Kuratortankar

Imorgon är det dags för min första träff med kuratorn. Jag tog äntligen tjuren vid hornen i förra veckan och bokade in mig för lite samtalsterapi.

Men det är lite förvirrande.
För vad är en kurator och vad är det för skillnad på kurator och psykolog? Och finns det inte några som är terapeuter också?
Jag har varit hos en psykolog en gång för några år sedan när jag halvt jobbade ihjäl mig. Då satt jag i en fåtölj och psykologen satt i en. Och sedan pratade vi. Jag kommer ihåg att hon var duktig på att lyssna och ge mig tips. Jag pratade och det var skönt. I sammanhanget var jag helt normal. Ledsen men normal och jag kommer ihåg att det var en god känsla.

Det är väl detta i runda slängar som jag nu också söker. Men i det stora hela är jag ändå lite osäker på vad jag vill ska ske inom mig på kuratormötet.
Det är ju bara att vända ansiktet mot den trista sanningen och erkänna att jag mår riktigt uselt vissa dagar. Vissa dagar vill jag inte fungera, träffa folk eller något alls.
Då ser jag med bitterhet och halvpanik på mitt liv ur fågelperspektiv. Jag ser en mardröm som har blivit verklighet, som jag inte kan springa ifrån hur jag än försöker. Jag springer som på ett löpband, stilla och kämpandes i uppförsbacke. Jagad och på jakt, med svetten rinnandes i tinningarna och blodsmak i munnen.
Är detta verkligen jag?
Är detta mitt liv, min tillvaro?

Hur slår man sig till ro med en sådan tillvaro?

Jag hoppas att det blir ett bra möte med kuratorn imorgon, att jag kan känna mig trygg. Att det ger mig något, vad som helst.

För jag behöver. Något. Vad som helst.