Mina gymnastikskor bankar mot asfalten och andetagen ryker mellan mig och mobiltelefonen. Ögonen fast på mobilen som är ställd på tidtagarur, för jag och Svantemannen springer i intervaller. Går snabbt i en minut och springer i en halv. Så håller vi på. Länge.
Mina gamla träningsbyxor stramar lite för tajt över låren och jag ser förmodligen både löjlig och tjock ut. Men det skiter jag i.
För det gör så gott.
Jag minns gamla Jessica, minns träningspassen med drypande svett och starka armar. Minns en svunnen tid med boxningen i centrum, då jag orkade vad som helst. Hur mycket som helst.
Jag var så stark.
Men på många sätt är jag starkare nu.
Gymnastikskorna är lättare än på länge, som om de har bestämt sig nu att nu får det vara nog. Jag svettas ut min frustration i mina för trånga träningskläder. Klämmer långsamt ut sorgen ur varje por och fyller kroppen med annat, nytt och bättre.
Vad stark jag är.
Ändå och trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar