Ruvardag 5 - Vårsol

Nu börjar solen bli varm och skön och av åkte Svantes hundtäcke och mina vantar och mössa under promenaden. Efter en lång och tråkig vinter är jag liksom de flesta svältfödd på varma solstrålar och vände ansiktet mot himlen och sög i mig allt jag orkade. Den första vårsolen är så nära en religiös upplevelse som jag möjligtvis kan komma, tror jag.

Visst känner jag av magen. Som träningsvärk fast ändå inte. Men försöker att minimera analyserandet och inte lita på någonting som känns. Det kan ju betyda allt eller inget och ingen kan veta vilket.
Läser att de flesta tycker att den här delen av behandlingen är värst, men jag håller nog inte med. Visst är ruvartiden tuff att gå igenom, men för mig är det värsta redan över.
Vi har fått ett resultat på äggen och några i frysen. Och det onda onda är gjort, jag kan återgå till mitt jobb och mitt liv. Sådant gör att jag kan slappna av lite grann. Åtminstone till dagarna före det läskiga gravtestet, hu! Idag är det 13 dagar kvar, fortarande på rätt så tryggt avstånd.

Det blir en lugn lördag hemma i soffan framför melodifestivalen.
En god middag och ett mycket gott sällskap.
Jag, Viktor, Svantemannen och katten Offi.

Ruvardag 4 - Testklurar

Idag har jag bestämt mig för när jag ska testa. Tanken på graviditetstest svider och kliar. Jag ha utvecklat en slags graviditetstest-fobi över åren och mår väl inte direkt toppen när jag tänker på att ett sådant måste göras för eller senare.

Jag vet nu bättre än att bara testa hipp som happ rakt upp och ner.
Jag vet nu att jag måste förbereda mig grundligt.
Att aldrig tjuvtesta (vilket bara leder till ännu större oro och besatthet för att inte tala om vad det kostar att avverka ett tiotal tester) och att det måste ske före en viss ledighet från jobbet (eftersom sorgen är så förlamande och hemsk efter ett negativt resultat att varesig Viktor eller jag är speciellt arbetsföra direkt efteråt).

Med detta i bakhuvudet har jag kommit fram till att testdag måste bli på ruvardag 18, fredagen den 13 mars. Fredagen den trettonde... Ja ja, jag är inte vidskeplig så det har inte så stor betydelse. Den största betydelsen ligger i att det är en fredag och att det har gått så pass långt in i ruvningen att testresultatet bör var säkert.
Under mina tidigare ruvningar har mensen inte kommit förrän jag har slutat med progesteronet, vilket man inte gör förrän man säkert vet att det inte har blivit något (moment 22?). Så att inte få mens trots negativt resultat betyder ingenting förutom då att jag måste vänta lite längre med att testa. Och sen lite till för nytt test och sen lite till. Så därför är det VERKLIGEN INTE någon bra idé för mig att testa för tidigt.

Blir trött bara av att fundera på det. Men nu är det bestämt. Den officiella testdagen blir alltså på ruvardag 18.

(Och bara för att jag har skrivit det här och för att jag är inställd på att jag inte brukar få någon mens även vid negativt resultat så kommer säkert den där jäkla mensen som gubben i lådan.
Man vet och sen vet man ändå inget, så brukar det ju vara.)

Tiden går lååångsamt.
Men äggstockarna känns i alla fall lite bättre.

Ruvardag 3 - Hemska drömmar

Regnet öser från himlen och både jag och Svante förstår vår rätt till att bara gå en kort runda och istället parkera oss i soffan en stund före jobbet.

Äggstockarna värker, trycker på utåt, inåt och åt sidorna. Blä.
Men det går nog över snart, inom ett par dagar. Doktorn sa ju att de fylls på med ny vätska efter äggplocket för att sedan sakta återgå till normalläge.

Jag går till jobbet ändå, men jag har lovat mig själv att jag ska ta det lugnt. Jag ska ändå sitta i möte hela förmiddagen både idag och imorgon och sedan övrigt försöka göra allting långsamt.
Jag varken vill eller kan vara borta från jobbet mer nu. Tur att det ändå är en viss skillnad ändå mot före äggplocket, nu kan jag ju röra mig hyfsat.
Hoppas att det inte blir värre bara.

Drömmarna har jagat mig inatt. Hemska drömmar om att bli lämnad ensam och om bebisar som aldrig kan bli mina.
Vaknade nästan kallsvettig och fick skynda mig in i duschen för att vakna till verkligheten.
Duschen lyckades nästan.
En svag sorsen känsla hänger sig envist kvar.

Ruvardag 2 - Skön paus

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderar på hur det ser ut därinne i magen. Om jag inte funderar på om lilla pricken har det bra och om h*n har fastnat som h*n ska.
För det är nämligen så att det är den dagen idag, då pricken förväntas att borra sig fast inne i livmodern för att växa sig större.
Vissa säger att man kan känna ett stick eller hugg när detta händer, vilket innebär att lilla pricken kan ha satt sig flera gånger om nu.
För sticker gör det hit och dit och hur många gånger som helst.

Jag är öm över äggstockarna och livmodern, känner mig svullen och illamående.
Precis som innan insättningen.
Omöjligt att avgöra vad som är mediciner och vad som skulle varit utan mediciner, så jag försöker att låta bli att känna efter.
Men hur lätt är det när man lycklig som få konstant har bilden av vår starkt lysande stjärna från ultrlljudet på näthinnan?

Jag får inte en hel ledig onsdag idag eftersom jag ska vara med på ett möte på jobbet i eftermiddag. En och en halv timme av min lediga dag offrar jag för detta, och det kan tyckas vara nästan inget. Men jag är så trött att jag egentligen skulle vilja sova hela eftermiddagen.
Både jag och Viktor är dödströtta.
Inte konstigt med tanke på hur mycket stress som har varit och som vi får en välbehövlig paus ifrån nu.

Paus i några dagar till.

Ruvardag 1 - Spöken på avstånd

Enligt trist erfarenhet så vet jag ju att det är snart som navelskådningen börjar på riktigt. Det är snart som jag börjar leta efter symptom, känna efter och vrida och vända på varje hittad och påhittad känsla i kroppen.

Det verkar därför sunt (medan sunda förnuftet fortfarande råder) att dokumentera att illamående, trötthet och ont i brösten redan började ett par dagar innan den här ruvningen. Så.

Det är de där progesteron-vagitorerna som jag måste ta tre gånger om dagen som ställer till det. Progesteron som är det hormon som kroppen frigör i början av en "vanlig" graviditet och skapar vanliga graviditetssymptom. Alltså får många IVFare graviditetssymptom under ruvning, gravida eller ej.
Vi har bara progesteron-spöken och hjärnspöken att gå på, vilket i princip är absolut ingenting.

Men spökena har inte hittat mig ännu.
Jag är fortfarande rusigt lycklig av tanken på den lilla pricken i min mage.
Och för att göra saken ännu bättre så ringde kliniken idag och berättade att vi fått en blastocyst till att frysa. Så nu har vi två stycken i frysen, vilket är otroligt bra.

Såna här dagar borde man spara på i en liten ask.

Det bor en prick i min mage

Jag var nästan gråtfärdigt nervös när doktorn kallade in oss från väntrummet.
Men det gick väldigt bra.
Vi har fått ett fint resultat.

Av fem befruktade ägg har ALLA blivit blastocyster!
Det är så fantastiskt.
Två av dem var jättefina, så en till mig och en till frysen. Gällande de andra tre så väntar de till imorgon och ser vad det blir av dem, de hade bara hunnit till första blastocyst-fasen idag sa de.
Vi får alltså besked imorgon om hur många vi får till frysen. Men minst en!

Det bor en älskad prick i min mage.
Syntes som en stark liten stjärna på ultraljudet, från sin plats i livmodern.
Att en upplevelse i en gynstol kan vara så fin.
Men det är den, varje gång.
Livets mirakel åker hem genom en liten plastslang.

Om drygt 2 veckor vet vi hur det har gått, om lilla pricken har fastnat hos oss.

Nervositeten har släppt, jag kan tillfälligt andas ut och få vara glad en stund.

Tänk, den här gången kanske det funkar.
Den tanken är så vacker att det spritter i hela hjärtat.

Surfar på vansinnets gräns

Känner mig panikslagen inför morgondagen.
Är så rädd, så fruktansvärt rädd för att det inte ska ha blivit något alls där i labbet över helgen. Att vi inte ska ha någon blastocyst alls att sätta in.
Mina nerver håller inte för sånt här, jag är tydligen inte särskilt rustad. Jag var farligt nära en panikattack igår och surfar just nu oavbrutet på vansinnets gräns.
Åh, vad har jag gjort för att förtjäna detta elende...

Och nu har jag velat så mycket fram och tillbaka med mina önskemål om telefonsamtal från kliniken att jag inte riktigt vet vad vi har bestämt. De stackars människorna som jobbar där måste i nuläget vara alldeles förvirrade och inte veta alls vad jag vill att de ska göra eller inte.
För nu har jag bestämt mig för att jag INTE vill ha något telefonsamtal.
Jag vill INTE under några omständigheter få några besked på telefon. Av den enkla anledningen att jag inte vill bli svimfärdig varje gång telefonen låter.
Jag vill vänta med att få besked om hur saken ligger till tills vi är på kliniken kl 14.
Nu har jag bestämt det. Så.
Måste bara ringa kliniken imorgon bitti och meddela så att de inte ringer.
DE FÅR INTE RINGA!!

Javisst, ni har uppfattat saker och ting korrekt.
Jag har fullständigt tappat greppet.

Försöker köpa oss ur

Jagad.
I tankarna på dagen och i drömmarna på natten.
Magen i uppror och själen rastlös.
Var sjutton är off-knappen?

Jag vågar inte tänka och ändå tänker jag.
Jag bor i en skräckfilm.
Hur hamnade jag här?

Jag vaknar av ilsken signal klockan sex på morgonen, tar min progesteron-vaggis och försöker sedan somna om.
Att somna om är svårt, det går bara en lite stund.
Sedan är jag klarvaken och måste gå ur sängen och ner.
Tar täcket med mig, sätter mig i soffan och trycker på datorn.
Dagen har redan börjat.
För tidigt.

Vi åker på spa idag, tar in på hotell, äter en fantastisk middag.
Försöker köpa oss ur.
Det kanske lyckas lite grann.
Lite grann skulle vara välsignat.

Ska snart sätta mig och skriva en Svante-manual till hundvakten. När han ska äta och hur mycket, vad han inte får äta och hur han brukar vara på promenaderna.
Tro mig, en manual behövs.
Svantemannen kan vara charmigt bångstyrig.

Kanske ska jag gå ut och gå en rask hundpromenad.
På lördagsmorgonen när det bara är jag och Svante och en ny dag som knappt vaknat. Så här dags är vi nästan ensamma ute. Möter bara någon enstaka och sömnig hundägare.

Jag ska försöka tänka positivt.
Att inget är omöjligt och allt är möjligt.
Att vi kommer att få en blastocyst tillbaka.
Att vi kommer att få ett barn.

Jag ska försöka tänka positivt idag.
En dag i taget.

Tillbaka till jobbet

Det är inte många gånger i livet som man kan säga " Jag har längtat så mycket efter att gå till jobbet och nu äntligen!".
Men dag kan jag det.
Det ska bli skönt att fungera igen, att träffa barnen och att göra lite nytta.
Intressant är att bara en och en halv vecka i stillhet kan skapa så mycket uppdämd energi som jag har nu.

Har nyss kommit tillbaka efter en underbar vinterpromenad nere vid stranden med hunden. Idag var havet stilla blyfärgat mot den vita snöstranden. Otroligt vackert och påtagligt rogivande.
Havet skiftar från dag till dag, ser aldrig lika ut.
Som livet ungefär.

En liten spavistelse är bokad till helgen.
På lördag lämnar vi Svante hos min kusin i Göteborg och så checkar vi in på hotellet vid 15-snåret. Sen ska vi bara mysa och ta hand om varandra och om oss själva.
Jag längtar mycket efter det.
Det är precis vad vi behöver.

Jag önskar bara att jag kunde sluta oroa mig hela tiden.
Att jag kunde vara lite sådär cool och lugn.
Ointresserat intresserad.

Men det är jag inte.
Tänker hela tiden på våra älskade små celler i värmeskåpet.

Hoppas så att jag nästan dör att våra små mår bra därinne hela långa vägen fram till måndag.

Kommer vi fram?

Vaknade med en lätthet i kroppen som jag inte känt på över en vecka nu. Hurra, jag har fått tillbaka min rörliga kropp! Det firades med en långpromenad i snön och en mycket lycklig hund.

Under promenaden ringde kliniken och meddelade att vi hade 5 befruktade ägg. 4 av 9 ägg hade varit omogna och resten hade reagerat positivt och befruktats.
So far so goood, men en krypande rädsla har krupit innanför skinnet. Jag hade önskat att fler var befruktade. Och 4 omogna ägg? Är inte det lite för många?

Så dagen kan ändå beskrivas med att jag ändå inte vet något. Att hundratusen frågor ändå snurrar och att paniken sakta stiger inuti. Kommer någon av dessa ynka 5 bli en blastocyst. Kommer vi vara tomhänta på måndag? Halsen snörper ihop av bara tanken. Det får fan inte gå fel nu.

Det måste gå bra nu.

Helgen kommer att bli plågsamt lång och med tanke på detta måste vi fly hemmet. Jag och Viktor kan inte bara gå här nu och inte göra något alls medan paniken slukar oss. Vi måste boka in oss på något hotell, äta gott och dricka lite vin. Byta miljö. Komma bort.

Så nu försöker jag ordna hundvakt och styra upp förberedelserna.
Jag orkar verkligen inte vara hemma i helgen.

Den stora äggplockardagen

Är hemma från äggplocket, mycket trött, mycket sliten och mycket nöjd.
Vi fick ut 9 ägg. Halleluja!

Tog min Stesolid och mina två panodil klockan 7 i morse, exakt en timme före utsatt äggplockningsklockslag. Jag blev lugn och rofylld och lagom till plocket kunde jag konstatera att det faktiskt hjälpte. Väl på plats fick jag morfin också. Jag var avslappnad och jag fick ner rumpan ordentligt, låg stilla och var inte direkt rädd. Mest nervös långt inuti någonstans.
Bedövningssticken var förfärliga men själva plocket gick rätt så smidigt. Höger äggstock kändes inte alls och vänster gjorde rätt ont. Doktorn och sköterskan var fantastiska och hjälpte mig fint genom smärtan och andningen. Det hela kan nog beskrivas som en kortare förlossningsscen ur en film. "Bra jobbat, bara lite kvar nu, andas, vad duktig du är." Allt medan älskade Viktor höll min krampaktigt darrande hand.

Jag har överlevt. Igen.

Viktor klarade sin del fint och var sedan med mig under hela tiden. Han hade rätt så ont i handen efteråt, eftersom jag hade kramat den så hårt, vilket vi sen skrattade gott åt. Jag skrattade med ett visst inslag av ajajaj, eftersom minsta rörelse skar i magen i ungefär en timme efter plocket.

Nu känns det rätt så bra, lugnt och halvt lyckligt på något sätt. Vi är en god bit på väg.

Imorgon ska jag ringa till kliniken och höra hur många befruktade ägg vi har. Sen vet jag om det blir återföring på fredag eller måndag. Färre än 5 befruktade innebär återföring på fredag, fler än 5 innebär återföring på måndag.

9 ägg.
9 möjligheter.
Jag blundar hårt och ber om ljus.

Morgondagen är snart här

Det är nu 19 ynka timmar kvar till äggplockningen.
Pyttelite tid kvar tills vi får veta hur våra förutsättningar blir den här gången.

Äggplockningen är så avgörande på något vis, vår sista medverkan innan naturens krafter tar vid. Innan det blir som det blir utan att vi kan påverka något alls.

Jag är lite nervös nu.

Var på apoteket och handlade lite panodil, eftersom jag ska ta 2 Panodil och en Stesolid klockan 7 imorgon, en timme före äggplocket.
I förhoppning om att jag ska kunna slappna av lite bättre och med det lindra smärtan något.

Kan inte tänka på något annat än framtiden hur mycket jag än försöker. Det är jobbigt och det ska bli skönt när allt är över. Längtar mycket efter den dagen idag.

Sprutdag 10 - Drivved

Ikväll tar jag sista sprutan (ovitelle).
Sprutkalaset är snart över för den här gången och förhoppningsvis för sista gången.

Vi var på ultraljud idag och doktorn såg att 11 äggblåsor växt till lagom storlek. Hon tyckte att det hela såg väldigt bra ut och vi bokade in en äggplockning på onsdag kl. 8.

Inte glad och inte ledsen, utan mest trött idag. Tom i huvudet.
Åker med av bara farten. Som drivved.

Jag har hoppats så mycket så många gånger under så lång tid.
Nu vill jag bara att något ska hända. Att vi kommer framåt och kan få planera vårt liv. Kunna planera semestrar och födelsedagar, små utflykter. Kunna planera arbetslivet, tacka ja och tacka nej till saker och ting utan att behöva tänka på IVF. Utan att behöva titta i kalendern inför varje fråga jag får. Vill inte räkna menscykler och IVFcykler mer nu.

Nu får det faktiskt hända något.
Det måste vara vår tur nu.

Sprutdag 9 - Väntar

Nu väntar jag.

Så känns det.
Att jag bara finns här och väntar på att något ska hända.
Som om jag enbart finns till för mina äggblåsor, ultraljudet imorgon och vidare besked.
Jag saknar lättheten i kroppen, att göra saker i vanlig takt och att må bra. Nu längtar jag verkligen efter att bli plockad. Inte själva plocket dock, ajaj, men några dagar efteråt när vi vet hur saker och ting ser ut.

Frågorna snurrar. Hur många ägg blir det? Hur många ägg blir befruktade? Kommer vi att få göra 5-dagarsodling den här gången (blastocystodling görs när man får minst 5 befruktade ägg)? Kommer vi att få tillbaka något överhuvudtaget? Kommer vi att få något till frysen? Kommer jag att bli gravid? Kommer vi att få vår bebis nu?
Jag blir jättetrött av att tänka på allt.
Måste försöka att koppla bort, men det är inte lätt.

Igår kom Ulrika och hennes lille hund på besök. Vi körde oss ner till stranden och tittade på havet och solen. Det var väldigt skönt med både sällskap och sol. Och Svantemannen och Ulrikas hund som busade runt våra ben fick ordentligt med motion, vilket var jättebra eftersom jag inte kan gå några långpromenader just nu.
Sen tittade vi på melodifestivalen, åt god mat och hade det mysigt.
En perfekt lördag.

Och nu är söndagen här och tiden sniglar sig närmare avgörandet.
Har ingen aning om vad jag ska göra idag för att få tiden att gå.

Sprutdag 8 - Chokladhjärtan

Det är Alla hjärtans dag idag och det hade jag glömt.
Men inte Viktor som på morgonkvisten plockade fram en stor godispåse med chokladhjärtan ur lådan i nattygsbordet. Till mig.
Åh, vad jag blev glad!

Jag känner mig svullen och otymplig, svagt illamående och trött vid ansträngning. Dock inte så farligt synligt svullen (ännu?), men ojojoj vad det känns. Dagen kommer nog mest att bjuda på ryggläge, men skönt är att det är helg och Viktor är hemma. Det finns en välsignad tröst i hans målande och pysslande närvaro i hallen.

Tarmarna är också i uppror. Det är som om saker och ting därinne inte riktigt får plats, för så fort jag äter något börjar det brumma och låta därinne. Och jag måste gå på toa nr 2 flera gånger om dagen nu sedan ett par dagar tillbaka.

Men jag är på strålande humör idag.
Solen skiner vårvarm trots iskallt väder utanför fönstret och jag ska nog ta Svantemannen med mig i bilen och köra ner oss till stranden så vi får lukta på solen och havet.

Idag gör hoppet mig gott.
Idag värmer jag mina äggblåsor med vackra drömmar.

Till min Viktor

Kärleken bor hemma hos oss.

För det mesta nära inpå. Kännbar. Underbar.
En himmelsk gåva och en gränslös uppoffring.

Den tycks växa sig starkare för varje svagt ögonblick.
Verkar vilja klamra sig fast och hänga sig kvar.
Vi blir starkare.
Vi också.

En lugnande hand på min svettiga panna.
En tröst och en tyst gemensam bön.
En varm hand runt min kalla,
i ett väntrum på obestämd tid.

Det behövs mycket kärlek för att göra ett IVF-barn,
hörde jag någon säga.

Då har vi allt vi behöver för att lyckas.

Sprutdag 7 - 17 äggblåsor

Nu är jag hemma från ultraljudet. Med delat humör.

Är jätteglad över att allt såg fint ut. Lite i överkant med äggblåsor, 17 stycken, men inte så farligt. Jag ska fortsätta med 225 ikväll och sedan minska till 150 imorgon och på söndag. På måndag stundar ett nytt ultraljud där vi bestämmer äggplockdagen. Den blir troligtvis på onsdag sa doktorn.
Jag pratade också med doktorn om min oro för äggplocksmärtan (eftersom jag sist fick så ont att jag inte kunde ligga stilla) och jag kommer att få mer lugnande den här gången, plus extra smärtstillande.
Fantastiska nyheter i plural: 17 äggblåsor, kanske äggplock på onsdag och mer droger mot smärtan.

Men.

Samtidigt blöder mitt hjärta för min IVF-vän och hennes man som just nu genomlider sitt andra missfall på raken. Livet är alltför hårt mot vissa av oss, flera gånger om. Jag önskar så att de snart mår bättre igen och orkar fortsätta sin resa mot drömmarna.

Chihuahuahumor

Det här klippet förgyller min morgon.

Bör jag vara orolig?

Det ser ut som att jag inte behöver oroa mig för att medicinen inte ska räcka. Men en oro byts ut mot en annan.
Blodprovet visade ett för högt värde och jag ska in på ultraljud redan imorgon kl 9.
Samtidigt sa sköterskan i telefonen att jag skulle ta samma dos ikväll som innan, dvs 225 enheter Menopur.

Mardrömsläget just nu är överstimulering och avbrutet försök. Jag vågar nästan inte tänka tanken...

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera eller tänka. Bör jag vara orolig? Jag menar, doktorn hade väl inte ordinerat mig bibehållen dos till ikväll om det hade varit fara på färde på riktigt? Samtidigt, varför ett akut ultraljud?
Snurrigt. Just nu skulle jag vilja spola tillbaka tiden till då jag hade sköterskan i luren bara för att få svar på mina miljoner frågor.

Jag fick gå hem efter halva arbetsdagen idag. Det fungerar inte längre att jobba. Omöjligt att arbeta med böjd överkropp, vilket en förskollärare gör mest hela tiden.
Det kommer att bli tråkiga, oroliga och långa dagar nu.

Sprutdag 6 - Menopuristens vardag

Nu är jag på väg till kliniken för att ta blodprov. Den här gången för att se hur äggstockarna har hittills har regerat på medicinen, om jag ska höja, sänka eller bibehålla dosen. I eftermiddag ringer doktorn och meddelar.

Jag hoppas på att jag inte behöver öka, för då finns risken att medicinen tar slut i helgen. Ve och fasa och antagligen alla IVFares stora mardröm. Det finns en del av mig som hela tiden är pyttenervös för just detta. Jag ser senariot framför mig hur jag med skenande hjärta och fullständigt hysterisk måste åka land och rike runt för att hitta ett apotek som har just min medicin hemma utan att behöva beställa i flera dagar i förväg (och det är inte så vanligt att de har ska jag säga).
Som den alldaglige heroinisten ungefär.

Och appropå det så känner jag mig verkligen som en världsvan sprutnarkoman när jag 20:45 varje kväll plockar fram min lilla nessesär med nålar och sprutor, radar upp de små ampullerna på bordet och blandar och bereder.
Yr av bara tanken på vad som komma skall och med stick-klar spruta, vinglar jag sedan in på toaletten, försöker att tänka så lite som möjligt (eller på vår framtida bebis) och tar ett stadigt grepp och fettet nedanför naveln. Sen sticker jag rakt in utan krussiduller och sprutar i mig det värdefulla. Efter varje gång oroar jag mig för om jag har gjort fel. Men det har jag inte.

Det blir en spännande dag.
Hur ser blodprovet ut (höja, sänka eller bibehålla dosen)?
Kommer jag att klara av en hel arbetsdag (för jag känner mig rätt svullen idag)?
Spännande.

Sprutdag 5 - Jag borde sluta

Jag vaknade med näsblod.
Tror att det lade ribban för dagens humör.

Jag är på uruselt humör och trött som aldrig förr.
Huset är i en enda röra men orkar inte ta tag i något alls. Orkar bara ligga har under mitt täcke och tycka hemskt hemskt synd om mig själv.

Det är tråkigt att tycka synd om sig själv.
Jag borde sluta med det.

Orderstatus på den beställda dvd-boxen "Tell me you love me" är nu skickad och dimper snart ner i brevlådan. Jag ska snart äntligen få se enligt ryktet den riktigt bra serien som jag missade på svt för ett tag sedan. Det är bra att ha något att se fram emot när mörkret tränger in.

Annars känns det mest som träningsvärk i magen nu. Lite jobbigt när jag sitter, men det gör inte ont. Mer svagt obehagligt och otympligt på något sätt. Det verkar trots allt finnas hopp om att smärtan uteblir lite till. Gärna många dagar extra den här gången.

Rädd och orolig.
För allt nu.
Borde sluta med det också.

Sprutdag 4 - Expresståg

Min lediga onsdag har aldrig förr kommit så väl till pass som imorgon.
Det har varit riktigt tufft idag på jobbet. Jobbigt att hjälpa barnen med sina overaller och skor, lyfta småttingarna och resa mig upp och ner från golvet hela tiden. Men det går fortfarande. Och så länge det gör det och slipper vara fastkedjad vid soffan här hemma är jag ändå rätt nöjd. Och kanske, kanske kan jag jobba veckan ut tack vare min välsignade lediga onsdag.

Men gudars vad trött jag var när jag kom hem. Det var en himmelsk fröjd att få inta ryggläge och sova någon timma. Och nu är jag lite mer utvilad än vad jag har varit på hela dagen.

Fjärde sprutdagen idag.
Under pågående behandlingen har tiden gått som ett expresståg, något som jag inte alls minns ifrån förra. Ibland känns det som att hjärnan inte riktigt hänger med, som att allvaret närmar sig för lite fort. Redan nästa vecka kanske det blir äggplock. Redan nästa vecka kanske jag sitter med lossade ägg och otåligt väntar in framtiden som ligger i värmeskåp.

Nu ska hoppet snart sättas på prov på allvar.
Jag försöker göra som Finnjonna gjorde.
Välja tillit.

Längtar efter solen

Tänk om.

Det är det värsta.
Tänk om vi aldrig får plåster på våra öppna sår.
Tänk om vi förblir barnlösa för resten av våra sorgliga liv.

Andas.

Soffligger. Känner. Tänker för mycket.
Lycka vore en fjärrkontroll med on/off knapp.
Magen spänner och drar.
Jag hoppas att fina ägg växer därinne.

Det gör ont att hoppas ikväll.
Men jag gör det ändå.
Herregud, jag hoppas så att hjärtat nästan brister.
Att livet ska vända min oturslott mot solen.

Sprutdag 3 - Jäsugn

Jag känner redan av stimuleringen och är jättebesviken. Trodde i min enfald att det kanske skulle bli annorlunda den här gången. Att äggstimuleringen skulle gå hyfsat obemärkt förbi. Men det verkar inte så.
Magen känns som en jäsugn. Som en hyfsad förstoppning. Den gör inte ont ännu, men det är obehagligt, spänt och konstigt. Efter promenaden med hunden i morse mådde jag illa av ansträngningen och på jobbet har det inte varit så mycket bättre.

Jag känner igen känslan från i våras.

Var tvungen att ta fram min förra kalender för att titta hur det verkligen var i våras. Och jo. Redan på sprutdag 6 under förra IVFen hade jag så ont att jag inte kunde jobba. Jag hoppas verkligen inte att det blir så igen.

Sen kan man ju fundera vad det beror på. Varför allt som har med äggstockarna (stimulering och plock) att göra gör så ont just på mig? De flesta verkar ju inte ha så ont under en normal stimulering. Läste någonstans om att det kan ha med känslig bukhinna att göra eller nervbanor.
Någon som vet?

Jag gör ett kort stopp hemma efter jobbet innan kuratorsamtalet.
Tänker lägga mig raklång i soffan en stund och vila mina stackars äggstockar.

Sprutdag 2 - Laddar med internetbeställningar

Efter en snabb summering av veckan så inser jag att den har varit över genomsnittet. En riktigt bra vecka med flera goda nyheter. Det visade sig att jag hade blivit nedreglerad med en gång och har fått börja spruta, Finnjonna och Marcus fick till slut en frisk son och det upptäcktes att min IRL-IVFvän verkligen var gravid efter många turer fram och tillbaka. Tre fantastiska nyheter som matar hoppet lite extra.

Nu har vi verkligen kört igång, utan möjlighet att vända om och jag försöker förbereda mig på den eventuella smärta och fysiska handikapp som kan komma inom kort. Förra gången jag sprutade dröjde det inte många sprutdagar innan jag fick ont och var tvungen att stanna hemma från jobbet. Så denna äggstimuleringen till ära har jag beställt lite filmer och tvserier på dvd ifall jag skulle bli tråkigt soffliggandes i flera dagar. Allt för att vara laddad till tänderna utiifall rygglägeskatastrofen blir ett faktum.

Imorgon är det dags för nytt kuratorsamtal.
Jag bävar och ser fram mot det samtidigt, vilket är precis som det ska vad jag har förstått. Min duktiga duktiga kurator ser nämligen allt. Allt som finns bakom min hoppfulla och positiva mur. Den jag sätter upp främst för mig själv eftersom jag är innerligt kräktrött på att vara ledsen och orolig.
Men kuratortanten drar ut lådorna och letar, rotar runt bland skräpet och hittar allt gömt längst in. Drar ut det i ljuset och tvingar mig att se. Tvingar mig att sortera.
Det är smärtsamt men bra. Efter varje kuratorsamtal hittills har jag faktiskt kunnat se lite klarare och fått verktygen med mig hem för att kunna hantera saker och ting lite, lite bättre.

Sprutdag 1 - En Fia och en melodifestival

Idag kommer min vän Fia på besök.
Det ska bli så roligt titta på melodifestival och äta gott tillsammans. Det var länge sedan vi träffades, i somras sist. Det är sannerligen hög tid.

Dessförinnan tänker jag att jag ska hinna med att städa och handla. En promenad på Amundön med Svantemannen, Ulrika och hennes söta lilla hund Gunther är också inbokad.
Känner i tårna att vinden ligger precis rätt och att det kommer att bli en bra dag.

Och inte nog med detta.
Ikväll tas första sprutan.
Äntligen.

Om vänskap

Under de senaste åren har saker och ting förändrats.
Läget. Världen. Jag.
Allt är annorlunda.
Ändå har jag utåt försökt att vara samma, har krampaktigt klamrat mig fast vid bilden av mig själv som en av alla andra.

Där inne, där bakom har ensamheten tagit plats.

Jag blivit en annorlunda. Växt inåt och utåt och ibland förbi.
Men oftast för långsamt, nästan stilla, allt medan jorden snurrar och resten med den.

Vännerna har aldrig varit viktigare.

Rädslan för att vänner ska bli rädda, försvinna och tyst lämna.
Oron över att bli omsprungen. Nersprungen.
Som när jag var barn och hamnade på efterkälken ropandes desperat om att bli väntad på. Även om det sällan hände att de inte stannade och väntade, fanns oron över att riskera att bli övergiven varje gång.

Samma rädslor men vuxen.

Jag har varit rädd för att vara obekväm.
Jag som behöver mötas på andra villkor än förut.
Förut var jag livrädd för att erkänna det.
Vad jag behöver, vem jag är och vad jag vill. Och vad jag orkar.
Jag som är samma men annorlunda.

I eftersviterna av att jag tagit ett kliv framåt och lämnat nödvändig plats åt verklighetens inte allt för glätta omständigheter så inser jag.
Inte alla vänner förstår.
Det har smugit sig på under lång tid.
Långsamt och knappt märkbart först.
Tills jag förstod mig att ge upp.
Det gör ont att aldrig få något tillbaka.
Att inse obesvarad förståelse och kärlek.

Vänskap är om att mötas.
Ibland på halva vägen var.

Annars får det vara.

Älskade och fantastiska vänner, ni vet vilka ni är.
Ni som orkar lyssna, trösta och skratta.
Ni gör hela skillnaden.
Tack för att ni finns!

Farligt optimistisk

Idag är en betydelsefull dag i IVF-bloggosfären.
Finnjonna och Marcus har fått en alldeles levande son.
Blev alldeles rörd till tårar när jag vid middagstid gick in på Marcus blogg och läste om att allt hade gått bra. De har äntligen fått sitt "happy ending". Eller "happy beginning" är kanske mer korrekt.
Skickar ut ett stort grattis i rymden.

Jag själv har friskt jobbat på hela dagen. Med lite huvudvärk emellanåt men med mest fjäderlätta steg. Så lättad och glad över att min kropp vill samarbeta. Så nöjd över att det inte blev värre än så här. Så här långt.

På lördag sticker jag mig med första sprutan.
Jag känner mig hel och stark.
Nästan farligt optimistisk.

Lördagen är nästan här nu.

Nedreglerad och klar!

Hurra!
Jag är nedreglerad!

Jag ska börja spruta på lördag 7/4. Menopur 225/ dag. Blodprov torsdagen 12/2 och ultraljud 16/2. Äggplock vecka 8!

Jag har kickat ass med nedregleringsmonstret och vunnit en betydelsefull pytteseger.

Heja mig.

Nedregleringsdag 19 - Nervös väntan

Nu är blodprovet taget.
Nu är det bara att vänta på att telefonen ska ringa.

Jag är lite nervös faktiskt.
Det hade varit så underbart befriande att få börja spruta ikväll.
Om inte kommer ännu en besvikelse i den långa raden att infinna sig.
Snälla låt den inte bli längre...

Det kan låta som att det inte är så farligt att behöva vänta lite till.
Det kan låta som att ett dåligt provsvar idag är en axelryckning.
Men icke.
Jag känner att ett dåligt provsvar idag kan vara avgörande för mina hittills positiva känslor. Kanske en dödsdom för känslorna som håller mig uppe, glad och levande.
Jag målar kanske fan på väggen, men jag är realist.

Jag vill inte göra en repris på en maraton-nedreglering.
JAG. VILL. INTE.

I eftermiddag ringer doktorn.
Tills dess tickar tiden stilla.

Till dess ska jag försöka döda den med trevligt sällskap.
Min real-life-IVF-vän och jag ska äta lunch och prata om livet.

Det blir bra det.

Nedregleringsdag 18 - Handlingsförlamad och glömsk

Huvudvärken fortsätter. Kommer och går som den vill och lämnar mig inte ifred. Den är inte så skarp idag, men jag bör åka och inhandla egna alvedon idag (fick låna av en vän igår). Jag har bara ipren hemma och det kan jag ju inte ta.

Har också råkat ut för någon märklig slags handlingsförlamning. Tar inte tag i och orkar inget. Bara det faktum att jag är inne på dag 2 med huvudvärk och jag har inte kommit iväg till apoteket ännu. Maten är ett annat fenomen. Jag som alltid är sugen och hungrig har sedan en vecka tillbaka ingen matlust. Glömmer ofta att äta och blir inte hungrig.
Och glömmer gör jag nu mycket över lag. Orkar inte ens räkna upp allt som jag har glömt bort under senast veckan, på jobbet och privat.
Undrar om allt detta är biverkningar av medicinen eller av situationen?

På morgonen strax efter åtta lämnar jag blodprov på kliniken.
Sen är det bara att vänta. Jag avskyr att vänta. Det har jag gjort i tre och ett halvt år nu.
Imorgon eftermiddag ringer doktorn och meddelar besked.
Åh, vad jag hoppas att jag får börja med sprutorna nu!

Annars lägger jag mig ner och bankar med knytnävarna i golvet.
Eller nåt.

Nedregleringsdag 17 - trött och huvudvärk

Huvudvärken och tröttheten har tagit över min dag och jag har inte kunnat jobba. Sov förskräckligt dåligt i natt och i morse sa kroppen stopp. Jag blev liggandes med täcket över det onda huvudet och sjukanmälde mig till jobbet.

Det är mycket bättre nu och jag ska trots allt snart åka till jobbet och gå på ett möte. Men istället för en 11 timmars arbetsdag blir den 3 timmar, vilket är mycket bättre.

Jag är så trött och huvudvärken ligger och tickar svagt i bakrunden. Känner mig också lite ynklig, men är fortfarande och trots allt på hyfsat humör.

Onsdagen tornar upp sig mörk och ljus på samma gång.

Nedregleringsdag 16 - Jag har aldrig haft något tålamod

Jag blev plötsligt så trött.

Det här springandet i högsta hastighet.
Allt tar evig tid.
Kommer jag någonsin fram?

När det slog mig igår att jag kanske inte får börja spruta på onsdag även om jag är nedreglerad då, kändes benen tunga och blicken trött och ofokuserad. Det handlar om ett par dagars extra väntan i såna fall, men ett par extra är en evighet extra.
Och tänk om jag inte ens är nedreglerad...

Jag har aldrig haft något tålamod.

Sen tänker jag på mina IVF-systrar. Hur vi alla kämpar så hårt och brutalt.
Hur vi orkar och hur vi inte orkar.
Hur marken dras undan för våra fötter gång på gång.
Hur sällan vi får lyckas.
Åh, vad jag önskar att vi allihop lyckas...

Helvetes orättvisa.
Och orättvisa förresten, det tänker jag bittert att det ändå inte är något att spekulera vidare i.
Då kommer jag säkerligen att bli galen.

Såg en gång en mamma på tv som hade tvåsiffrigt med barn och hon ville ha fler annars var hennes liv inte värt att leva.
När jag tänker på det blir jag ledsen.

Jag tycker inte att jag är girig.
Jag tycker inte att jag ber om för mycket.
Ett enda barn hem till oss.
En enda liten att slösa på.

Så ska jag vara evigt tacksam.