Solen och trösten är borta idag.
Jag känner mig deppig.
Jag vill så gärna tro på det här. Den här gången.
Jag vill så gärna att det ska bli sant, att vi kommer att få ett stort plus på stickan om några dagar.
Men idag dyker de elaka tankarna upp på att vi säkert kommer att misslyckas den här gången också. Tankar som svärtar ner hoppet som jag så gärna vill ha kvar.
För jag vet ju att det aldrig och på något sätt går att förebygga sorgen med att börja sörja på förhand. Aldrig.
Därför är det bättre att försöka vara positiv och tro.
Jag vill så gärna tro på vår lilla prick, vårt lilla novemberbarn.
Tröttheten blir bara värre och värre och som vanligt kan jag inte veta varför. Medicinspöken eller gravid? Gravid eller medicinspöken?
Hur som helst är jag vansinnigt trött vid niotiden på kvällarna att jag inte står ut och måste gå och lägga mig. Sen måste jag sova flera timmar på dagen också. Förresten hade jag kunnat sova dygnet runt.
Under vaken tid slåss jag mot drakar och demoner.
Jag ska fortsätta att slåss.
Jag ska ha mitt hopp tillbaka.
3 kommentarer:
Det är verkligen sjukt jobbigt att bara gå och vänta. Att kastas mellan hopp och förtvivlan.
Hoppas du kan försöka tänka positivt och slå undan alla dumma tankar. Intala dig själv att det går bra. Du får ha något slags mantra när du går och lägger dig och när du vaknar.
It aint over until the fat lady sings - som man brukar säga.
Klart att det blir novemberbarn!
Kram ♥
Precis det du skriver om att man inte kan börja sörja i förtid var det som min psykolog sa till mig.
Hon sa att du kan lika gärna tro på det så länge det går för sorgen blir ändå inte större om man hoppas!
Jag försöker att tro och hoppas men det är svårt när deppigheten tar övertaget!
Kram
Det är helt sjukt när jag läser dina blogg och ditt inlägg idag.
Det är precis osm om det var jag själv som skrivit det. Varför kan man inte bara vara positiv och tro, nejdå...alla dessa negativa tankar som ständigt hittar en. Hoppas hoppas att vi båda får små söta novemberbarn!! kram Jenny
Skicka en kommentar