Åkte till jobbet i morse och vände med fruktansvärd huvudvärk. Kunde bara inte stanna kvar. Jag som aldrig har huvudvärk om jag inte är sjuk. Men så åkte jag hem och fick sova några timmar. Vaknade utan hammaren i tinningen. Tack och lov.
Jag undrar om det är mina tankar som ger mig värk. Mina intensiva tankar på Lilla livet i frysen. De är stressiga och onda tankar emellanåt, som inte lämnar ro.
Vad gör jag om Lilla livet inte överlever och inte kan sättas tillbaka?
Vad fan gör jag då? Bryter samman? Tar det med ro? Förbereder mig på nästa skitbehandling?
Det vore fruktansvärt och dessvärre inte helt otroligt. Varje fryst embryo har ca 75% chans att överleva upptining. Det är mycket kan tyckas, men vad hjälper det när jag vill att våra chanser ska vara 100%?
När jag tänker på sånt blir jag nästan desperat inuti. Det sliter och drar i mig, skaver och skär. Oron är mindre eller mer hela tiden. Konstant närvarande.
Tro fan att man får huvudvärk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar