Tröttheten och håglösheten hann tillslut ikapp mig den här veckan också. Lagom till fredagen tack och lov. Den som annars aldrig släpper. Så det är ett fantastiskt uppåtryck den här veckan! Jag ger min förkortade arbetsvecka hela äran.
Men idag känns allt trist igen. Sömnig och frusen. Locket av dis och dimma sluter tätt och min kropp skriker efter vila.
Vi är så nära nu och bara några få dagar till medicinstart. Det känns overkligt att vara på väg in i den där andra världen igen. Med två försök bakom mig vet jag precis vad den innebär. Livet kommer aldrig bli samma före som efter. En ny erfarenhet och nya villkor. En risk och en chans. Min värld kommer att bli bättre och värre, svart och vit.
Olagom utan gråzon.
Som att stå på öppet fält med utsträckta armar mot himlen när åskan går och hoppas på det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar