Surfar på vansinnets gräns

Känner mig panikslagen inför morgondagen.
Är så rädd, så fruktansvärt rädd för att det inte ska ha blivit något alls där i labbet över helgen. Att vi inte ska ha någon blastocyst alls att sätta in.
Mina nerver håller inte för sånt här, jag är tydligen inte särskilt rustad. Jag var farligt nära en panikattack igår och surfar just nu oavbrutet på vansinnets gräns.
Åh, vad har jag gjort för att förtjäna detta elende...

Och nu har jag velat så mycket fram och tillbaka med mina önskemål om telefonsamtal från kliniken att jag inte riktigt vet vad vi har bestämt. De stackars människorna som jobbar där måste i nuläget vara alldeles förvirrade och inte veta alls vad jag vill att de ska göra eller inte.
För nu har jag bestämt mig för att jag INTE vill ha något telefonsamtal.
Jag vill INTE under några omständigheter få några besked på telefon. Av den enkla anledningen att jag inte vill bli svimfärdig varje gång telefonen låter.
Jag vill vänta med att få besked om hur saken ligger till tills vi är på kliniken kl 14.
Nu har jag bestämt det. Så.
Måste bara ringa kliniken imorgon bitti och meddela så att de inte ringer.
DE FÅR INTE RINGA!!

Javisst, ni har uppfattat saker och ting korrekt.
Jag har fullständigt tappat greppet.