Om vänskap

Under de senaste åren har saker och ting förändrats.
Läget. Världen. Jag.
Allt är annorlunda.
Ändå har jag utåt försökt att vara samma, har krampaktigt klamrat mig fast vid bilden av mig själv som en av alla andra.

Där inne, där bakom har ensamheten tagit plats.

Jag blivit en annorlunda. Växt inåt och utåt och ibland förbi.
Men oftast för långsamt, nästan stilla, allt medan jorden snurrar och resten med den.

Vännerna har aldrig varit viktigare.

Rädslan för att vänner ska bli rädda, försvinna och tyst lämna.
Oron över att bli omsprungen. Nersprungen.
Som när jag var barn och hamnade på efterkälken ropandes desperat om att bli väntad på. Även om det sällan hände att de inte stannade och väntade, fanns oron över att riskera att bli övergiven varje gång.

Samma rädslor men vuxen.

Jag har varit rädd för att vara obekväm.
Jag som behöver mötas på andra villkor än förut.
Förut var jag livrädd för att erkänna det.
Vad jag behöver, vem jag är och vad jag vill. Och vad jag orkar.
Jag som är samma men annorlunda.

I eftersviterna av att jag tagit ett kliv framåt och lämnat nödvändig plats åt verklighetens inte allt för glätta omständigheter så inser jag.
Inte alla vänner förstår.
Det har smugit sig på under lång tid.
Långsamt och knappt märkbart först.
Tills jag förstod mig att ge upp.
Det gör ont att aldrig få något tillbaka.
Att inse obesvarad förståelse och kärlek.

Vänskap är om att mötas.
Ibland på halva vägen var.

Annars får det vara.

Älskade och fantastiska vänner, ni vet vilka ni är.
Ni som orkar lyssna, trösta och skratta.
Ni gör hela skillnaden.
Tack för att ni finns!