabletter. Ändå kan jag inte sluta ta dem. Jag smakar så mycket bättre i munnen med en Fisherman tillrättalagd på tungan och framför allt har jag inte lika ont. Känner mig inte lika dålig.
Dagen kan summeras trött. Från det jag vaknade till nustatus har jag varit så trött att jag har fått gnugga ögonen med jämna mellanrum. Den där jäkla infektionen har tagit över och
helgen kommer väl till pass.

Sitter framför tvn och tittar på Idolfinalen, som förhoppningsvis kommer att vinnas av Kevin. Men, egentligen, om jag nu tycker bäst om Kevin, vill jag då inte att han ska bli tvåa eftersom tvåorna oftast lyckas bättre?

Kropp och sinne har stängts in av tät förkylningsdimma och jag har svårt att se längre fram än en kvart i taget. Vilket i sin tur gör omöjliggör utrymme och ork för funderingar och spekulationer om kommande IVF.
Det är ändå skönt.

Tack Ipren

Jag har ungefär 5 minuter på mig att blogga idag.
Har jättemycket att göra men tänker för allt i världen inte bryta min bloggrutin!
Såklart.

Idag vaknade jag med väldigt ont i kroppen och halsen. Ingen bra grej, då jag ska spela och sjunga med i barnens Luciatåg i eftermiddag...
Men jag kom trots allt på fötter och åkte till apoteket innan jobbet för att plocka på mig lite Ipren och halstabletter.
Passade även på att köpa nikotintuggummi till Viktor som ska sluta snusa inför nästa IVF. Det brukar nämligen flytta in ett litet monster i honom när han slutar snusa...

Nu är jag på väg tillbaka till jobbet efter en liten Svanterastning och ska jobba intensivt hela eftermiddagen med både vanligt jobb och Luciatåg.
Efteråt åker jag och arbetslaget in till stan för att äta något riktigt gott.

Tack Ipren.
Tack halstablett.

Förberedelser

Har just suttit i telefon med min doktor och planerat nästa IVF.
Jag ringde henne i förmiddags och bokade en telefontid, då jag annars inte skulle fått möjligheten att prata med henne innan jul, då hon också håller på med forskningsarbete.
Så jag valde att ta det hela på telefon, det går ju lika bra nu när vi är "inne i svängen" och ändå känner till allt.

Vi kom fram till att jag börjar nästa IVF runt den 18 januari, och ska börja nedreglera på första mensdagen. Jag kommer också att slippa Suprecur-sprayen, eftersom jag mådde så dåligt av den förra gången. Nedregleringen blir av med en Decapeptyl-spruta istället, vilket passar mig mycket, mycket bättre (Hann både prova spray och spruta under förra omgångens åtta veckor långa nedreglering). Sen blir det en något ökad dos Menopur, eftersom jag inte fick fram så många ägg förra gången.
Vi diskuterade även våra chanser och hon bedömmer dem som mycket goda. Det blev fina befruktade ägg, vilket hon sa var ett bevis för att både ägg och spermier fungerar som de ska. Det finns alltså inget som säger att vi inte kommer att lyckas nästa gång.
Halleluja!

Dessutom är både jag och doktorn osäkra på hur många gratisförsök vi faktiskt har kvar. Om det är en eller två IVF (färskförsök), eftersom vi bara har gjort 1 färsk och 1 frysförsök (2 frysförsök bytes mot 1 färsk här i Halland).
Tycker ni att det är rörigt?
Well, det tycker vi också...

Så, nu har jag i alla fall lite bättre grepp om saker och ting igen. Kontroll och ordning. Saker och ting flyter inte riktigt omkring och planlöst som innan. Dessutom har jag hunnit boka en tid hos kuratorn. Jag ska dit på tisdag nästa vecka och lätta på trycket. Skönt.

Nu ska jag bara förbereda mig på 18 januari.
18 januari - here I come!

Trött på dåliga dagar

Drömmer oroligt om provrörsbefruktningar och äggplockningar, om Dr Åsa och misslyckanden.
Vaknar med ont i halsen och vill gråta bittert.
Jag vacklar igen.
Är så förbannat trött på denna misströstan.

Nu skulle jag ju blicka framåt, vara positiv och använda min längtan som bensin.
Det hade jag bestämt.
För jag är trött på dåliga dagar.
Jag vill inte ha dem.
Men vad hjälper det när drömmarna jagar ifatt om natten och det undermedvetna sitter vid spakarna.

Om ett par timmar kommer faster Sanne på frukost.
Jag har längtat efter min lediga dag och frukost med faster Sanne i flera dagar.
Ska plocka fram dammsugaren och städa en sväng, fixa till lite.
Tända några ljus.

Det blir bättre snart.

Duktiga jag!

Idag är det 1 månad och 1 dag sedan jag slutade röka. Hurra!
(Fast jag måste erkänna att jag tvångsrökte 2 cigg, i ren livsprotest, och sen slängde paketet den där hemska dagen då Lilla Livet inte klarade sig...)

Jag känner mig verkligen jätteduktig och stark när jag tänker vidare på saken. Av alla hundra gånger som jag har slutat röka så är den här gången en av de bästa faktiskt. Med lite motivation och piska på ryggen så klarar jag det!

Och nu ska jag ta mig tusan lyckas.
Jag ska inte ens feströka.
Näpp!

Duktiga jag.

Snuttefilt

Vi funderar på saker och ting, Viktor och jag.
Om vi skulle misslyckas med vårt sista gratis IVF-försök med start i januari, vad gör vi?

Köper vi ett 3-pack med nya IVF-behandlingar för ca 50 000 kr? 50 000 som vi inte ens har, utan som vi måste låna till i såna fall. Med tanke på hur uselt jag dessutom mår (och då också Viktor) av IVF, så lockar inte den tanken särskilt mycket. Inte just nu i alla fall.

Eller gör vi, som vi faktiskt diskuterat en hel del, en donatorinsemination i vårt sköna grannland Danmark? Danmark som har till skillnad från Sverige anonyma donatorer, dvs spermadonatorer som inte egentligen blir riktiga personer, utan istället och bara en fantastisk hjälp för oss båda att få bli föräldrar. Denna möjlighet med donation har växt mycket hos oss båda med tiden och vi känner oss väldigt positivt inställda.

Vi lägger planer för backup under pågående dimma.
Det får oss att känna att vi har tusen chanser och tusen vägar ut.

Vår förtröstan.
Och kanske vår framtid.

Vår lilla familj

Idag har jag och Viktor vågat oss ut på julmarknad. Vi skämtade med lite halvt allvar för ett par veckor sedan om att någon sådan julgrej skulle bli omöjlig för oss i år, att vi inte riktigt skulle stå ut med alla lyckliga småbarnsfamiljer. Ni vet de där som lullar omkring, med vagn och små händer viftandes med önskelistor till tomten. Eller varför inte ännu värre, att det dessutom finns en putande mage under mammans vinterjacka. Hon som redan har allt men får lite till.

Det hela kanske låter löjligt. Omoget, bittert och missunsamt. Fy på oss.
Men våra hjärtan har nog brustit lite för många gånger under hösten, för att vi ska kunna vara rationella och förnuftiga i vissa lägen. Och julmarknad är just ett sånt läge.

Men idag åkte vi ändå och trots allt ner till Varberg, gick omkring på torget och drack glögg, åt munkar och lyssnade på julmusik med rykande andetag. Vandrade de pyntade gatorna upp och ner och myste tillsammans. Tillsammans i vår lilla familj, den som vi har och som faktiskt också räknas. Jag, Viktor och Svantemannen.

Vi har haft det riktigt fint idag, vi i vår familj.

Faktiskt.

Spegelblankt

Idag är det uppehåll. Inget vatten från himlen och ingen isande vind.

Jag tog på mig jackan, kopplade hunden och gick ner mot havet. Vi gick längs stränderna och klipporna.

Spegelblankt.

Havet och himlen tillsammans, i samma färg och i samma andetag.

Änder i par simmade fram och tillbaka från små öar och stenblock. Svanarna putsade sina fjädrar i fristad borta på fågelön.

Bara jag och Svantemannen, tyst och leende. Ensamma i världen som ingen annan upptäckt.

I sådana stunder finns det plats för vackra tankar.

Jag är ingen Coca Cola-reklam

Redan när vi började planera barn berättade vi för våra närmaste om våra planer.
Jag minns att vi var galet lyckliga, han och jag, när vi drömde rosa drömmar om framtiden. Vi planerade med överväldigad glädje vårt gemensamma liv, tänkte ut fina namn och pratade med våra vänner som vissa redan då hade blivit föräldrar. Vi hade en underbar resa framför oss. Jag skulle bli rund och vacker, lite grinigare kanske, men vad gjorde det när vi väntade vår dröm, vår fantastiska plan. Han skulle pussa på min mage, kanske prata med den lite varje kväll och vi skulle känna oss stolta och starka tillsammans.

Månaderna gick och vår glädje byttes gradvis ut mot en slags molande oro. Den infann sig faktiskt väldigt snabbt, efter bara ett par månader.
Som om jag kände på mig att något var fel.

Eller så var jag bara så förbannat rädd för att min lycka och mina drömmar som jag spritt som löpeldar bland vänner och familj skulle visa sig vara något annat. Något hemskt och tragiskt. Rädd för att jag en dag skulle få stå där naken och sorgsen, och skämmas för mitt högmod och för att jag vågat ta ut glädjen i förskott.

Månaderna gick och blev till år. Jag blev inte gravid. Oron skiftade så småningom till desperation, ägglossningstester och termometrar, tusen graviditetstest och miljoner tårar. Tipsen om att slappna av, äta rätt, sluta röka, motionera, inte tänka vällde in. Jag lyssnade på dem alla. Jag gjorde allt det där. Allt som man skulle. Vi fokuserade på vårt bröllop, reste och umgicks med vänner. Jag köpte till och med en hund.

Inte blev jag gravid för det.

Så jag stängde av. Bara sådär. Ännu en överlevnadsstrategi.
Började fundera på om jag skulle leva utan barn istället. Bli en av de där fantastiska, snygga kvinnorna som man ibland ser på film eller i tvserier som är lyckliga JUST FÖR att de inte har skaffat barn. Att ägna sitt liv fritt åt arbete, yoga, mode och massor av sex.
Vi kunde kanske stoppa barntillverknings-tåget på direkten, medan tid och sinnesnärvaro fanns, innan vi gick itu och innan floden dränkte oss.

Vi köpte vårt lilla radhus och ägnade oss åt små inredningsprojekt. Jag gick på kurser, träffade vänner och drack vin. Livet var nästan underbart igen.
Nästan var som ett oläkbart skavsår.
Våra tillkortakommanden började störa allt mer. Pockade på vår uppmärksamhet. Som en droppande kran.

Vi var tvungna att få veta vad som var fel på oss. Varför blev jag inte gravid?

Många tester gjordes på mig. Ett på honom. Sedan var det bara att vänta. Jag låg i stridsberedskap hela den hösten. Som att ligga med knutna nävar i en skyttegrav utan vapen och höra fiendens steg ovanför.
Vi fick sedan domen, att jag var ok, men att Viktors test visade sig vara dåligt.
Riktigt dåligt. 50 000 hjälpligt simkunniga.
Domen löd IVF.
Utan IVF - inga barn.

Vi började behandlingarna med vidöppet sinne och ett påklistrat lugn. Vi informerade om vår situation till de som ville höra på. De såg oss med ledsna ögon och slutade med sina tips. De blev istället tysta och började lyssna. Det var så förbannat skönt.

Jag och Viktor valde att inte skämmas.
Vi ville inte dölja saker som folk ändå skulle spekulera om bakom våra ryggar. Avståndet mellan dem och oss skulle då ha blivit ohjälpligt stort.
Jag är idag väldigt glad över att våra vänner har fått vara med oss från början. Vilket stöd vi har fått!

Det är så tyst om oss tvungna till IVF, vi som håller näsan ovanför vattenytan och sparkar mjölksyra med benen för att hålla oss flytande.
Det ska erkännas att det har förekommit situationer då jag i förbifarten nämnt vår barnlöshet för en främling, bara för att få se rädslan i dennes ögon. Som ett kanske lite elakt men väldigt intressant socialt expriment.
För vad är vi människor rädda för?
Olyckliga människor är kanske obekväma?
Olyckan kanske smittar?
I en glittrande värld som vill vara en Coca Cola-reklam blir det kanske svårt att stå ansikte mot ansikte med någons olycka.

Jag tänker på tv-programmet "Himlen kan vänta" på SVT. Det där programmet som följer människor som berättar om sina livshotande sjukdomar och hur de vill leva det liv de har kvar. Om hur de kämpar och tar för sig, vägrar dö i det tysta och uppmanar till livet. Som en påminnelse till oss andra om att leva.
Jag tycker att det är så vackert.
Det som de gör.
Stort och vackert.

Men programmet har fått en del kritik. Om att SVT skulle vara gamar, som skor sig smaklöst på folks olycka. Att det är fel av SVT att visa dödsjuka människor på tv.
För olycka ska tydligen inte synas.
Den bör tydligen tigas ihjäl.

Jag undrar om det är samma krafter som gör det så svårt för oss ofrivilligt barnlösa att få en självklar och öppen plats i gemenskapen och samhället?

Jag undrar.

Julfest

Jag ska gå på julfest ikväll. Eller rättare sagt om exakt 35 minuter.
Det är dags för kommunens årliga julevent. Med medelhavsbuffé och stå-uppshow.
Det slog mig igår kväll hur kul det faktiskt ska bli att göra något, vad som helst. Det var lite för längesedan nu. När fokus har legat på frysåterföringar, mediciner och arbete, så har jag knappt orkat göra något alls. Har inte ens orkat tycka att några förslag om roligheter har varit det minsta roliga. Tills nu.

Imorgon är det fredag igen och ännu en arbetsvecka har flutit på lätt och smidigt. Mår väldigt bra och har på bara en vecka sedan misslyckandet återhämtat mig overkligt snabbt. Jag verkar ha kunnat hämta styrkan inifrån nästan meddetsamma. Här tackar jag verkligen mina lediga onsdagar. Utan dem hade glädjen antagligen varit väldigt mycket svårare att hitta tillbaka till. Att få vila är faktiskt nästan hela grejen. I alla fall för mig.

Nej, nu kallar suget efter människor, fest och medelhavsbuffé och jag ska resa mig från stolen för att ge mig iväg.

Vi ses imorgon.

Favoritsysslor

Ljuvliga lediga onsdag.

Det finns några sådana kvar nu och jag tänker njuta, njuta och njuta. Dagen ligger öppen, oplanerad och alldeles ny. Svantemannen snusar under täcket och jag sitter med min dator. Vi gör våra favoritsysslor, hunden och jag.

Det blir väl en promenad som vanligt, annars ska jag nog ligga här och lata mig hela dagen.

Bara för att jag kan.

Glasklara drömmar

Inatt drömde jag glasklara drömmar om att jag var gravid.
Overkligt verkligt.
Magen spände och var inte så stor, men sådär rund och fin.
Jag var ofattbart lycklig och ville visa världen.
Mitt vackra barn i min runda mage.

Det gör ont att vakna när drömmarna är så ljusa.

Dagen började ändå trots allt med hopp och förväntan.
En längtande tisdag.

Jag längtar efter julen och jag längtar efter januari.
Efter ett nytt år och nya möjligheter.
Jag längtar efter drömmar som blir på riktigt.

Längtar så jag tror jag blir galen.

Släng hit en drake

Nu har jag fått min blödning, precis som doktorn sa att jag skulle få inom några dagar. Det är på många sätt väldigt skönt, då jag från och med idag får lov att börja på ruta ett igen.
Men det finns en del frågetecken. Om jag måste vänta en eller två cykler till nästa försök?Behöver jag bara vänta in en mens så kommer den under juldagarna och när ska jag då börja med behandlingen? Jag kommer dessutom inte riktigt ihåg när man börjar spraya. Har för mig att det finns flera alternativ för startdag. Dag 1 eller 21 eller något sånt...
Hur som helst så borde jag få lov att sätta fart igen senast i januari och ju förr desto bättre.
Har verkligen laddat om nu.
Ett oväntat men välkommet väderomslag.

Kraften är tillbaka.

Jag träffade en ny vän för första gången igår.
En olyckssyster, en tvilling och en sån som jag.
Det var som att för första gången på tre och ett halvt år få syn på sin egen spegelbild.
Som att inte känna varandra men ändå veta mer än de flesta.
Och för första gången på mycket länge var ensamheten besegrad.
Inga milslånga avstånd eller avgrundsdjupa raviner.
Det var så skönt. Befriande. Normalt.
För en gångs skull.
Tack, min nya vän!

Idag skulle jag kunna slåss mot drakar.