Snackar allvar

Har nu snackat allvar med husdjuren om den nya mattan.

I alla fall så har Svantemannen lovat dyrt och heligt att hädanefter kräka utanför.

Av någon anledning så tror jag inte riktigt på honom...

Julefrid

Jag läker fort den här gången. Kanske för att vi inte hann få tillbaka Lilla Livet alls. Kanske för att jag aldrig hann känna mig gravid den här gången. Kanske är det så. Hur som helst är det otroligt skönt.

Plötsligt får också andra saker plats i min hjärna.

Gårdagen ägnades uteslutande åt en slags julpyssel-mani, där jag glad i hågen åkte runt i affärer för att hitta saker att göra vårt hem lite extra fint med. Det kändes plötsligt superviktigt att få det fint och mysigt här hemma. Så att vi trots allt ändå får en god jul.

Jag köpte en ny julstjärna, en ljusslinga, massor av olika slags stearinljus och sist men verkligen inte minst - en ny vardagsrumsmatta.

En jättefin gräsgrön sak, en sådan som jag länge velat ha.

Ni förstår, vår förra vardagsrumsmatta har en del fläckar (av rödvin, kattkräks och hundkräks - ja av någon outgrundlig anledning så föredrar tydligen alla djur att spy på en mjuk matta). Fläckar som vägrar att gå bort hur mycket vi än kämpar.

Så när jag hittade denna gröna skönhet till ett dessutom rimligt pris, blev jag såklart överlycklig och grep i ren och skär eufori tag i en på väg mot kassorna.

Nu har Gröna-Sköna fått flytta in på hedersplatsen i vardagsrummet och Gamla-Spyan tagit plats i ett rum på ovanvåningen.

Så har vi tänt det första adventsljuset, stjärnan och stakarna är på plats och det obligatoriska glaset med julmust står på bordet.

Julefriden lägger sig över huset som mjukaste bommul.

Jag tackar för det.

Nya förutsättningar

Idag är en ny dag och ett nytt liv.
Nya förutsättningar.

Någon gång under gårdagskvällen försvann något inom mig. Det där störande bruset eller myrornas krig som varit på insidan i ett par veckor var plötsligt borta.
Lugnet och tröttheten tog över.
Vi var båda så utmattade att vi somnade i soffan utan att vi märkte något.

Hjärnan har en magisk förmåga att ställa om sig. Redan igår kväll tog den kommandot över förberedelserna för en ny behandling, utan att ens fråga först. Den räknade och kalkylerade, funderade och planerade. Med ett förvånansvärt lugn.

Idag är en ny dag.
Jag ska städa upp skärvorna av gångna förhoppningar.
Städa upp stöket i vardagsrummet som ingen orkade ta tag i igår och lägga tillbaka medicinen på vänt.
Sätta upp julstjärna och julstakar i fönsterna.
Kanske dricka lite glögg.

Idag säger något mig att allt kommer att bli bra.

Så småningom.

Tomt

För en stund sedan fick jag telefonsamtalet som vi fasat för.
Lilla Livet klarade sig inte.

Det är fruktansvärt tomt och svart just nu. Ihåligt. Gråten kommer och går men jag kan inte riktigt känna alla tårar. Som om hjärnan inte vill hinna ikapp beskedet.

Läkaren och jag bestämde att vi skulle komma till kliniken den 17e december på ett läkarbesökbesök, för att planera nästa IVF (ICSI). Jag kan nu bara invänta januari och ännu en tärande behandling med spray, sprutor, äggplock och en lång och smärtsam väntan.

Vi går ännu en jul till mötes.
Ännu en jul då jag inte vet om jag någonsin kommer att få bli mamma.

Rasa eller ljusna?

Vaknade första gången halv 6 och har sovit oroligt från och till tills nu. Nu har jag gett upp tanken på en befriande sömn, gått ner i köket och kokat lite te.

Viktor har precis åkt till jobbet och jag är nu ensam med tankarna. Regnet slår mot rutan. Mitt täcke och lilla vovven värmer.
Men demonen finns kvar.
Står stark och tvingar sig på.

Jag vet inte vad som skulle vara värst. Att misslyckas idag strax före insättningen eller misslyckas senare på testdagen. Det kan nog vara samma. Samma jävla besvikelse. Samma ilska.
Snubbla vid mållinjen kan såna som jag göra tusentals gånger.

Jag kommer inte undan.
Det finns ingen stans att gömma sig, ingenstans att ta skydd.

12.30 idag kommer min värld att rasa eller ljusna.

Kaos

Tiden tickar snabbt och fullständigt skoningslöst. Inombords råder kaos. En kallsvettig rädsla har flyttat in och vill inte ge sig av.

Dessutom dök en gammal ovän jag inte riktigt räknat med upp på jobbet idag. Under dagen har jag tassat på tå runt min bittra fiende Magsjukebacillen, ätit massor av vitpepparkorn (någon gammal huskur) och väl hemma skrubbduschat mig själv. Ber till högre makter och på mina bara knän att jag inte blir sjuk till imorgon eller inom den närmsta tiden!

Jag vet faktiskt inte hur jag ska överleva olyckan och ovissheten och till 12.30 imorgon.

Lilla Liv,
för guds skull,
ÖVERLEV!

(Det ska tilläggas att jag i skrivande stund nervöst hetsäter enorma mängder äpplepaj i någon slags sjukt och desperat försök att stilla tankarna. Japp, så långt har det alltså gått...)

På fredag gäller det!

Nu är jag tillbaka från kliniken och ultraljudet, glad och nervös. Återföringen kommer att ske på fredag 12.30! Jag är lite uppspelt nu, minst sagt, och ligger i skrivande stund i soffan och har tagit min första progesteronvaggis. Det hela känns hoppfullt men ack så skrämmande. Jag kommer att vara ett nervvrak. Jag misstänker att jag kommer att behöva ett par rejäla avslappningsövningar på fredag förmiddag, phu...

Kommer att vara ledig hela fredagen, men ska ändå gå på ett viktigt möte på jobbet mellan 10-11 på förmiddagen. Då får jag en lugn och skön morgon, samtidigt som jag kommer att ha något annat att tänka på för en stund. Det blir nog bra.

Nu ska jag ligga här och lugna ner mig en stund. Sen blir det hundpromenad med mycket energi!

Underbart är kort

Halva arbetsveckan är slut och hunden och jag har varit på långpromenad. Det är härligt väder idag. Novembersolen lyser halvklart och vackert mot havet och det isar i vinden. Vid sådant väder fryser jag aldrig, måste jag tillägga eftersom jag nu skrev så dystert om vintern i gårdagens inlägg.
Men underbart är kort och solen är på väg ner lika fort som den kom. Mörkret tränger snart in genom fönsterna och kommer att göra mitt bästa för att mota bort det med stearinljus och roliga tv-program.

Imorgon tar jag lilla Golfen in till Göteborg och träffar doktorn för ett ultraljud. Jag kände ägglossningsvärk och var öm i ryggslutet under hela gårdagskvällen, så det verkar som om jag svarar på Femanesttabletterna med råge. Jag har ju ägglossing varje månad annars också, men kanske inte så här tidigt i vanlig cykel. Och en tidig ägglossning måste ju betyda ett tidigt återförande...eller? Det ska bli spännande att se imorgon om mina misstankar om ett tidigt återförande stämmer.
Kanske kan Lilla Livet få komma in redan på fredag...

Blir helt lycklig och halvt livrädd av den tanken.

Det är märkligt det där med väntan. Jag och Viktor har väntat i över tre och ett halvt år på att bli med barn. Med det perspektivet så borde jag kunna ta saker med ro. En vecka eller några dagar extra av vad som helst borde egentligen upplevas som ingenting - som en fis i rymden ungefär.
Men istället är upplevelsen att varje dag som går är förlorad.
Att jag inte har ork eller lust att vänta ett enda dugg längre och otåligheten står och stampar allt hårdare i takt med klockans sekundvisare.

Tandläkarväder

Vi har haft studiedag idag på jobbet, vilket både är skönt och tröttande. För mig som är van att röra på mig mycket i arbetet, skaver stillasittandet efter en stund. Samtidigt får vi en lugn paus tillsammans i arbetslaget och möjligheten att diskutera och reflektera, vilket är jättebra.

Ute är det råkallt och blåsigt. Och lite snö har fallit på marken. Pyttelite, men ändå. Jag tillhör de som inte gillar vintern. Som faktiskt föredrar regn framför snö.
Ja, ni läste rätt, jag gillar inte snö.
Som förskollärare behärskar jag konsten att klä mig rätt. Lager på lager, mössor och vantar, halsduk och termobyxor. Likförbannat så fryser jag, ända in i märgen. Likförbannat blir tårna och fingrarna iskalla. I alla fall när det är sånt här gråvitt och blåsigt höstvinterväder som idag. Eller som Lars Winnerbäck så perfekt beskriver det när han sjunger om "tandläkarväder".
Men jag kan sträcka mig så långt att drivor med snö på taken kan vara vackert. Genom fönstret.

Det är lite upp och ner. Jag önskar att jag kunde ge er en glad Jessica idag, men tyvärr inte. Jag vaknade vid gott mod, vilket senare föll gradvis under eftermiddagen.
Oron är överallt. Den syns överallt och påminner mig jämt om vad som fattas.
Som om någon skurit bort mina händer och alla andra vinkar och ler.

Ikväll ska jag träffa Ulrika och Maria och det kommer att göra gott för min sorgsna själ. Tack och lov för fina, fina vänner!

Kanske

Idag är en mycket bättre dag. Utan förkylningskänningar eller otrevlig oro. Skulle till och med sträcka mig så långt och säga att jag är lite glad. Inte illa. Det är dessutom riktigt skönt väder ute!

Jag och hunden har varit på hundskolan idag, de har haft öppet hus. Det är alltid lika trevligt där och agilityhinderna var uppställda och klara. Vi hoppade några rundor, sen diskuterade jag fyrverkeri och skottträning med instruktören. Det hela känns lovande, min Svanteman verkar inte vara ett alldeles hopplöst fall. Med lite träning och knark kommer Svante att överleva den här nyårsnatten också.

Har nu hittat lite avslappningsövingar på nätet som jag ska försöka mig på att använda. Provade en övning igår och det var riktigt skönt. Skönt att andas och känna hur musklerna slappnar av. Det var både skönt och förlösande, visade det sig, när tårarna kom mot slutet.

En riktigt bra söndag. Kylan nyper mig fortfarande i kinderna efter turen till hundskolan. Soffan känns varm och skön och filten mysig. Viktor pysslar omkring och ordnar med kablar i vardagsrummet. Vilda hunden och lugna katten slumrar i varsitt hörn.
Femanestlarmet ringer och jag knaprar i mig ännu ett piller.
Ännu ett piller mindre fram till Lilla Livet.
Ännu ett piller mindre fram till vad som kanske, kanske är vårt lilla mirakel.

Kanske.

Med planer på te

Vaknade med en nysning. Oh no. Dålig timing att bli förkyld nu, men hälften av alla på jobbet är ju det så det är kanske inte omöjligt. Men typiskt.
Var jätteförkyld vid förra frysåterförandet i september och jag brukar inte bli förkyld två gånger samma höst. Jag hoppas på att den statistiken håller. De säger att det inte spelar någon roll om man är förkyld vid ett återförande, men jag undrar... Det måste ju vara bättre ju friskare man är, att det är så känns mer logiskt.
Ska dricka te och ta det lugnt. Vara så passiv som möjligt och tänka bort en eventuell förkylning. Driva bort den med tankekraft. Går det?

Femanestlarmet i mobilen väckte mig klockan 6 och jag har sovit i omgångar sedan dess. Släppte ut hunden i trädgården. Iskallt och frost på gräsmattan, men Svante skuttade ut. Visserligen med hundväst på, men ändå, han brukar vara en frusen liten stackare. Nu ligger Svantemannen, 3,7kg, varm och go under täcket och snarkar som en hel karl.

Vackert väder idag. Klart, kallt och soligt. Inuti är det fortfarande grå dis och dimma. Hoppas det lättar under dagen.

Jag hoppas som en galning

Då var det fredag igen. Den här arbetsveckan måste ha slagit någon slags hastighetsrekord. Flimrade bara förbi och sa tack och adjö i samma andetag som goddag. Lite upp och lite ner som vanligt, men plötsligt är den över.

Det skiljer bara en helg mellan nu och veckan då det verkligen börjar hända saker. Lilla Livet kanske ska få ta plats i magen. Jag hoppas som en galning på att Lilla Livet får chansen, att h*n kämpar och överlever frysen. Hoppas, hoppas, hoppas...

Det har känts bättre idag. Inte helt bra, men ändå bättre. Oron ligger och pyr därinne, svagt och störande, men låter mig vila idag. Tack för det.

Fredagskvällen blir vanlig och lite tröttsam. Godis och Idol. Och kanske ett glas vin nu när det kanske och förhoppningsvis blir det sista på väldigt väldigt länge...

Klockan 6, 14 och 22

Livet kretsar kring pyttesmå Femanest-tabletter som liknar p-piller men som förhoppningsvis är dess raka motsats.

Tre gånger om dagen har jag ställt alarmet i mobilen så att jag inte ska glömma att ta en sådan. Klockan 6,14 och 22 ringer mobilen och påminner mig ifall jag mot all förmodan har glömt vem jag är och vad jag håller på med. Ifall jag har glömt att vara olycklig för en liten stund eller ifall jag för ett ögonblick lyckats slappna av och kopplat bort tanken på min oturslott.

Roliga små tabletter.

Inte den bästa av dagar

Vid lunchtid idag slog oron undan fötterna på mig. Den sortens oro som matas av hormonmediciner och en sann övertygelse om att allt kommer att gå åt helvete.
Känslan av den förbannade orättvisan och sorgen över ett liv som inte går att greppa. Som inte går att styra, planera och helt och fullt glädjas åt.

Förbannade och helvetes jävla skitorättvisa.

Jag tog mig hjälpligt igenom eftermiddagen medan klumpen i halsen växte i takt med att mörkret och kylan trängde in genom fönsterna.
Grät hela vägen hem i bilen.
Och väl hemma grät jag mot Viktors axel med sköna armar runt om.

Som ett hjälplöst barn i en hjälplös värld.

Idag. Inte den bästa av dagar.

Halvnöjd

Är inte riktigt nöjd med min lediga onsdag då jag måste åka in till Kungsbacka och sitta på föreläsning hela eftermiddagen. Jag är den som ska driva miljöarbetet på förskolan och således den som måste vara närvarande vid sådana här saker. Kommer att skriva upp timmarna som komp, men det känns ändå lite surt. Min lediga dag blev bara halv...



Har tillbringat förmiddagen ute på naturreservatet med hunden. Vi tog en lång och avkopplande promenad och det var riktigt vackert där ute den gråa hösten till trots. Vissa platser är vackra oavsett ösregn eller sol, så är det bara. Näsbokrok är en av dem.

Bilden är tagen en sommardag ute på Näsbokrok.

Trygghetsnarkomani

Ringde kliniken i förmiddags och bokade tid för ultraljudet nästa vecka. Jag fick en tid nästa onsdag klockan 11.15, vilket blir perfekt. På min lediga dag och dessutom sovmorgon. Fast när det hela kommer till sådana här saker kan jag gå upp piggelin och utan svårigheter klockan sex på morgonen om det så skulle behövas. Det lite värre är att min doktor, som jag dessutom är väldigt nöjd med, inte är på kliniken nästa vecka, och jag får istället en annan läkare. En stand-in.

Men jag intalar mig själv att det bara är ett ultraljud, att inget kan gå fel. Att han bara ska mäta min slemhinna i livmodern och ge mig ett datum för återföring. Jag måste intala mig själv med rejäl övertygelse då det bevisligen inte alltid är så att ett ultraljud bara är ett ultraljud.
I våras, under ett harmlöst ultraljud upptäcktes en cysta på min ena äggstock (vanlig, ofarlig) i samband med nedregleringen och de fick plocka bort den en timme efter ultraljudet (eftersom den störde behandlingen). Från ett ofarligt ultraljud till ett ingrepp med nål och morfin. På en timme. Jag var så rädd, rent av skräckslagen. Detta var innan jag ens gjort ett enda äggplock, så jag höll på att svimma av bara tanken på att doktorn skulle sticka in en lång nål i min äggstock och punktera något. Som tur var var Viktor med, som den allra bästa Viktor i världen.

Då och där måste jag ha utvecklat en slags fobi för ultraljud och ville efter det inte åka till kliniken utan att Viktor följde med. Han är ju naturligtvis given vid viktigare besök som vid äggplock och återföring, men annars behöver han ju inte följa med. Egentligen. Men inte förrän förra ultraljudet i september kunde jag släppa på kontrollen och åka dit ensam. Jag åker in själv nästa onsdag också, men blir ju lite extra nervös då jag får veta att jag inte ska få min vanliga doktor. Jag - trygghetsnarkoman?

Kontrolltanten där inne har börjat räkna om och för fullt igen, då hon gissade helt fel på mensstartdag. Nu säger hon att Lilla Livet kommer att återföras fredagen 28/11, alternativt lördagen 29e eller söndagen 30e, beroende av om kliniken gör sånt på helgerna.

Säger hon.

Vi får väl se vad min slemhinna säger.

Ont och gott

Om fem och en halv timme tar jag min första Femanesttablett! Jodå, nu är mensen här. Med besked.

Älskade och hatade mens gör så att jag ligger vaken mitt i natten. Jag hann sova i en timme innan smärtan satte fart och agerade väckarklocka. Nu är det bara att vänta ut den, allt kommer att lugna sig inom några timmar. Osis bara att jag börjar jobba tidigt och behöver all sömn som jag kan få. Men sånt bryr sig mensen inte om. Jag börjar jobba om, ja, fem och en halv timme. Kommer att vara tröttare än döden.

Men glad.

Ska ringa doktorn imorgon och boka in ultraljud. Nu kör vi!

Idag superhjälte

Det är inte riktigt klokt vad tiden går. Snart har det gått två månader sedan förra försöket och nu är vi på väg in i nästa. Tid är relativt. Har man tråkigt så går tiden långsamt, så någonstans måste jag ändå haft lite kul under tiden. Pyttelite...

Jag är glad och pigg idag. Har bollat planeringstider och konfliktfyllda situationer på jobbet som om det omöjliga skulle vara enklast i världen. Jag har näst intill känt mig som en superhjälte.

Superhjälten ligger nu i soffan och väntar på "Halv åtta hos mig". Har för mig att de är i Göteborg den här veckan. Mycket trevligt.

Kontrolltanten räknar

En helt obekant känsla finns i min kropp.
Känslan är fjäderlätt.
Något saknas, något som brukar uppta min syreförmåga på söndagar.
Jovisst är det mina gamla ovänner oro och ångest som har flugit sin kos. Allt är tomt, tyst och underbart. Jag får äntligen ha mina söndagar ifred. Det behövs ingen heroisk och oöverstiglig insats nästa vecka.
Jag måste bara orka i två dagar, sen får jag andas igen.
Onsdagarna är mitt vattenhål, min respirator.
Jag inser det mer nu än någonsin.

Idag har jag fortsatt lite grann med mitt pysslande i köket, det verkar inte finnas någon hejd på stöket. Plötsligt är saker och ting roliga och det finns massor av energi. Energin överrumplar mig och ger mig hopp.

Kontrolltanten inuti börjar nu gissa på vilken dag mensen kommer.
"Onsdag", säger tanten med bestämd uppsyn utan att blinka.
"Eller torsdag", lägger hon sedan till, som för att gardera sig och blinkar till.
Tanten fäster sedan blicken snett uppåt och räknar halvhögt ut vad onsdag eller torsdag skulle innebära för Lilla Livet. Kontrolltanten meddelar sedan tvärsäkert att Lilla Livet kommer att få ta plats i min livmoder den 1 december.

Sanningen är att kontrolltanten egentligen inte vet ett skit och har egentligen aldrig kunnat gissa och räkna riktigt rätt.

Men jag låter henne hållas.

Julmust here I come

Mina rökfria dagar blir bara fler och fler. Nu också en rökfri helg! Bara sådär och hur enkelt som helst! Jag det beror på att piskan på ryggen känns lite mer, lite hårdare rapp nu. Tack piskan.

Jag har varit huslig idag. Har bakat matbröd och lagt i frysen, äpplepaj (igen) som lördagsgott och lagat fina biffar med klyftpotatis till middag. Det blir så ibland. Jag myser runt i köket som en stökande liten pyssling med radion på högsta volym och ett fånigt leende på läpparna. Torkar ur skåp och sorterar i kylen bara för att jag "ändå är i köket" medan degen är på jäsning eller potatisen väntar på att bli färdig i ugnen. Men en sån där förskräckligt irriterande energi som jag ibland ser hos vissa programledare i populära och sunda livsstilsprogram. Och som jag i smyg undrar hur de gör för att orka vara så käcka och rejäla jämt ifall de inte tar något knark.

Men nu är det över och jag har parkerat i soffan. Årets första glas med julmust står på soffbordet och det är rent av löjligt vad gott det är! Blir lika lyrisk varje år när den första musten avnjuts. Är det något som jag skulle kunna bli smällfet av under julen så är det just julmust. Och lussebullar förstås, men det kommer som tvåa. Har vissa jular köpt backvis med den perfekta flaskjulmusten och sugit i mig flera stycken om dagen. Vilket naturligtvis inte verkar särskilt sunt på vilket sätt ni än vill. Så idag har jag köpt en 1 och en halvliters...bara.... För att det är helg. Och för att det snart är jul.

Äh, jag erkänner. Jag heter Jessica och jag missbrukar julmust.

Så nära

Tröttheten och håglösheten hann tillslut ikapp mig den här veckan också. Lagom till fredagen tack och lov. Den som annars aldrig släpper. Så det är ett fantastiskt uppåtryck den här veckan! Jag ger min förkortade arbetsvecka hela äran.
Men idag känns allt trist igen. Sömnig och frusen. Locket av dis och dimma sluter tätt och min kropp skriker efter vila.

Vi är så nära nu och bara några få dagar till medicinstart. Det känns overkligt att vara på väg in i den där andra världen igen. Med två försök bakom mig vet jag precis vad den innebär. Livet kommer aldrig bli samma före som efter. En ny erfarenhet och nya villkor. En risk och en chans. Min värld kommer att bli bättre och värre, svart och vit.
Olagom utan gråzon.

Som att stå på öppet fält med utsträckta armar mot himlen när åskan går och hoppas på det bästa.

Jag är bra

Jag var vrålhungrig när jag kom hem från jobbet. Jag gick igenom kylskåp och frys, men det som jag hittade krävde sin tid att tillaga. Och ingen Viktor hemma ikväll. Djävulshornen växte i takt med hålet i magen. Mina fingrar knappade in telefonnumret till pizzerian och 20 minuter senare kom jag hem med en kebabpizza och en chokladkaka.

Samvetet gnagde en stund.

Men sen kom jag ju på att jag faktiskt HAR investerat i min hälsa i alla fall. Jag har ju slutat röka! Jag har inte rökt en enda cigg sedan i fredags. Och jag tänker inte ens så mycket på det.

Fy fan vad jag är bra.

Idag.

Inte ensam

Jag är inte ensam.
Jag sitter inte på en öde ö utan internetuppkoppling.
Jag läser om era tappra försök, om era medgångar och motgångar.
Jag läser och känner.
Det är en tröst.
En gemenskap.
Vi bor på samma planet.

Tack för att ni finns, ni modiga som både kämpar och skriver!

Att-göra-på-min-lediga-dag-idag-lista

• Göra lite snyggt här hemma. Fixa disken och puffa kuddar. Typiskt hemmafruarbete, hehe.
• Gå på massage klockan 10 - herregud så gott det ska bli!
• Hämta progesteron på apoteket och handla.
• Laga lunch
• Titta på The mist som jag hyrde igår kväll med tanke på idag :-). Ryggläge.
• Gå långpromenad med Svante.
  

En perfekt onsdag helt enkelt!

Nyårsraketer

Livet är skönt, eller så skönt det kan bli just nu. Det känns fortfarnade otroligt att jag ska vara ledig imorgon och varje onsdag för resten av året. Välsmakande och välbehövligt. Mmmmmm...

Ska snart köra iväg med Svantemannen till vetrinären. Han ska få sin årliga vaccinationsspruta idag och kanske ett recept med nyårsknark. Ni förstår, Svantemannen är livrädd för nyårsraketer. Och när jag säger livrädd så menar jag verkligen det. Om en hund någonsin kan få dödsångest så fick min Svante det förra nyår. Han hamnade i chock, låg och skakade. Jag trodde att Svantes lilla hjärta skulle stanna....
Så nu ska vi sätta igång med skott-träning och förbereda med lugnande tabletter. Stackars Svantemannen...

Nyårsraketer. Det finns inget liknade som inte är förbjudet. Jag menar; som fyller akutmottagningar med blödande människor, som skadar barn för livet och som samtidigt är en riktig miljöbov och skrämmer både vilda och tama djur från vettet.
Man pratar om tradition, man skyller och försvarar allt med trationen. Det verkar inte spela någon som helst roll att det är en jävligt destruktiv och helt sinnessjuk tradition.
Varför inte bara förbjuda privat bruk så får kommunerna ta hand om fyrverkerifirandet på en plats dit folk som vill kan komma och titta? Om vi nu nödvändigtvis måste ha skiten kvar...

Jag har bestämt mig

Det blåser stormvindar och piskar regn utanför fönstret. Och jag är glad. Hösten kommer inte åt mig idag, hur mycket den än försöker. För jag har bestämt mig. Jag ska jobba deltid året ut.

Ett ton har lyfts från mina axlar och jag kan andas igen. Oron har åtminstone halverats. Jag kommer att klara mitt liv nu, jag kommer att klara av att jobba. Det som jag har varit så rädd för. Att inte orka, att inte vara duktig.
Visst, halva oron är att aldrig få lov att bli mamma och det kan jag inte rå på. Men andra halvan handlar om rädslan för att inte orka leva ett fullvärdigt liv, att mediciner och känslor ska dränka mig. Jag har jobbat många dagar utan att kunna andas. Stressen har snörpt åt. Tröttheten har legat som en dimma över pannan.

Jag kan andas idag.

Nu längtar jag efter Lilla livet

Idag är det ungefär 10 dagar kvar tills jag får min mens och tills jag får börja knapra hormoner. 10 dagar.
Det är inte mycket. Nu kör vi snart igång igen.
Ännu en gång skymtar lyckan bakom hörnet.
Eller olyckan.

Jag har redan hämtat ut mina Femanesttabletter. Dessa innehåller östrogen och de ska jag börja ta tre gånger om dagen från och med mensstart. För att stärka livmoderslemhinnan. Sen behöver jag Progesteron (vagitorer eller stolpiller om man så vill). Också dessa för att stärka slemhinnan. Dessa som jag hämtar på apoteket imorgon kommer jag att börja ta 3 gånger om dagen ett par dagar innan återföringen. Innan Lilla livet ska tinas upp.
Och om allting går väl och Lilla livet vill stanna hos oss, kommer jag att få dras med den här medicinen i många veckor. Till graviditetsvecka 12, med viss nedtrappning på halva vägen.

Nu längtar jag efter Lilla livet.

Älskade Lilla liv.
Jag hoppas att du är en överlevare.

Dagens eko

Jag drömmer om ett kravmärkt liv. Ett sunt, rent, stressfritt och kravmärkt liv. Ett med naturen och livet.

Måste nog sätta upp lite drömmål:

* Laga all mat från grunden, med ekologiska, närproducerade produkter. Lever jag enligt detta blir det också krångligare att käka godis och omöjligt att röka.
* Byta jobb till ett närmare så att jag slipper använda bilen.
* Inte köpa onödiga saker. Och om jag tröttnar på mina kläder så kan jag försöka byta med någon jag känner.
* Jobba mindre, för det kan jag om jag inte köper onödiga saker.
* Konsumera mindre kemikalier. Att alltid kontrollera innehållet i vad jag köper.
* Byta ut alla lampor till lågenergilampor och installera luftvärmepump.
* Sluta drömma om resor så långt bort att en flygtur blir nödvändig.
*Äta mer vegetarisk mat (mums!)

Det skulle vara så skönt att leva mer ekologiskt. Och eftersom ekologiskt verkar höra ihop med ekonomiskt...

Det är väl bara att börja, tänkte jag igår när jag skulle baka äpplepaj. Svenska äpplen och ekologiskt mjöl.
Snubblade på det ekologiska mjölet.
Vanligt mjöl 11 kr, ekologiskt mjöl 28 kr.
Jag tog det billiga mjölet under armen och lunkade nedslaget bort till kassan.

Jag är oekologisk. Miljöfarlig. Och snål...

Skäms på mig...

Tortyr

Kan bara sitta och titta medan Viktor smörjer kråset. Han äter ljuvliga mackor och söt äpplepaj. Herregud vad hungrig jag är! (Svantemannen verkar inte särskilt mätt han heller...)

Men snart kommer räddningen. Älskade ska handla smörgåsrån och blåbärssoppa till mig för att stilla lilla magen.

(Lägg särskilt märke till hur oerhört fin han är i hjärtemössa)

Always look on the bright side of life

Jo, jag kunde äta äpplepajen igår. Nej, jag fick inte behålla den.

Min mage är jättekonstig. Mådde fint igår kväll igen. Viktor kom hem med pizza. Jag var hungrig, eftersom jag kräkt upp allt jag ätit under dagen, och åt lite pizza och sen paj. Sen var det bara att gå på toa igen. Fy vad jag mådde. Undrar varför? Har jag ätit något som jag inte tål (fast jag brukar ju tåla allt)?

Ligger i soffan nu och det brummar oroväckande i magen. Kanske är den hungrig. Kanske är den fortfarande dålig. Vågar jag äta något?

Hur som helst så har jag nog gått ner något kilo i alla fall. Always look on the bright side of life...

PS!

Nu har jag slängt ciggen. Igen.
Från och med idag - INGEN RÖKNING.

Hör du det Jessica!

INGEN RÖKNING!

Sursöt lördag

Jag har bakat äpplepaj. Den står rykande varm på spishällen och väntar. Kanel, socker, hasselnötter, smuldeg och äpple. Mmmm....

Om det inte vore för min stackars mage som har slagit knut. Hade så ont innan idag, kramp, att jag var tvungen att gå på toa och kräkas. Det har hänt några gånger förut, men det var längesedan nu. Mina tarmar är fucked-up sedan länge, intet nytt på västfronten, men roligt är det inte. Jag känner mig ganska urvriden och trött just nu, men annars mår magen rätt så bra igen.

Jag hoppas i alla fall att jag ska kunna äta mumspajen ikväll.

Indränkt i lenaste vaniljsås.

Hundnördbild

Internetsnubblade över det sötaste av sött...

Fet eller förgiftad?

Arbetsveckan är äntligen över. Jag sitter i soffan med Veronica Maggio, rödvin och choklad. Ljuvligt. Det enda som fattas är Viktor. Han är i Göteborg på fest ikväll, en fest som jag också egentligen skulle gått på. Om jag hade fått hundvakt och om jag hade orkat. Fest en fredag är en omöjlig ekvation. Det verkar inte finnas en enda själ som är så trött på fredagar som jag. Socialt överdoserad och lugnsökande. Det är säkerligen en arbetsskada.

Så vidare. Jag har två problem. Det ena heter choklad och det andra heter cigaretter. Får jag inte det ena så måste jag tydligen ha det andra, vilket således landar i ett utsökt dilemma. Fet eller förgiftad? Vad är egentligen värst? Någon som vet? Dessutom är jag just nu lite både och. Gahhh, blir tokig!
Måste egentligen gå ner lite i vikt innan frysåterföringen, jag är inom ramen för övervikt nu. Men jag måste också sluta röka. Måste. Sluta. Röka. (vilket jag inte har något som helst problem med när lilla embryot väl är på plats, men bör ju helst sluta innan dess)

Hälsningar från godispåsen och det nyinköpta cigarettpaketet...

Blytunga timmar fram till helgen

Jag vet inte vad det är med mig den här veckan, men jag är fruktansvärt trött. Hela tiden. Och jag är definitivt inte gravid, så kom inte med sånt! :-)

Har varit ute och gått morgonrundan med vilda hunden och sitter nu och vilar mig lite innan jag ska köra till jobbet. Jag jobbar sent idag, till kvart över fem i eftermiddag. Det stör mig. Orken är slut.

Kan räkna ut med lilltån att det blir blytunga timmar fram till helgen.

Att åka IVF-bergådalbana på arbetsmarknaden

Jag har hittat ett jobb på annons nära hemma.
Dit kan jag cykla istället för att ta bilen och därifrån kan jag ta mig fort hem till hunden på lunchen.
Jag sparar massor av pengar.
Jag skulle kunna få en bättre lön.
Jag skulle kunna jobba deltid (någon därinne skriker efter deltid!).
Jag spar på miljön.
Jag är kvalificerad och sällsynt som utbildad förskollärare, vilket innebär att jag har mycket goda chanser att få jobbet.

Positivt, positivt, positivt.

Men jag tvekar.
Ska jag söka?
Kan jag söka?
Orkar jag att söka?
Och får jag jobbet, skulle jag verkligen vilja hade det då, trots allt?
Det hör till saken att jag trivs som bara den på mitt nuvarade jobb trots att jag alltid har sett det som ett "sålängejobb" i väntan på att ett på orten jag bor på ska bli ledigt. Mina kollegor är toppen och jag skulle sakna mig blå efter min barngrupp. Älskade ungar...
Och kan jag verkligen börja jobba på ett alldeles nytt ställe i min sits?
Kan man det?
Kan man överhuvudtaget få eller ta ett nytt jobb mitt i en IVF-bergådalbana?
Det är ju i princip som att man kanske är gravid från och till i flera år, med sjukskrivingar och allt vad det innebär. Det hela blir väldigt invecklat och svårt när jag tänker lite djupare på saken.

Skitsvårt...

Yes!

Nu bjuder jag på lite artikel.

Varsågoda!

Eftermiddagslur

Vaknade dimmig ur min eftermiddagslur i ett svart rum.
Det måste ha gått skitmånga timmar, tänkte jag. Men när jag tittade efter var klockan bara strax efter fem. Lustigt, det här med vintertid och vinterhalvår för hjärnan hinner liksom inte riktigt med.
Hjälplösa trötthet.
Det känns som om jag skulle kunna sova till imorgon.
Men det går förstås inte.

För att hitta min tappade glädje gör jag som Finnjonna och listar tack...eller jag är glad idag:

...för att jag trots allt har ett fantastiskt jobb. Jag får tusen kramar varje dag.
...för att vilda hunden och lugna katten tröstar mig. Alltid.
...för att det är onsdag imorgon och en dag närmare helgen då jag ska sova som en galning.
...för att Lilla livet väntar på mig i frysen.
...för att kvällen bjuder på omelett och kärlek.

Huvudvärk

Åkte till jobbet i morse och vände med fruktansvärd huvudvärk. Kunde bara inte stanna kvar. Jag som aldrig har huvudvärk om jag inte är sjuk. Men så åkte jag hem och fick sova några timmar. Vaknade utan hammaren i tinningen. Tack och lov.

Jag undrar om det är mina tankar som ger mig värk. Mina intensiva tankar på Lilla livet i frysen. De är stressiga och onda tankar emellanåt, som inte lämnar ro.
Vad gör jag om Lilla livet inte överlever och inte kan sättas tillbaka?
Vad fan gör jag då? Bryter samman? Tar det med ro? Förbereder mig på nästa skitbehandling?
Det vore fruktansvärt och dessvärre inte helt otroligt. Varje fryst embryo har ca 75% chans att överleva upptining. Det är mycket kan tyckas, men vad hjälper det när jag vill att våra chanser ska vara 100%?
När jag tänker på sånt blir jag nästan desperat inuti. Det sliter och drar i mig, skaver och skär. Oron är mindre eller mer hela tiden. Konstant närvarande.

Tro fan att man får huvudvärk...

Allhelgonafrost

Det har varit en riktigt bra helg hos faster Sanne. Jag och Svante har njutit av både sällskapet och maten, min faster är en hejare till kock. Jag fick med mig nya recept hem, och det behövs verkligen då mina och Viktors matlagningsidéer har tagit slut. Vädret har också gjort sitt, klart och fint. Men väldigt kallt i går kväll när vi var på kyrkogården. Vackert och kallt.

Faster Sanne jobbar som barnmorska och stöter då och då på IVF-patienter på sin mottagning. Nu har hon hört talats om något som verkar intressant. En slags akupunkturbehandling som vänder sig till just de par med immunologiska fertilitetsproblem (kanske felstavat, jäkligt långt i alla fall). De har börjat på Curakliniken i Malmö med just detta och eftersom Curakliniken är samma privatklinik som vår klinik så ska jag fråga min doktor om detta kanske kan vara något för oss. Vi vill ju prova alla vägar, alla möjligheter. Eftersom vi har så få...

Ikväll är en märklig kväll. Känslorna rusar i kroppen och jag känner både sorg och glädje. Att prata med älskade faster är lite som en ventil. Lite i taget, pysande, släpper jag ut min demon, gör den lite mindre farlig. Och lite mera synlig. Det är väldigt bra. Väldigt bra.

Nedräkning pågår.