Vid lunchtid idag slog oron undan fötterna på mig. Den sortens oro som matas av hormonmediciner och en sann övertygelse om att allt kommer att gå åt helvete.
Känslan av den förbannade orättvisan och sorgen över ett liv som inte går att greppa. Som inte går att styra, planera och helt och fullt glädjas åt.
Förbannade och helvetes jävla skitorättvisa.
Jag tog mig hjälpligt igenom eftermiddagen medan klumpen i halsen växte i takt med att mörkret och kylan trängde in genom fönsterna.
Grät hela vägen hem i bilen.
Och väl hemma grät jag mot Viktors axel med sköna armar runt om.
Som ett hjälplöst barn i en hjälplös värld.
Idag. Inte den bästa av dagar.
1 kommentar:
Hoppas att det känns bättre idag! Vet hur tungt det är, & alla hormoner gör ju knappast känslorna mer stabila... Trevlig helg & en stor kram! /Hanna
Skicka en kommentar