Då var det fredag igen. Den här arbetsveckan måste ha slagit någon slags hastighetsrekord. Flimrade bara förbi och sa tack och adjö i samma andetag som goddag. Lite upp och lite ner som vanligt, men plötsligt är den över.
Det skiljer bara en helg mellan nu och veckan då det verkligen börjar hända saker. Lilla Livet kanske ska få ta plats i magen. Jag hoppas som en galning på att Lilla Livet får chansen, att h*n kämpar och överlever frysen. Hoppas, hoppas, hoppas...
Det har känts bättre idag. Inte helt bra, men ändå bättre. Oron ligger och pyr därinne, svagt och störande, men låter mig vila idag. Tack för det.
Fredagskvällen blir vanlig och lite tröttsam. Godis och Idol. Och kanske ett glas vin nu när det kanske och förhoppningsvis blir det sista på väldigt väldigt länge...
1 kommentar:
Åh, jag lider så med dig. Den där oron och uppgivenheten är så fruktansvärd. När det är som värst känns det som om man vill krypa ur skinnet eller hu man nu brukar säga.
Många säger att man ska försöka leva som vanligt och inte tänka på det så mycket men det är ju som du skrev inte så j-vla enkelt om man ska knapra tabletter på exakta timslag.
Ta hand om dej och kom ihåd att du är inte ensam!
Kram Pez
Skicka en kommentar