Världen gör som hon själv vill. Hon är oägd sin egen.
Går oförutsägbart dit näsan pekar.
Vänder vilken sida mot vinden som passar för ögonblicket, och lämnar samvetslöst inget och allt åt sitt öde.
Människorna är hennes spelkort, små marionettdockor i ett vindspel, sjungandes för livet och rättvisan.
Men Hon har inga öron, och varför skulle Hon ha det?
Världen strör sina ljuslila vinterstrimmor över himlen och lindrar med sitt morgonljus. Hon ger fåglar och havsbrus, gnistrande dimma över fälten och förtrollande solkatter. Glada minnen, skratt och klirrande saftglas i varm sommareftermiddag. Mildrar med ljuvliga chokladpraliner i omsorgsfullt inslagen ask, med blöta pussar och med änder i par simmandes i glittrande vatten.
För den klena tröstens skull.
Obegripligt.
Och ändå. Vackert.
1 kommentar:
Vackert var ordet. Vad du skriver fint.
Kram m.
Skicka en kommentar