Nu är blodprovet taget.
Nu är det bara att vänta på att telefonen ska ringa.
Jag är lite nervös faktiskt.
Det hade varit så underbart befriande att få börja spruta ikväll.
Om inte kommer ännu en besvikelse i den långa raden att infinna sig.
Snälla låt den inte bli längre...
Det kan låta som att det inte är så farligt att behöva vänta lite till.
Det kan låta som att ett dåligt provsvar idag är en axelryckning.
Men icke.
Jag känner att ett dåligt provsvar idag kan vara avgörande för mina hittills positiva känslor. Kanske en dödsdom för känslorna som håller mig uppe, glad och levande.
Jag målar kanske fan på väggen, men jag är realist.
Jag vill inte göra en repris på en maraton-nedreglering.
JAG. VILL. INTE.
I eftermiddag ringer doktorn.
Tills dess tickar tiden stilla.
Till dess ska jag försöka döda den med trevligt sällskap.
Min real-life-IVF-vän och jag ska äta lunch och prata om livet.
Det blir bra det.
2 kommentarer:
Håller tummarna!
Här är en till som håller tummarna!
Skicka en kommentar