Skål från tresamheten

Vilgot är fantastisk.

De här första dagarna tillsammans med honom är en vild kärleksstorm. Jag är så gränslöst lycklig att jag inte ens vet hur jag ska kunna skriva om det. När jag ammar, sjunger, pratar och tittar på min fina pojke är det som om jag också nyss föddes. Världen är helt ny och att bli mamma är allt jag kunnat föreställa mig. Fast gånger en miljon ungefär.

Ibland trillar lyckotårarna hejdlöst. Kärleken är så stor, så stor. Som om den inte riktigt ryms i ett och samma hjärta.

Det är dels den stora kärleken till vår gosse och dels en evig lättnad över att vår barnlöshet är över som gör allt så fantastiskt.

Tänk att Vilgot var vårt allra sista lilla embryo i frysboxen.

Som vi inte hyste så mycket hopp om men ändå satte in, ja för sakens skull.

Och så blev det så himla bra. En livs levandes liten ny människa blev gjord och vi får äntligen bli föräldrar. Han är inget mindre än ett stort mirakel.

Vilgot kommer för alltid att påminna oss om vilken tur vi har. Att få barn har inte någonstans varit självklart hur väl läkarna än har pratat om våra chanser via IVF. Vi gav nästan upp flera gånger. Sorgen förlamade oss, vi visste periodvis varken ut eller in och vår kärlek sattes på prov om och om igen. Men på något sätt höll vi oss strax ovanför vattenytan och det är jag så oändligt glad över idag.

Ensamheten är besegrad och nu börjar en helt ny resa. Tack än en gång för att ni stöttat mig och för att ni finns. Det allra svartaste kunde nog aldrig besegrats utan min blogg, utan er - min ventil.

Men nu gör jag avslut här inne. Bloggen har tjänat sitt syfte och jag låter den ligga kvar för att kanske hjälpa någon annan genom sin resa.

Äntligen!

Förlossningen

Torsdagen 23 december vaknade jag av en riktigt ond värk vid 1.30 ca, ställde mig upp ur sängen och då rann slemproppen ut. Jag trodde då att det var fostervatten, men eftersom de senare tog hinnorna på mig så gissar jag att det var en väldigt lös slempropp istället.

Hur som helst så ringde jag förlossningen och de bad mig komma på kontroll följande förmiddag och uppmanade mig till att ta en panodil och sova lite.

Jag hann nog inte mer än att lägga på luren då täta värkar tog rejält fart och avlöste varandra. De var så täta att det inte var någon idé ens att klocka dem, så jag ringde förlossningen igen och berättade att vi skulle komma in meddetsamma.

20 min senare satt vi i bilen på väg till Varberg. Det var fruktansvärt att sitta ner med värkarna och jag skrek som en gris hela vägen.

Väl framme konstaterades det att jag var helt öppen 3 cm med kraftigt värkarbete. Jag fick både lustgas och akupunktur med en gång, men tyckte väl aldrig riktigt att det hjälpte. Stunden senare var det dags för att ta hinnor och EDA och jag hade vid detta lag så ont att jag nu stängde både det mesta av medvetande och ögon för resten av förlossingen. Värkarna var täta, täta och jag fick inte vila emellan. Även mellan värkarna gjorde det djävulskt ont. Psykoprofilaxkurs, släng dig i väggen, det funkade inte alls. Ville bara vara ifred. Viktor fick inte röra, inte prata, bara finnas. Jag gick så djupt in i mig själv under hela förlossningen att jag kommer ihåg att jag var sjukt irriterad bara någon frågade mig något eller erbjöd mig dricka.

Även efter att ryggmärgsbedöviningen var lagd hade jag så ont att jag inte riktigt fick någon paus. Och nu började det trycka på rejält nedåt. Jag fick för tidiga krystvärkar, sådana som inte går att stå emot. Barnmorskan bad mig att INTE krysta, men det var stört omöjligt. Jag stod upp i gåstol (för jag kunde inget annat) och tog i för kung och fosterland.

Jag var nu öppen ungefär 7 cm och jag kommer ihåg att jag inte riktigt trodde på det. Jag hade ju krystvärkar och var rädd att lilleman skulle åka ut på golvet där jag stod i gåstolen. Bad barnmorskan att undersöka mig om och om igen, allt medan krystvärkarna avlöste varandra. Jag upplevde det som ett inferno i kroppen, en helt ostoppbar kraft som hade tagit helt över. Jag blev dock konstigt nog aldrig rädd, utan tänkte bara på att få ut barnet. "Barnet kommer nu!" kommer jag ihåg att jag skrek flera gånger.

Jag hade krystvärkar i fyra timmar och min kropp har nog aldrig jobbat hårdare. Pga tidiga krystvärkar och förväntat stort barn (läst i journalen efteråt), fick jag också värkstimulerande dropp som reglerades fram och tillbaka. Detta minns jag knappt faktiskt, då jag ändå upplevde att värkarna var enorma och täta under hela förloppet.

Klockan 8.49 på morgonen kom äntligen Vilgot ut och alltihop tog ca 7 timmar. Han skrek med en gång, vilket var det mest underbara ljud jag någonsin hört. Jag och Viktor grät ikapp med honom medan världen stod stilla.

Världen står fortfarande stilla.

Välkommen älskade lilla du!

I en raketförlossing kom du till världen den 23 december klockan 8.49. 4330g och 53cm lång! Mammas och pappas stora pojke som fått namnet Vilgot.

Alla mår toppen, har kommit hem idag och jag återkommer snart med förlossningsbeättelse.

Tack alla ni som stöttat och stöttat i både med- och motvind. Ni betyder allt.

BF +5

Ingenting händer och då menar jag absolut ingenting.
Värkarna stannade av igår och det kommer på sin höjd lite molvärk emellanåt.
Börjar verkligen tänka klassiskt sjuka tankar som att det här barnet aldrig kommer att komma ut. Det blir ingen förlossning. Inget ont. Inget jäkla värkarbete. Ha! Vad trodde jag egentligen?

Nu är i alla fall Viktor ledig och vi ska försöka ha så sköna dagar som möjligt över jul. Även utan att bebis kanske har kommit. Och nu även också utan vår gosiga hund, som på grund av väderprogroser får åka hemifrån till hundvakten redan idag.

Så snart är det alltså bara jag, magen, Viktor och katten som är kvar hemma till jul. En jul som i sämsta och numera högst tänkbara fall kommer att tillbringas hemma i soffan framför André Pops på SVT.

I bästa fall på BB.

Jäkla unge, kom ut nu!!!!

Ugglor i mossen?

Efter ett par nätters finfin sömn sitter jag nu och nattugglar igen. Denna gång med täta sammandragningar som faktiskt gör lite ont och trycker ordentligt nedåt. Åh, som jag hoppas på att detta är starten på förlossningen!

Viktor har lyckats med att få jobba nära hemma den här veckan och kommer hem varje kväll. Det är en sådan befrielse och trygghet att ha honom snusandes på ovanvåningen medan jag sitter här och väntar ut natten. Min älskade, älskade man. Som jag behöver honom just nu och det känns verkligen i både kropp och själ att vi just nu sitter ihop, laddade inför den stora stunden. Det är vackert.

Är just nu så glad för mina onda sammandragningar att det är svårt att koppla av. Men jag ska försöka sova lite om en stund igen. Bara sudda lite till.

Sudd sudd.

BF +3

Vecka 41.

Det är som dom säger.
Att gå över tiden är tortyr.
Långsamt och segt.
Humöret upp och ner.

Jag hoppas så innerligt på att allt är igång innan torsdag. För på torsdag stundar läkarbesök och då måste jag vara stark så att de ger mig en igångsättning senast nästa vecka. Är ju livrädd för att gå över tiden för mycket, har mardrömmar om att fostervatten och moderkaka tar slut. Att livet där inne ska ta slut för oss. Att fina bebisen inte ska klara sig.
Jag hatar min oro. Men den är där tills bebis är ute och jag kan se att bebis mår fint. Den kommer inte att gå över, utan bara förvärras. Det är det jag måste få läkaren att förstå. Att mina samlade negativa erfarenheter påverkar mig så starkt att jag inte klarar av tanken på eventuella komplikationer. Inte står ut.

Dagen idag får helt enkelt tillägnas tjat på fina bebis om att komma ut meddetsamma. Komsikomsi!

Klarvaken

Inget nytt alls egentligen mer än att det är dagen D idag. Beräknad-förlossings-dagen och den dagen vi har väntat så länge och andäktigt på.

Sitter och nattsuddar igen, men tyvärr inte på grund av värkar. Jag kunde helt enkelt inte somna om efter toalettbesöket klockan tre. Klarvaken, hungrig och bebis alldeles vild och galen. Så jag och hunden gick ner i köket för en nattmacka och sen blev jag sittandes/ liggandes framför Musikhjälpen i vardagsrummet. Fattar inte varför jag inte kan sova. Och jag blir lite stressad med tanke på att det är så viktigt att vara utvilad så här dags i graviditeten. Jag som ALDRIG har sömnproblem, äter på natten eller inte kan somna om!

Ska försöka somna igen om en stund, för längre än till klockan nio blir det ingen sömn. Ska till barnmorskan imorgon för kontroll. Tycker att det är riktigt trist att jag inte känner någon värk längre och ska seriöst diskutera en hinnsvepning med barnmorskan, som jag skulle vilja ha senast vid läkarbesöket om en vecka. Ett läkarbesök som jag har bokat in just därför jag är så rädd att det ska hända bebis något om jag går över tiden. En oro och påtaglig rädsla som jag har burit med mig hela graviditeten.

Nu känner jag att ögonen kanske möjligtvis är lite dimmiga...gäsp... Jag provar att lägga mig en stund.

Falsklarm

Har sovit så gott så gott hela natten.
Allting har avtagit och jag har nu inga fler "värkar", så jag vågar nu vid detta laget kalla gårdagen för ett falsklarm. Är otroligt besviken...

Nu känns allting så himla tråkigt och långsamt att jag inte riktigt vet var jag ska göra av min dag. Får fundera ut något, för jag tror faktiskt att jag kommer att dö om jag måste stanna hemma hela dagen. Urk.

Nattsudd

Sitter uppe mitt i natten och har värk. Vad för slags värk har jag ingen som helst aning om, men visst känns det lite hoppfullt!

Hade många sammandragningar och lite molvärk igår kväll, men det är ju inte så speciellt ovanligt nu för tiden. Så inatt vid halv 2 vaknade jag av att jag hade riktigt ont, sådär som man har när man har rejäl mensvärk. Kunde absolut inte somna om, gick på toaletten flera gånger och vände och vred mig i ungefär en timme innan jag tillslut gick upp ur sängen och satte på tv och dator. Som tur är sänder SVT "Musikhjälpen" hela natten så jag har lite sällskap :-).

Molvärken med sammandragningar kommer lite då och då, men inte regelbundet eller vad jag tycker särskilt starkt. Bara starkt nog för att jag inte ska kunna koppla av och sova, så jag hoppas att de snart antingen tilltar eller avtar.

Vågar knappt hoppas på att det är på gång, men känner mig ändå lite pirrig. För något är det ju som händer med kroppen. Och fina bebis tycks också känna av något, han är helt sjövild!

Snuslängtan

Vecka 40.

Nu är bebis klar och färdigbakad.
Jag som nästan var helt säker på att jag skulle föda lite tidigare har nu endast fem dagar kvar till det magiska datumet. Och kanske jag till och med måste gå över tiden. Hu!

Status är oförändrad. Jag känner fortfarande likadant som för några dagar sedan. Ibland kommer det en lite starkare sammandragning, men inget mer. Jag är otålig nu. Vill att fina bebisen ska komma ut till oss så vi kan hälsa ordentligt. Nej, nu får det minsann räcka med graviditet, vill ha min kropp tillbaka och min bebis att snusa på.

Åh, bebis att snusa på! Jag blir tårögd av att bara tänka på att det bara är några dagars väntan kvar innan han är här. Det är så overkligt och verkligt på en och samma gång att det rusar i kroppen när jag tänker på det.

Och förlossningen? Ja, bring it on! Jag är redo!

Överanalys

Ingen bebis i sikte ännu. Damn.

Inatt vaknade jag av att jag hade ont. Som ont i en värk. Yippi, tänkte jag. Men det bjöds tydligen bara på en. Kändes som en kramp i hela magen och jag fick ont ut i skinkorna och ner i ljumskarna och det hela höll på i någon minut.

Men sedan dess är det snålt med värkar. Har just nu bara den där molande mensliknande värken, djävulsk foglossning, lite sammandragningar (som inte gör ont) då och då och krånglande tarmar.

Min vän Fia har beställt en förlossning till mig imorgon kväll. Jag hoppas verkligen att sådana beställningar fungerar.

Aj aj aj aj!

Vecka 39.

Sedan ett par dagar tillbaka har jag fått så fruktansvärt ont i blygdbenet. Det trycker hårt nedåt och känns som att bäckenet ska gå sönder, snyft. Min gångstil a la anka är nu ännu värre och folk börjar göra sig ordentligt lustiga över den. Men jag ser det hela positivt, att bebis trycker hårdare nedåt och snart vill ut. Och molvärken, som jag nu lärt mig heter förvärkar, är högst närvarande. Tarmarna krånglar. Åh, vad jag vill föda barn nu!

Lyckan är också ständigt med mig. Fina bebis buffar nästan ständigt och har ryggen till höger och de små tassarna till vänster. Buff buff. Lyckliga jag kan inte förstå, inte greppa att det är mitt eget barn där inne. Han är min, mitt barn, vårt barn. Ofattbart.

Helgen blir lugn, om vi nu inte ska föda barn dvs (vilket jag ändå hoppas på). Jag och Viktor ska bara mysa och njuta av de sista dagarna vi är själva. "Its the end of an era", som någon i sitcomen Vänner uttryckte det när det var dags för stor förändring. Välsingnade förändring :-)!

Magen 37+6

Längtar efter bebis, Viktor och promenader

Vecka 38.

Det har varit några lugna dagar nu. Molvärken har hållit sig i stort sett borta och vi har haft en riktigt mysig helg. Jag har lyckats sova rätt så gott och känner mig gladare och piggare.
I fredags var vi hos barnmorskan och allting ser fortsatt bra ut. SF-måttet på 35 cm visade att bebis fint följer sin kurva, något större än medel, och alla värden och hjärtljud var perfekta.

Veckans roliga detalj: Ibland knäpper och knakar det i magen när bebis rör sig. Det är små luftbubblor som spricker enligt barnmorskan. Nu när bebisen är så här stor så trycker den ut bubblor i fostervattnet. Så det är tack och lov inte bebisens leder som knakar, vilket jag och Viktor först undrade över.

Nu har vi två och en halv vecka kvar till beräknad förlossning och spänningen stiger ytterligare. Jag drömmer bebis både på dagen och på natten, han finns ständigt i tankarna. Jag längtar så oerhört efter att få snusa på vår lille pojke (eller flicka om ultraljudet skulle visa sig varit fel). Längtar så jag nästan spricker.

Viktor har som vanligt på måndagar åkt iväg och kommer inte hem förrän på torsdag.
Det börjar kännas svårt och jobbigt när han åker iväg, något som jag inte alls brukar känna. Jag känner att jag behöver honom mer än någonsin och det blir en liten otrygghet när han måste ge sig iväg. Men så ser våra liv ut och det är bara att smälta undan, dessutom kommer han ju hem så fort jag ringer. Tänker att bara, bara inte förlossingen går för snabbt så att han inte hinner hem... (men sannolikheten för det är ju försvinnande liten...)

Ska nog slänga in hunden och mig i bilen och köra ner till stranden idag. Det är så härligt att se vovven bli sådär galet glad när han får släppa loss tassarna i vild sandgalopp (eller snögalopp). Det är så synd om honom i dessa dagar, det blir inte mycket motion. Jag har ju så ont att vanliga promenader inte är att tänka på. Men snart snart blir det långpromenader igen och då med både vagn och hund. Herregud vad jag längtar!

Går här och hoppas

Ungefär varannan natt får jag sova bra.
Så har veckan hittills sett ut.

Hade molvärk hela natten till måndagen och en bra bit in på dagen. På tisdagen fick jag slippa den och igår kom den tillbaka med större kraft och har lämnat mig rätt så sömnlös inatt. Den känns som mensvärk och det får ju mig att undra lite över det här med hur en första förlossningsfas kan kännas.

Jag har ju inga värkar, alltså inga regelbundna sammandragningar eller egentligen särskilt många. Bara en konstant molvärk som blir lite värre då och då. Kan något vara på gång eller?
Har googlat järnet på just detta och det verkar som att man kan ha molvärk i flera veckor innan det är dags för förlossning. Fy vad jobbigt, tänker jag. Och hur trött är man inte då när förlossningen väl startar på allvar?

Så nu går jag här och hoppas på att det kanske max är en eller två veckor kvar tills vi får träffa vårt älskade barn. Kanske mindre än så.

Hoppas, hoppas, hoppas...

Tappar andan

Vecka 37.

Ibland gråter jag.
För det gör så förbannat ont överallt.

Som tex efter en natt utan någon vidare sömn, uppallad med kuddar under mage och mellan knän och måste vända på mig stup i kvarten för att fogarna inte tål att jag ligger stilla i ett och samma läge för länge plus att jag måste upp och kissa varannan timme.

Trött. Mensvärk. Fogvärk. Kanske lite förstoppad eller är det någon annan typ av oidentifierad ont. Det skär och ilar i underlivet lite då och då av fina bebishuvudet och sammandragningarna kommer och går.

Jo, ibland gråter jag.
Av både smärta och lycka på en och samma gång.
För jag har nog aldrig varit så här lycklig. Aldrig så lycklig som när jättebebis bökar runt och gör att lilla mamma nästan tappar andan.

Skräckblandat men mest av allt förtjusning

Nu är det kokta fläsket snart stekt och jag ska snart föda ut ett riktigt barn. Rätt ut bara.

Jag har längtat så länge och känner mig så laddad och mentalt förberedd att jag inte är särskilt rädd. Men dock lite allvarlig inför den stora stunden. Tänk att jag ska föda barn! Och hur kommer det att hända? Kommer jag hinna ringa hem Viktor om han är iväg och jobbar (han är ju sådär en 4-5 timmars resväg hemifrån)? Man har ju inte en susning om hur lång tid just min förlossning kommer att ta. Det kanske bara säger poff. Eller så säger det inget alls utan segar sig i flera dygn. Tankeverksamheten knakar just nu.

Jag hoppas ändå att jag inte behöver vänta på dagen D sådär våldsamt länge till. Och jag hoppas så innerligt så innerligt att fina bebisen vill komma ut innan jul, för jag tycker faktiskt att jag och Viktor har väntat tillräckligt. I närmare bestämt ganska exakt fem och ett halvt år.

Herrejösses. I fem och ett halvt år har vi längtat oss blåa efter just det som nu håller på att hända. Nyp mig i armen!

Kommer bebisen snart?

Vecka 36.

Besöket hos barnmorskan igår bjöd på fler fina provresultat. Havandeskapsförgiftningsrisken verkar vara ett minne blott och det är så himla skönt.
Bebis följer sin kurva strax ovanför medel och hjärtat slår starkt och fint. Och som sagt, alla mina prover är fina. Vad dippen förra fredagen berodde på vet ingen, men min hemmasnickrade teori är att jag kanske möjigtvis blev påverkad av att bebis borrade sig djupare ner i bäckenet, för det var ju just då omkring som den fixerade sig verkar det som. Plus överansträngningen av shoppningen dagen innan.

Det är bara ca 5 veckor till beräknad förlossning nu. En månad. En evighet och kort om tid.
Vi var på sista föräldrautbildningstillfället igår och barnmorskorna gick igenom förlossningens aktiva skeden, de som sker på sjukhuset. Och så fick vi se en fin liten film om några par som födde barn. Är så känslig nu att jag nästan fick titta bort när bebisarna kom till världen för att inte börja hulkgråta mitt på föräldrautbildningen. Sånt där är ju så förskräckligt vackert!

Min kropp börjar göra ordentligt ont. Fogarna är värre än någonsin och jag orkar nästan inte ta mig någonstans längre. Dessutom ligger bebis huvud så långt ner nu att det skär i hela underlivet ibland. Och jag har mycket sammandragningar/ förvärkar. Igår så många att jag började tro att förlossningen var på gång. De gör inte ont, men är kraftfulla och obehagliga. Med kombinationen att det skär i underlivet är de inte roliga alls. Så allt jag gör tar sådan oerhörd lång tid. Hundpromenaderna tex, de är inte särskilt långa i meter, men varar lääänge :-)!

Jag hörde med barnmorskan om det här med mina sammandragningar, om det kanske kunde vara så att jag kommer att föda tidigare. Men hon hävdade att det inte alls behöver vara på det viset, att det är fullständigt normalt med så här mycket sammandragningar. Men jag undrar jag... Bebis fixerad och jättemycket sammandragningar både gåendes och vilandes. Min vän Mia berättade att hon hade det så här en ungefär vecka innan hon födde. Hmmmm...

Men vi får väl se. Hur som helst börjar jag bli lite stressad över att hinna färdigt med alla bestyr innan bebis är här. Och packningen av BB-väskan har jag börjat med nu, men vill gärna bli färdig så fort som möjligt. Nästa vecka blir det till att ta tag i en del projekt.

Fixerad

Vecka 35.

Det blev ett lugnt och skönt besök på förlossningen igår. Alla prover visade sig vara jättebra och vi fick precis som i fredags ett perfekt ctg på vår fina bebis. Jag har ju inte heller mått dåligt sedan i fredags, både lördagen och söndagen har jag mått toppen, så jag var inte jätteförvånad över de positiva resultaten. Men ack så skönt!

Fredagens dipp måste alltså berott på något annat än havandeskapsförgiftning. Barnmorskan gissade på att jag kanske hade överansträngt mig på något sätt och det har hon kanske rätt i. För i torsdags gjorde jag ovanligt mycket saker, sprang i för mycket affärerer och försökte ta en extra lång runda med hunden. Plus att jag inte sover så bra om nätterna nu. Sömnen är konstig och hackig och det är inte ovanligt att jag vaknar och är nästan klarvaken vid fyratiden så jag får tvinga mig själv att somna om.

Och så kan jag berätta att bebis nu är fixerad! Barnmorskan på förlossningen kände detta igår och det känns så himla skönt att den biten nu är klar. Det blir huvudet först!

Nu flyttar sig stora bulor över magen och man kan riktigt se var fötterna rör sig. Det är så "alien" som det kan bli och känns helt magiskt.

Nu är det bara ca 5 veckor kvar till förlossning. Det är ju faktiskt nästan ingenting. Dessutom har jag och Viktor beställt leverans någon vecka tidigare. Vi skulle definitivt kunna tänka oss att öppna vissa julklappar innan julafton :-).

Omtumlande BB-besök

Dagen idag har väl varit sådär.
Det började med att jag fick någon slags flimmer för ögonen i en tio minuter i förmiddags och efter det mådde jag lite konstigt, huvudvärk och trötthet Fick mycket sammandragningar och jag var nästan tvungen att stanna upp hela tiden när jag var ute och gick med hunden.

Sen var det BB och förlossningsbesök med guidad rundtur medan jag mådde dåligt, hade sammandragningar och tänkte lite halvt humoristiskt att jag i alla fall är på rätt plats om det skulle hända något. Men jag var orolig på riktigt, mådde inte bra och kände tom att jag svullande upp mer och mer om fingrarna, kunde knappt knyta händerna. Och varm varm varm. Bebis var tokvild i magen, så jag förstod ju någonstans att det var bra med den, men kunde ändå inte släppa tanken på att jag borde få åtminstone ta ett blodtryck innan vi åkte hem.

Barnmorskan var superbra och jättegullig och visade in oss i ett rum direkt, förhörde mig lite om varför jag var orolig och sen fick jag gå och ta ett urinprov. Sen fick jag lägga mig och vila och blev uppkopplad till CTG och värkövervakning i närmare 40 minuter. När det var klart fick jag veta att bebisen mådde utmärkt och att jag bara hade haft någon enstaka ofarlig sammandragning under tiden jag låg ner. Men det var äggvita i urinen och det kunde indikera på havandeskapsförgiftning. Hon tog även blodtrycket på mig och det var helt normalt, även om det var lite högre än det hade varit förut.

Så nu blir det övervakning redan igen på söndag med nytt urinprov, blodtryck och uppkopplad mage. Det känns lite konstigt och skrämmande. Känner också att jag har reagerat med lite sjukhusångest då många känslor från missfallet kom tillbaka, även om vi inte var på samma avdelning som då och att omständigheterna nu är mer åt det glädjande hållet förstås.

Tankarna går förstås till vad som händer om jag faktiskt har havandeskapsförgiftning. Kommer jag att bli ordinerad mer vila än vad jag redan gör (jag vilar ju jättemycket redan)? Kommer jag att föda tidigare än beräknat? Hur farligt är det här egentligen?

Jag försöker verkligen att inte oroa mig och tänka att de har mig på fullkomlig övervakning. Att inget hemskt kommer att hända och att det faktiskt är ganska många som drabbas av det här.

Dödens trött är jag i alla fall och bebis sparkar tröstande som en galning. Dessutom mår jag bättre nu när jag har fått vila, svullnaden har gått ner och jag känner mig inte konstig längre.

Nu ska jag titta färdigt på idol och sen gå och lägga mig. Morgondagen väntar på mysig middag hos goda vänner och förmodligen en lite lugnare själ. Det ska bli skönt.

Bullen

Vecka 33+5

Verkligheten

Vecka 34.

Först vill jag säga ett stort grattis till bloggsystern Emelie som äntligen fått sin bebis! Man blir riktigt rörd av att läsa om när flickan kom till världen, och jag blir lite påmind själv om att min egen förlossning faktiskt inte är så värst långt borta. Jag längtar verkligen!

Tiden tickar på och jag är nu i vecka 34. Jag trodde nog att tiden skulle gå lite långsammare nu när jag inte jobbar mer, men det gör den tack och lov inte alls. Veckorna går fort och vi har redan gått tre gånger på föräldrautbildning nu. Så på fredag väntar ett besök på BB i Varberg och fredagen därpå är sista tillfället som vi decemberföräldrar träffas. Vi pratar mycket förlossning på utbildningen och det får en verkligen att inse att det snart är dags. För varje andnings- och massageövning som jag och Viktor får göra blir allt mer och mer verkligt.

Hisnande. Läskigt och underbart.

Bebis rör sig mycket i magen nu, även om rörelserna har blivit mer tryckande och vridande på något sätt. Det börjar nog bli trångt där inne nu. Nu har bebisen legat med huvudet nedåt under de två senaste barnmorskebesöken och det bådar ju gott. Att den vänder på sig igen nu är inte så troligt, utan den stannar nog i det här läget tills den fixerar sig. Däremot vänder den sig från sida till sida och ibland har rygg och rumpa fram. Det är så häftigt nu när jag kan känna hur bebisen ligger. Det blir ju liksom lite lättare att föreställa sig ett riktigt barn då.

Alla prover och värden, hjärtljud och mått är fortfarande toppenbra. Bebis ligger lite över medelkurvan (SF-måttet) och kan vara något större än de flesta bebisar, men inte så stor att vi behöver göra ett tillväxtultraljud (och jag hoppas att vi slipper).

I veckan väntar alltså BB-besök och då kommer verklighetskänslan garanterat att öka på. Jag gillar den!

Big bulle

Vecka 33.

Jag mår gravid.
Det kan jag säga er. Jag är så gravid att jag knappt känner mig som människa. Mer som en stor bulle. Big bulle. Med korvfingrar och ankgång. Andfådd och tung. Och tyngre har jag hört talats om att det ska bli.

Och jag vet. Jag är hemskt dålig på att ta foto och lägga ut till er. Men det kommer bilder på magen snart, det lovar jag.

Här på landet går livet sin lilla gång. Jag som är ledig från jobbet numera sysselsätter mig med små dagsprojekt som att baka småkakor och bröd, äta småkakor och bröd, sortera papper i pärmar och titta på både meningsfulla och meningslösa tv-program. Och så vaggar jag ut med hunden några gånger om dagen också.

Men nej, jag är inte hysteriskt sorterande/ städande som många påstår sig bli. Sånt ligger inte för mig i vanliga fall och jag tror inte att jag kommer att bli det minsta drabbad. Jag föredrar att lulla runt här hemma och inte känna mig tvungen. Och att laga mat och baka, det är roligt. Men Viktor som är städmanikern i vår familj går säkert i hemlighet och hoppas på att jag helt plötsligt ska bli galet personlighetsförbytt och gå loss med dammsugare, vippa och trasa flera gånger i veckan. Men inget sådant än så länge alltså.

Ovanliga måndag.

Vecka 32.

Idag är första dagen på resten av mitt liv.
Ett nytt liv.

Just så är det.
Idag är dagen som jag väntat i år och dar på - min första lediga dag i väntan på bebis. Tiden har tickat rätt så fort fram tills nu och jag hoppas att det så fortsätter.

I fredags packade jag ner sakerna på jobbet och försvann ut genom dörren.
Det var tomt och lyckligt. Vemodigt och underbart.
Tänk att jag äntligen får lov, att jag också ska få gå hem och få lov att vara förväntansfull. Tänk.

Och så blev det måndag och Viktor åkte iväg i morse som vanligt. Men inte som vanligt.

Ovanliga måndag.

Jag, katten och hunden har tänt stearinljus och myst hela dagen. Hyrt en film, lagat lunch.

Och så har jag hunnit med ett besök på mödravården i förmiddags också. Allt ser fortfarande helt perfekt ut. Mina värden och bebisens hjärtljud var fina. Lyckliga jag.

Lyckliga, lyckliga, lyckliga jag.

Rusning

Vecka 31

Det är fredag och jag har fem dagar kvar att jobba. Det känns lite konstigt.
Det är fredag och jag och Viktor besöker IKEA för inköp av saker till bebisens rum, skötbord och lite smått och gott. Det är så stort och vackert och jag kan inte fatta att jag äntligen får göra det här.
Det är fredag och jag kan inte äta maten på IKEA som smakar äckligt. Ändå är jag vrålhungrig.
Det är fredag och hormonerna tokrusar i kroppen, jag surar på Viktor och längtar ihjäl mig efter clementiner och julmust.
Det är fredag och mitt bäcken nästan dör efter IKEA-vandringen. Jag tycker synd om mig själv och gråter i soffan medan Viktor bygger spjälsäng.

Det är fredag.
Lycka och psykbryt i total harmoni.

Äntligen!

Nu får Robert Edwards - provrörsbefruktningens fader, nobelpriset i medicin. Hurra!

Och så firar vi internationella barndagen. Och kanelbullens dag.

Heja!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7892812.ab

Tyngre

Vecka 30.

Det börjar bli tyngre och mer tydligt att jag faktiskt bara har dryga två månader kvar innan bebis är här. Och så har jag börjat få en hel del sådana där ofarliga sammandragningar. Magen blir stenhård ibland och jag måste vila en stund. Min andning är också tyngre nu och ibland känns det som jag får andnöd av att bara sitta på ett visst sätt. Dessutom har min vänsta hand börjat domna av ibland, sånt där karpaltunnelsyndrom antar jag. Och fingrarna är nu lite svullna så ringarna kan jag inte få på längre.
Det är alltså så här det känns att vara höggravid. Jag som alltid har undrat :-).

Igår handlade jag bebiskläder för första gången. En åkpåse, fem bodies, tre byxor, två sockor, två mössor och en mysoverall. Ska få en hel del kläder av vänner men några vill jag ju köpa själv, det är ju så roligt att äntligen tillåta sig!

Nu har jag två veckor kvar att jobba och börjar fundera på hur jag ska tillbringa all min ledighet. Det blir nog mycket vila och en hel del utflykter till vänner och familj gissar jag. Det ska bli så skönt!

Älskade höst

Vecka 29.

Höstvinden tar fart. Det är underbart.
Allt är underbart. Hösten, bebismagen, katten, hunden, mannen, jobbet, musiken, livet.

Älskade höst.
Älskade lugn.

När människorna går in i sina hus, sätter på en kanna te och sveper filtar över axlarna finns det tid och plats för saker av riktigt värde.
Kärleken blommar i soffan, framför teven, i de flämtande stearinljusen och stillheten ger tid för eftertanke och tacksamhet.

Tacksamhet.

Frisk luft

Vecka 28.

Så var det dags för den tredje trimestern, tredje och sista delen av denna smått overkliga graviditet.

Vi var hos barnmorskan i fredags och kollade alla värden, vikt och bebisen. Mina värden är fina (järn, socker, blodtryck etc). Jag har orimligtvis men ändå konstaterat gått upp 18 kg och bebis hjärta slår starkt och fint. Barnmorskan mätte också min mage och konstaterade att den var lite större än genomsnittet, men inte över den övre kurvan. Det kunde bero på stor bebis sa hon, men vi får väl se framöver hur kurvan utvecklas.

Det stökar ordentligt i magen i dessa dagar och jag älskar varje spark, knuff och rörelse där inneifrån. Jag kan vakna om natten och le åt att han rör sig och lever, känna hur lyckligt lottad jag är och tillåta mig att tänka på en underbar snar framtid. Då finns inga bekymmer i hela världen och livet andas frisk luft.

Snart, snart är det dags för att börja inhandla saker och ting. Säng, skötbord och sådant annat nödvändigt. Jag som inte är något särskilt shoppingfreak kan tycka att det snurrar lite väl mycket i huvudet av allt som måste köpas, men lite kul ska det ändå bli. Att äntligen få lov att handla till vårt eget barn är ju väldigt speciellt.

Upp å ner

Vecka 27.

Humöret går sannerligen upp och ner.
Idag ner. Jag kan tex få för mig att bebis inte sparkar tillräckligt hårt och att bebis inte mår bra. Att jag inte alls ska få bli mamma och hur kan jag ens tro att något sådant underbart kommer att hända mig.

Nu ska jag snart åka till sjukgymnastikens vattengymnastik för gravida och har egentligen bara lust att ligga här i min soffa, hulkgråta och tycka synd om mig själv.

Men icke. Jag är fullständigt irrationell, säger i alla fall min logiska del. Och just nu sparkar bebis så hårt och fint och berättar för sin mamma att allt kommer att bli bra. Och att vi kommer att gilla vattengympan.

Nu åker vi!

En perfekt start

Bebis är sin mamma upp i dagen. Morgonpigg.
Tidigt tidigt på morgonen varje dag nu sparkas det runt så hårt att det blir omöjligt att sova vidare. Och i morse vid femtiden kunde jag inte låta bli att le sömndrucket när jag kände sparkarna utanpå magen för första gången.
En dag kan inte börja bättre.

Om bortskämdhet

Jag tänker nu svara på en tänkvärd och bra kommentar som jag fick av Jenny efter mitt förra inlägg. Jenny skrev:

"Du, är det inte skönt med alla "biverkningar" man får av en graviditet också? Jämfört med alla misslyckanden innan?
Jag blir så trött och orkar inte lyssna på mina kompisars graviditetsbekymmer eftersom de i mina öron låter bortskämda. Testa att misslyckas i 4 år så kanske ni inte klagar, eller är jag för hård mot dem?"

Det tog 5 år av svidande kamp för mig och Viktor att komma hit, till vecka 26. Jag vet vad du talar om. Jag förstår vad du menar. Och jag kan också känna så. För när vänner och bekanta tex "klagar" över att det är så jobbigt att ha barn eller att deras graviditeter och förlossningar var vedervärdiga sticker det till i hjärtetrakten över att vi inte alls har samma perspektiv eller erfarenheter. Att vi inte är synkade liksom, att jag står utanför och bredvid alla andras perspekiv. Ensamheten gör sig smärtsamt påmind under sådana ögonblick. Jag har också svårt att förstå och svårt att hantera "bortskämdheten".

Men tänk om.

Tänk om bortskämdheten i själva verket står för en malande oro. Tänk om folk är så rädda för att något ska gå fel med deras barn, i magen eller utanför, att uttrycket för detta blir att allt känns jobbigt och att de får svårt att njuta.

För är det något som jag har lärt mig under dessa fantastiska 26 veckor är att min oro inte försvinner. Hur jag än försöker att tänka positivt är oron med mig varje sekund. Jag hatar den. Den där rädslan som är som en droppande kran innanför pannan. För jag blir svettig bara av att snudda lätt vid tanken på hur mycket som skulle kunna gå fel. Vi har förlorat många slag förut, ja alla faktiskt, och lyckan är hisnande när jag tänker på att det här faktiskt ser ut att gå vägen.
Lyckan är hisnande och oron är fruktansvärd. Och jag tror (fast jag vet ju såklart inte) att oron kanske är mycket större för sådana som vi, vi som fått kämpa så.

Därför avskyr jag när min kropp gör ont eller känns trött när jag bär på det mest underbara som livet kan ge mig.
Jag blir extra orolig när jag inte vet om jag gör fel eller rätt på jobbet, när det hugger till när jag lyfter för tungt eller när jag nästan inte kan gå när dagen lider mot sitt slut. När jag är tvungen att leva som om jag inte vore gravid när hela min kropp och hjärna skriker att det är fel fel fel, att jag gör fel.

För mig är graviditeten en tuff sträcka fram till den dagen jag äntligen får lov att föda fram mitt barn. Jag erkänner att jag har lite svårt att njuta fullt ut av den på grund av tidigare erfarenheter av infertilitet och missfall, men jag försöker.
Gud vet att jag försöker.

Vem vet.
Det kanske är sällsynt med ren och skär bortskämdhet.
Jag är kanske mer lik andra än vad jag har trott.
Och det i sig verkar mer förtröstande än irriterande så här i slutanalys.

Tack.

Plötsligt händer det

Vecka 26.

Livet är stort och underligt.
Helt plötsligt verkar allt gå min väg.

Jag fick min ansökan om havandeskapspenning beviljad, så nu kan jag andas ut också. Informerade kollegorna och chefen om att min sista arbetsdag blir den 15 oktober. Sen är jag alltså ledig. Så underbart det känns, att äntligen få rå om mig och bebisen ordentligt, vila när vi behöver och ladda inför förlossingen. För den här graviditeten har inte varit direkt lätt, först med illamående och nu med foglossning. Men vad som helst är bättre än illamående, även foglossning, så jag mår så mycket bättre redan nu. Och det känns otroligt skönt att slippa stressa över att min kropp inte klarar jobbet, att jag snart får lov att lyssna på den på heltid.

Snart (vecka 28 tror jag) går vi in i den tredje och sista trimesten/ delen av graviditeten, sen är det slutspurt. Så skönt!

Det går bra nu

Vecka 25.

Allt är bra, säger barnmorskan. Bebisen har fina hjärtljud och växer som han ska. Mina värden är fina och jag mår till och med bättre i fogarna nu när jag har gått ner på halvtid. Det går bra nu. Det går sannerligen bra nu.

Viktor jobbar resande måndag till torsdag varje vecka och jag försöker fylla mina dagar med lite jobb och mycket kärlek. För båda mina djur, hunden och katten är ju lyckliga nu när jag tillbringar så mycket tid med dem. Dock är hunden lite lite missnöjd med alldeles för lite motion för tillfället, men det är ju jag också så vi får väl båda gilla läget tänker jag.

September i antågande.

Magen växer sig riktigt stor nu och jag ser äntligen gravid ut på riktigt, inga missförstånd om plötslig fetma längre alltså. För jag såg faktiskt bara fet ut ganska länge men nu äntligen syns det att vi går i väntans tider.
Om ett par veckor ska vi få gå på stort bröllop i fin mammaklänning och om tre veckor fyller lilla jag år.

Och för första gången på flera år gör det absolut inget alls att bli ett år äldre, det blir bara roligt!

Sjukskriven

Var hos doktorn igår och blev undersökt och som väntat sjukskriven på halvtid.

Det som dock var oväntat var vad doktorn inledde med, den information om försäkringskassan som verkar nödvändig.
Försäkringskassan har ett väldigt konstigt förhållningssätt till gravida kvinnor, förstod jag när jag fick höra att de egentligen vill att min arbetsgivare ska ge mig en "låtsattjänst" istället för mitt vanliga arbete. Alltså en tjänst som min arbetsgivare hittar på och som inte finns annars för att jag ska kunna vara på arbetet 8 timmar om dagen. Det finns ingen sån tjänst på en förskola, det vet både jag och doktorn, försäkringskassan och resten av världen, men försäkringskassan vill ändå detta istället för att betala ut sjukersättning. Och vem ska göra mitt jobb medan jag sitter (eller ligger) och gör andra saker som inte ens behöver göras? Vém ska ha hand om barnen? Tror försäkringskassan att det finns möjligheter för min chef att anställa en person till för detta ändamål?
Eller tror försäkringskassan rent av att mina smärtor ska försvinna om jag får höra att jag inte får någon sjukpenning?

Visst, detta är inga nyheter på sätt och vis, då jag ändå har hängt med i nyhetsflödet. Men ändå. Suck och stön. Jag får väl se om jag får någon ersättning, annars måste jag jobba deltid i alla fall. Och be till gudarna om att åtminstone havandeskapspenningen blir godkänd från och med 18 oktober.
För jag har ont. Faktiskt. PÅ RIKTIGT. Om nu någon berörd handledare på försäkringskassan nu mot all förmodan skulle läsa detta.

Så nu är jag alltså sjukskriven för smärtor i bäckenet på halvtid och det är ändå rätt så skönt. För nu kanske jag slipper att få så där vansinnigt ont, som jag haft tidigare. Nu kanske jag kan tillbringa mina kvällar kanske hyfsat normal istället för dimmig och gråtsnorig. Det är ändå rätt så underbart, hur urfattig jag än nu kanske kommer att bli.

Stolt som en tupp!

Vecka 24.

Nu har jag hunnit jobba 2 veckor och också hunnit med att konstatera att mina fogar krånglar rejält. Jag hinner jobba ungefär halva veckor innan smärtan kickar in. Har så ont i ljumskar, över blygdben och i skinkorna efter några dagars ansträngning att det blir svårt att göra annat än att just bara ligga på sidan med en kudde mellan knäna.

Hoppsan. Så känns det. För så här tidigt hade jag ju inte tänkt mig någon foglossning. Min plan var ju helt enkelt att få min ansökta havandeskapspenning godkänd från och med mitten på oktober och klara mig fint med det.

Men icke.

Det blir ett litet besök hos doktorn på tisdag och så får vi väl se om jag får en deltidssjukskrivning.

Typiskt eftersom jag just nu är pigg och glad och illamåendet tycks ha flugit sin kos.

Magen växer och jag delar nu med mig av första bilden på magen till bloggen. Bebisen växer och mitt hopp med den. För varje spark därinneifrån blir jag mer och mer säker på att jag är mamma nu. Kan fortfarande inte riktigt greppa och vågar kanske inte heller. Men visst känner jag mig stolt som en tupp nu när magen har börjat att synas på riktigt.

Måtte det bli jul snart...

Mellan dröm och verklighet

Nu har jag hunnit jobba en vecka efter semestern. Det känns bra, förutom att mitt bäcken gör ont. Inte bra alls, för jag är ju bara i vecka 23 och har åtminstone två månader kvar att jobba. Men nu har jag blivit remitterad till sjukgymnast 1 september, så jag hoppas att jag kan klara mig någorlunda fram tills dess.

Viktor, jag, magen och djuren har en underbar sensommarhelg tillsammans med Viktors syster och hennes familj som bor på campingen här i Åsa över helgen. Vi har haft det så mysigt med grill, promenad och hundlek! Tack Viktoria!

Inatt drömde jag att vår bebis föddes frisk och stark den 22 december och förlossningen gick bra. Det var en så skön dröm att den fortfarande sitter kvar i hjärtat. Mer sånt!
Jag längtar till december nu så att jag snart blir tokig. Längtar så mycket efter att få träffa sprallisen därinne.
Nu får tiden skynda på, tycker jag!

Magstök

Vecka 22.

Semestern har förflutit lugnt och smidigt. Fortfarande oändligt lycklig.
Dock har tankar på havandeskapspenning smugit sig på sakta men säkert. Jag mår fortfarande illa och börjar bli trött i ljumskarna vid ansträngning och är därmed lite orolig över min arbetssituation i höst. Förskollärarjobbet är inte helt enkelt under en graviditet och jag gissar att det kommer att bli ohållbart i mitt fall. Med den oro jag känner för vår bebis som skvalpar runt därinne vill jag ta hand om mig ordentligt. Får jag ont så slutar jag jobba. Så är det bara.
Jag kommer att söka hel havandeskapspenning från och med oktober och jag hoppas innerligt att jag inte får avslag. Kommer att göra allt som står i min makt för att få rätt till den. Skriva allt om arbetets tunga och många lyft, konstiga arbetsställningar, obefintliga möjligheter till att ta rast och vila, den höga infektionsrisken, mina krämpor och oro.

Sedan några dagar tillbaka känner jag bebisen stöka omkring därinne. Väldigt dovt och väldigt långt inne, men jag är så gott som helt säker nu på att det är fosterrörelser jag känner. Och idag lyssnade barnmorskan på hjärtljuden. De var fina sa hon.
Underbara ord.

Vi har målat om i extrarummet nu. Fast det där extrarummet är ju inte något extrarum utan ett barnrum. Ibland går jag in dit bara för att försöka förstå att allt det här är verkligt. Att vi ska få barn. Att vi faktiskt redan har ett, alldeles levandes och varmt i min mage.
Och så tittar jag på det där förlossningsprogrammet på tv och drömmer mig dit. Ja ni läste rätt. För inom en snar framtid är det vår tur. Ja, så måste det vara och så måste det bli. Jag vågar inte tänka på annat just nu, även om oron fortfarande skaver emellanåt.

Idag hos barnmorskan grät jag en skvätt när vi talade om förlossningen. För min enda rädsla är att det ska hända bebisen något hemskt. Jag berättade om min oro för att gå över tiden och för att råka ut för ett katastrofsnitt. Kan man inte få beställa en perfekt och orosfri förlossning, undrade jag? Det kunde man inte.
Men barnmoskan var lyhörd och lovade att jag skulle få lov att komma på täta kontroller mot slutet av graviditeten. Och att vi själva skulle få bestämma hur vi skulle göra om det blev så att vi gick över tiden. Det var skönt att höra.

Nu ska jag njuta av sista helgen innan semestern är slut och vardagen tar vid. Det har varit den bästa semestern på flera år och på ett sätt den lättaste att också lämna bakom mig. Jag och magen har ju bara två månader kvar att jobba om allt går bra.

Idolbild 2

Vecka 18.

Nu har vi varit på rutinultraljud och bebisen visade sig vara helt som den ska. Underbart!
Jag har tidigare skrivit om hur lycklig jag är och det verkar bara bli mer och mer. Nu är nästa steg att göra fint och måla om i bebisens rum. Nu vågar vi! Dessutom får vi passa på nu under semestertider. Vi tänkte måla i en neutral och lugn färg, ingen uppenbar barnfärg, så har vi sejfat på alla tänkbara sätt.

Nu hopar sig nya frågor. När är det dags att köpa vagn? När ska jag tillåta mig att börja frossa i klädinköp till bebisen och när kommer det kännas bra att köpa säng och skötbord?
Det känns nytt och förvirrande, och otroligt lyckosamt. Viktor och jag som väntar barn i vecka 18 har nyss börjat ta det till oss på allvar. Vi myser.

Vi har ännu ett tillkännagivande att ge. Vi kunde inte bärga oss. Det liksom kliade och skavde. Vem bor därinne? Vem är du?
Vi ville ha så mycket information om vårt älskade barn av barnmorskan som möjligt.
För även om det inte är helt 100% säkert att barnmorskan kan se rätt på ultraljudet så ville vi ändå.
Och det fick vi.
Vi väntar en pojke.

Lyckligast i världen, tror jag

De senaste dagarna har jag svävat på små moln, rusig och bubblande, med hoppet som segrat över oron. För just så är det. Min oro är faktiskt nästan borta och det trodde jag väl aldrig skulle ske. Kanske beror det på att jag förbjuder mig själv att tänka negativt just nu, eller så har jag gått och blivit mentalt frisk.

Fast mentalt frisk förresten? Alla hormoner som surrar runt gör mig inte direkt frisk. Jag har varit så illamående (och är fortfarande) att dagarna i princip enbart har gått ut på att hitta den perfekta födan som ska göra mig lite bättre. Att ständigt tänka ut mat som funkar, åka till affären flera gånger om dagen och hela tiden hålla gråten borta är fullständigt utmattande. Och tråkigt.
Som idag när jag vid halv sju på kvällen, dödstrött och platt i soffan, tvingar mig själv ut för att köpa korv med bröd. Och det måste vara kycklingkorv, för det smakade jag i måndags och mottogs varmt och innerligt av kroppen. Vilket i sin tur är helt mot strömmen eftersom jag haft jättesvårt för att äta kött överhuvudtaget de senaste veckorna.
Hur som helst, jag satte mig i bilen, trampade på gasen och var snart vid ICA-affären. Susade genom dörrarna, greppade en varukorg i farten och styrde kosan mot målet. Det var nära, och nu menar jag otroligt nära, att jag helt tappade fattningen och började gråta av renaste lycka när jag såg att min ICA-butik hade kycklingkorv. Med glansiga ögon tog jag mig hemåt, stekte på korven, stoppade i brödet, på med senap och ketchup och sen.... INGENTING. Det hände INGENTING. Det var inte särskilt gott och verkligen inte illamåendedämpande. INGENTING. Nu kom tårarna. Vilken besvikelse.

Ja, så här ser dagarna ut. Från morgon till kväll. Jag hoppas innerligt att det snart kommer att gå över, eller åtminstone dämpas. Och kanske, men bara kanske hittar jag redan nu små glimtar då jag mår bättre, vanligtvis på förmiddagarna.

Men lycklig är jag. Lyckligast i världen, tror jag.

De farliga veckorna är äntligen över!

Jag är nu i vecka 12.

Än mer otroligt är att ultraljudet i fredags (11+0) såg perfekt ut. "Lilla Vild" sparkade, boxades och stutsade runt där inne, alldeles levandes. Jag får en tår i ögonvrån bara jag tänker på det, det är så fantastiskt.

Jag ska bli mamma. Min äskade Viktor ska bli pappa. Nu kan vi tro på det, nu MÅSTE vi tro på det. Så här nära har vi aldrig varit och snart blir magen stor.
Jag har nog aldrig varit så här lycklig.
Mår fortfarande ruskigt illa, men inte ens det har kunnat förstöra humöret den här helgen.

En liten vild bor i min mage.
Grattis till mig på mors dag!

Och grattis alla ni andra blivande, nuvarande, som skulle blivit och drömmande mammor därute!

Däckad och inskriven

Igår skrev jag in mig på mödravården.
På riktigt. Ja, det är sant.
Det togs prover, bestämdes tid för kommande ultraljud i vecka 12 och 18 och jag fick massor av information om kommande föräldragrupper osv.

På riktigt.
Ja, det är sant.

Imorgon går jag in i vecka 10, vilken är min "scary-vecka" eftersom missfallet hände just då förra gången. Men på många sätt har jag redan passerat förra gången med många stora positiva skillnader. Den här gången mår jag verkligen uruselt. Jag är så illamående hela tiden att jag ibland nästan inte vet hur jag ska stå ut. Det enda som hjälper är att äta, äta, äta. Det tillsammans med i princip obefintlig motion gör att jag har gått upp fyra kilo redan. (Nej, jag känner mig inte vidare snygg. Men vem behöver vara snygg. Egentligen. Med lite perspektiv.)
Och så gjorde vi ju ultraljudet förra veckan med strålande resultat. Plutten levde i vecka 9, vilket gör att jag faktiskt redan då hade sprungit om förra graviditeten med en hel vecka (eftersom man tror att förra knytet slutade leva i början av vecka 8).

Så visst går det bra, absolut. Och jag kanske kan börja slappna av snart. Fast aldrig före vecka 12 och nästa ultraljud. Det klarar jag inte, hur bra det än ser ut just nu.

Två sega veckor kvar. Seeega.

Idolbild

På dagen 8+0 fick vi se. Ett perfekt och fint pyre lever i min mage. Att allt såg finare än finast ut var nästan ogreppbart. Vi är farligt lyckliga just nu och hoppas så innerligt.

TACK ALLA NI SÖTA!

Tusen tack för alla fina gratulationer! Blev lite rörd över att det faktiskt är några stycken som fortfarande tittar till lilla bloggen då och då.

Jag har legat lågt med bloggeriet under en lång tid nu och planerar att fortsätta nästan så. Har kommit underfund med att jag inte mår bra av att vända ut och in på mig själv hela tiden och analysera fram och tillbaka.

Jag försöker alltså att vara en normal människa nu för tiden. En sån där som tar det som det kommer och inte blir överdrivet insnöad på diverse. Inte överdrivet glad eller förväntansfull eller ledsen eller olycklig eller sånt där. En sån där som har lugn och harmoni i själen och lever dag för dag.

Jag lyckas nästan i alla fall.
Eller nu ljuger jag lite.
Jag lyckas inte speciellt alls egentligen. Inte just nu i alla fall.

För visst är jag överdrivet glad. Överdrivet förväntansfull. Överdrivet olycklig. Och inte minst fruktansvärt rädd för att mista en ängel till. Vår allra definitivt sista frysis blev till en graviditet. Det är högst overkigt att jag får en chans till att bli mamma. Nästan så att jag inte tror på att det är sant. Och så undrar jag när jag kommer att våga tro att det är sant. I vecka 8 efter ultraljud, vecka 13 efter nästa ultraljud, vecka 20 då jag är halvvägs eller kanske först på förlossningsbädden med rosa knyte i famnen?

Som sagt, jag kommer inte att vara särskilt mycket på bloggen framöver i ren och skär självbevarelsedrift. Men ibland, när lusten faller på. Och så ska jag mellan inläggen ägna mig åt att minimera ångest och oro och maximera glädje och liv.

"I better keep on walking" som den store Salem sjunger.

Schhhh....

Jag smyger in och viskar:

Im back.
Im på smällen.
Im rädd.

6 veckor idag...

Schhhhhhh...