En helt obekant känsla finns i min kropp.
Känslan är fjäderlätt.
Något saknas, något som brukar uppta min syreförmåga på söndagar.
Jovisst är det mina gamla ovänner oro och ångest som har flugit sin kos. Allt är tomt, tyst och underbart. Jag får äntligen ha mina söndagar ifred. Det behövs ingen heroisk och oöverstiglig insats nästa vecka.
Jag måste bara orka i två dagar, sen får jag andas igen.
Onsdagarna är mitt vattenhål, min respirator.
Jag inser det mer nu än någonsin.
Idag har jag fortsatt lite grann med mitt pysslande i köket, det verkar inte finnas någon hejd på stöket. Plötsligt är saker och ting roliga och det finns massor av energi. Energin överrumplar mig och ger mig hopp.
Kontrolltanten inuti börjar nu gissa på vilken dag mensen kommer.
"Onsdag", säger tanten med bestämd uppsyn utan att blinka.
"Eller torsdag", lägger hon sedan till, som för att gardera sig och blinkar till.
Tanten fäster sedan blicken snett uppåt och räknar halvhögt ut vad onsdag eller torsdag skulle innebära för Lilla Livet. Kontrolltanten meddelar sedan tvärsäkert att Lilla Livet kommer att få ta plats i min livmoder den 1 december.
Sanningen är att kontrolltanten egentligen inte vet ett skit och har egentligen aldrig kunnat gissa och räkna riktigt rätt.
Men jag låter henne hållas.
2 kommentarer:
Hej!
Nu har jag suttit och läst och läst och läst din blogg. Tack för dina ord, de hjälper verkligen.
Har länge kännt mig ensam och inte orkat läsa någonting på nätet om barnlöshet eller annat.
Jag förstår verkligen din arbetssituation. Jag är också lärare.
Önskar dig all lycka!
Emma
Aha, en lärare till :-). Ja, då vet du vad stressen innebär.
Är så glad att jag kan hjälpa. Och att jag blir hjälpt av ni andra som skriver. Har lagt till din blogg på min lista nu. Tack för dina ord!
All lycka till dig också!
Skicka en kommentar