Nedregleringsdag 15 - Måla måla måla

Tiden har gått väldigt fort.

Det som verkade som en månad vid förra behandlingen har känts som en vecka unden pågående, vilket är ett väldigt skönt facit.
Vallningarna kommer och går, flera om dagen och flera om natten nu.
Visar det sig att jag är färdig med nedreglering på onsdag, om det vore så, så skulle det kännas fantastiskt.

Men nya frågor har dykt upp (det gör ju alltid det). Som t ex: Gör kliniken äggplock på lördagar och söndagar eller vill de tajma in vardags-äggplock så gott det går? Med mina beräkningar så skulle äggplocket mycket väl kunna ske under lör-sön vecka 7 om jag börjar spruta på onsdag. Vill de då att jag väntar med sprutstart till tex fredag istället för att hamna bättre i tid?
Just nu känns två ynka dagar som en extra evighet att vänta. Jag är ju så redo.

Jag vet, jag är ett kontrollfreak av stora mått. Räknar och kalkylerar så huvudet snurrar. För även om jag sällan har exakt rätt så får det mig lugnare och tryggare på något vis. Eller?

Idag ska huset städas och Viktor fejar just nu med vägg och takmålning på övervåningen. Vi ska måla om en del av hallen, den delen där trappan går, och allrummet på ovanvåningen i samma färg. Och äntligen har vi bestämt oss för vilken färg, vilket inte var det allra lättaste. Det blir färgen "Hakon" från Beckers färger (den på bilden). Vi är nöjda och vi tror att det kommer att bli jättefint mot vår vita trappa och vita lister.




Snön har kommit till byn och det blir långpromenad lite senare. Svantemannen är som galen när det är snö och vill bara springa, skutta och rulla. Vilket är märkligt då han i övrigt kallt och vått väder är en riktig kyckling.

Nedregleringsdag 14 - Två flaskor rött och en kristallkula

Den här helgen kan bli den sista på länge som jag får lov att dricka alkohol.
Viktor har köpt två flaskor rött för den sakens skull.
Lite grann som att fira av nedregleringen.
Som att fira sprutstart i förväg.

Jag hoppas som besatt på att jag får börja med sprutorna på onsdag.
Det skulle vara en befrielse.
Ett kvitto på att den här behandlingen är annorlunda och att den vill mig väl. På att jag kan få fortsätta glad och längtande.

Snälla, låt mig få fortsätta att vara glad och längtande.

Jag planerar, spår i kristallkula och ser över sannorlikheter.
Räknar på dagar.
Äggplock vecka 7...kanske...

Vill vill vill vill vill.

Nedregleringsdag 13 - Det verkar fungera (peppar peppar)!

Humöret är fortfarande på topp och kroppen verkar vara på nedgång. Vallningarna blir fler nu och idag fick jag det dessutom bekräftat av kollegan att jag var alldeles högröd i ansiktet i någon minut, samma minut som jag trodde mig känna av en värmebölja. Eller värmebölja förresten, snarare känns som att jag håller på att brinna upp för en kort stund.
Hurra, jag inbillar mig inte! Jag verkar vara på väg neråt! Det verkar fungera! Peppar peppar, ta i trä och vågar inte egentligen tro det full ut förrän blodprovet visar mig rätt, men jag är ändå väldigt mysnöjd varje gång det bränner till. Tänk att man kan vara så glad för tantkänningar.

Idag är jag förkyld, halsen är tjock och jag har börjat att hosta lite. Jag hoppas fortfarande på att förkylningen gör en snabbvisit och sedan lämnar mig ifred under resten av behandlingen. Det är ju tufft som det är.

Jag ser fram mot en vanlig torsdagskväll med djuren och Viktor. Känner mig så där myspysig och kelsjuk. Tänk vad bra det är då att ha världens finaste man och gosigaste husdjur.

Tänk, så mycket jag har.

Nedregleringsdag 12 - bakteriesäsong

En vecka kvar till blodprov och jag har faktiskt känt ett par vallningar idag. Hoppas jag i alla fall så att jag inte har inbillat mig alltihop, vilket är högst troligt då fokuseringen och lyssnandet på den egna kroppen har nått vansinnets gräns. En gräns som jag förmodligen senare i behandlingen kommer att passera med råge.

Idag har jag riktigt riktigt ont i halsen och lite snorig näsa. Det är så trist, för det var ju inte så länge sedan jag var förkyld sist. Men det är högsäsong för bakterierna på jobbet, det är bara att acceptera. Jag som egentligen skulle sprungit en liten runda idag. Nu hoppas jag på att förkylningen släpper rekordsnabbt så att jag kanske hinner träna lite till innan jag börjar med sprutorna. Det är ju så skönt.

Dagen har hittills tillbringats inne i Kungsbacka för lite shopping. Jag hittade inte särskilt mycket Ett par träningsbyxor och en ask bodybutter (hallon, mmm). Jag som oftast inte gillar att gå i affärer tyckte idag att det var rätt avkopplande. På onsdagar är det ju inte lika mycket folk och nästan inga köer.

Nu ska jag och min onda hals krypa ner i soffan under täcke med lilla vovven och se ett par avsnitt SATC. Det ska bli gott.

Nedregleringsdag 11 - Kuratorsamtal

Precis innan vår första IVF så tänkte jag att jag håller andan tills det är över. Om jag bara kniper ihop ögonen tills den här IVF-parantesen är över och förbi så kan det riktiga livet få fortsätta.

Om det nu vore så att det går att hålla andan hur länge som helst.

Det tog för lång tid. Det blev ingen bebis av vårt första försök. Jag blev tvingad att acceptera mitt liv som IVF-patient. Det går inte att gilla det men det måste accepteras.
Att jag lever. Mitt liv. Nu.

Andas.

Vi vet nu att det gör förbannat jävla ont att misslyckas.
Vi vet nu att vara rädda för livets nycker och för graviditetstester.
Vi vet nu att det är möjligt att resa sig igen efter uppskrapade knän och själen vänd ut och in.
Vi vet mycket för att vara 31.
Vi lärde oss.

Vi står lite starkare inför försök nummer 2.

Jag kommer från kuratorn med ännu en påse visdom under armen.

Nedregleringsdag 10 - I natt jag drömde...eller...

Har sovit dåligt inatt och har ett svagt minne av att jag hade ett par såna där klimakterievallningar, men minnet är så diffust så jag vet inte riktigt om jag drömde eller om det verkligen var så. Det har verkligen gått långt om man drömmer sig till biverkningar...

Men dagen har löpt på som vanligt utan vallningar och jag har trots allt varit rätt så pigg. Det har varit en lugn dag på jobbet, det är många barn som har influensa nu. Jag hoppas att jag slipper elendet i alla fall, så att jag kan jobba på som vanligt och så länge som möjligt. Att behöva ligga hemma fast med mina tankar som lätt skulle kunna eskalera in i bedrövelse är min största mardröm just nu. Jag vill vara igång, vill kunna använda mitt liv och min kropp för att lura oron en smula. Få den att stanna kvar i pereferin och på säkert avstånd.

Nedregleringsdag nummer 10 av förhoppningsvis 19 idag.

Framtiden flyttar fram, ökar takten på stegen och närmar sig mödosamt.
Är ännu osynlig.
Otrygg.

Men jag är mer nyfiken än rädd.

Nedregleringsdag 9 - Livet är gott

Det blir två mycket långa dagar i början av nästa vecka. Imorgon har jag tidiga passet på jobbet och sen är det kvällsmöte. På tisdag har jag tidiga passet igen och sen ska jag direkt till kuratorn efteråt. Vilket maraton! Det går ju an i vanliga fall, men just nu är jag ju trött av att bara finnas till.
Jag kommer att vara näst intill död på onsdag. Men det passar å andra sidan fint eftersom jag är ledig då.

Många är dock sakerna att glädjas åt idag. Halva nedregleringen är snart gjord (förhoppningsvis), mitt förstånd är i tryggt förvar och en ny säsong av "Mia och Klara" börjar ikväll.

Tjoho, vad livet kan vara bra ändå!

Nedregleringsdag 8 - glad zombie

Tunga ögonlock, aptitlös och sömnig.
Men lördagsvälsignelsen är här och jag får lov att vila även om det verkar omöjligt att vila ut. Det verkar inte gå att vila färdigt. Tröttheten kör maraton och nattens tolvtimmarssömn har varit tung och djup. Men verkningslös.

Idag kommer svärmor och hennes sambo på besök och jag borde resa mig från tv-läge och istället ta mig till affären och köpa lite fika till oss. Det är roligt att de kommer och hälsar på, det är det verkligen, men det hade varit roligare om jag inte hade känt mig som en zombie.
Men glädjen och hoppet sitter fortfarande säkert och det är det viktigaste. Så länge det finns kvar så har jag allt jag behöver.

Det är ett rent under att jag fortfarande orkar med mina joggingrundor. Men det är oftast så skönt att springa, att rensa huvudet, att jag är glad över att den orken finns. Jag känner mig starkare på alla sätt när jag får hålla igång. Och snart är det ändå träningsstopp, när jag kommer igång med sprutorna, så jag får passa på.

Nu ska jag tvinga mig ur soffan.
Trevlig helg på er!

Nedregleringsdag 7 - Det löper smidigt

Jag är så glad och tacksam för ännu en bra dag. Är trött så att jag skulle kunna sova dygnet runt, men det gör inget när jag får slippa det svarta och omöjliga. Hade också en del huvudvärk igår kväll, men den var över och förbi när jag vaknade i morse.

Arbetsdagen har löpt smidigt och ännu en fredagkväll är här. Ännu en arbetsvecka till ända och det är så skönt att tiden går snabbt. Imorgon är det redan en vecka sedan nedregleringsstart och en vecka närmare vad som nu komma skall. Så skönt!

Nedregleringsdag 6 - Nojor och halvdepp

Jag har fortfarande mens och funderar lite oroligt och nojigt på om det är normalt. Jag brukar ha mens i 3-5 dagar, men nu har mensen varat i hela 7. Förlåt alla känsliga, men jag måste bara beskriva. Det är ibland som om den ska till att sluta, men sen plötsligt blir blodet klarrött igen och det kommer mer. Inte så mycket egentligen men ändå. Som om sluttampen på mensen liksom aldrig blir av, som att blodet inte avtar enligt vanlig modell utan kommer och går, kommer och går. Och så lite mensvärk ibland faktiskt, fortfarande.
Så om mensen är kvar imorgon måste jag nog ringa till doktorn om detta är normalt. Eller finns det någon där ute som läser som kan svara på om det är normalt att blöda extra länge om man börjar nedregleras på mensdag 1?

Det har varit lite halvdepp idag. Men bara halv. Det går fortfarande att kontrollera.
Det började märkas igår kväll då jag helt utan förvarning nästan började gråta till Cops (ni vet den där polisrealityserien från USA) när de pratade med en liten flicka som var rädd för sin styvfar. Och när jag hade lagt mig i sängen med en tidning och läste om en gammal hund som fick somna in och om en annan hund som hade blivit misshandlad, fick jag snabbt slå igen tidingen i ren och skär rädsla för att jag skulle börja hulkgråta och inte kunna somna.
Jag hoppas att deppen stannar av här och nu, eller håller sig där den är.

Om inte, det går över. Så är det bara och det måste jag kanske skriva och tänka varje dag framöver i ren självbevarelse. Om ni tycker att jag tjatar...

Nu ska jag snart ta ut pastagratängen ur ugnen och tillbringa kvällen med min älskade familj - mannen, katten och hunden.
Det blir naturligtvis seriefinal för "De halvt dolda" (Jonas Gardells pågående genidrag) klockan 21. Misstänker att den serien är minerad mark för mig idag, men en och en annan hulkgråt är den banne mig värd!

Nöden kräver faktiskt ibland...

Svante och jag har nu varit en sväng på HundiHarmoni i Kungsbacka som ägs av en förälder på jobbet. HundiHarmoni som är specialister på hundmassage, hundsim och hundrehab. Min lille hund skuttar lite på ena bakbenet (utan att han har ont) och jag passade på att få honom undersökt av en expert. Jag har fått honom undersökt en gång av en vetrinär som inte hittade något fel så nu var det dags för muskelaturen att synas i sömmarna. Hon kunde känna att han var stel och kort i en muskel i just det bakbenet som han hoppar på och rekommenderade massage någon gång varje dag. Vi ska prova det och se om det blir bättre.
Sen fick lille Svante också prova på att simma i bassängen och stygga matte fick sig ett gott och hjärtligt skratt. De små ögonen höll nästan på att ploppa ut i ren förskräckelse över vattenchocken, men duktig var han och simmade utan bekymmer runt som en liten säl i bassängen.

Det känns lite annorlunda idag. Trött som jag nämde i förra inlägget, men också lite okoncentrerad och lite pytte pytte deppig utan att veta varför. Utan att egentligen tänka på något ledsamt. Solklara nedregleringssymptom.

Jag har heller ingen direkt matlust. Bara kak- och chokladlust. Visualiserade hela förmiddagen mig själv med en massa chokladmuffins och blev helt salig. Så salig att jag inte stod ut längre och bytte frukost mot just chokladmuffins. På riktigt alltså. Till mitt klena försvar kändes det som om jag skulle dött utan den där muffinsen.
Samtidigt tänker jag att jag faktiskt förtjänar en chokladmuffins, jag som inte ätit sötsaker på 20 dagar. Bara jag inte börjar slarva regelbundet och var och varannan dag så tycker jag att det är rätt så ok nu med lite socker om nu nöden kräver det.

Nedregleringsdag 5 - Ledig och trött

Mardrömmarna har avlöst varandra i natt. Mardrömmar om för lite ägg, oro och misslyckanden.
Morgonen drunknar i tankar.

Men jag mår fortfarande bra, står fortfarande stadigt på starka ben. Och jag är så glad för min lediga onsdag. Idag ska jag ta det lugnt, sätta på lite te och äta en smörgås långsamt. I lugn och ro. Sen åka iväg med hunden till en vacker promenadplats och njuta av friheten.

Och sova. För gudars vad trött jag är och det har jag nog medicinen att skylla på antar jag. Tröttheten som tog vid igår och har inte blivit mindre efter en lång natts sömn. Men inga svettningar ännu, men de kommer nog om några dagar.
Förhoppningsvis, eftersom de var i massor när jag var nedreglerad och klar förra gången.

Nedregleringsdag 4 - Sämre kondis?

Det var seeegt att träna idag. Kroppen kändes blytung och jag längtade bara hem. Konditionen verkade faktiskt lite sämre. Bara en tillfällighet eller är det nedregleringen som spökar? Jag är ju på otrampad mark eftersom jag inte tränade alls under förra IVFen. Har ingen aning om kondition och träning kan påverkas av nedreglering. Är det någon som vet?

Men torsdagens träning blir lite roligare då jag och min kollega har skrivit upp oss på torsdagsboxningen på gymmet. Jag brukar inte vara där men ibland så händer det. Jag vill ju inte riktigt köpa ett träningskortkort då jag inte vet hur länge och hur mycket jag kan utnyttja det. Dessutom ligger gymmet i samma by som jag jobbar, och det känns ju skittrist att allt för ofta behöva köra tillbaka dit igen på kvällen. Ytterligare en anledning är att mina träningskläder passar mig dåligt, de är lite för tajta för att det egentligen ska vara ok i offentlighetens ljus och det känns onödigt att köpa nya då jag antingen ska bli smalare eller tjockare. (Hoppas hoppas tjockare...)
Men på torsdag ska jag bjuda till och boxas igen. Det är så jäkla kul och trots allt min favoritträning här på jorden!

Nu ska jag klappa hund, klappa katt och njuta av att lediga onsdagen är i antågande.

Nedregleringsdag 3 - Bygger styrka

Det har varit en pigg och glad måndag som tillbringats mestadels med schemaläggning och dator på jobbet. Inför varje termin byter vi schema över avdelningarna och då uppstår det lätt små problem, som att det finns för många eller för få timmar på schemat. Det blir då att räkna om och räkna rätt allas scheman till siffrorna snurrar i pannan och hjärnan vänds ut och in.
Men färdig blev jag och det är så skönt!

Jag har också hunnit med att boka in ett blodprov på kliniken den 4 februari. Längtar nu lite efter de där svettningarna som ger ledtrådar om att nedregleringen går som den ska.

Vad jag INTE längtar efter eller vill ha det allra minsta är dimman och mörkret som dök upp under förra IVFen.
Dagarna och nättera fulla med gråt och kantade av oro och en sårig, tröstlös själ. Tomheten som fylldes av ångest och återvändsgränder, ett virrvarr av labyrinter. Demonen som begick myteri och fyllde min kropp till bredden med någon annan.
Jag blev en främling för mig själv, sorglig och orkeslös.

Jag ska inte älta, men jag tror ändå att det är viktigt att minnas hur det var. Att försöka bearbeta saker och ting ifall de skulle hända igen. Och att hela tiden tänka på att om jag blir helt under isen igen så kommer det att gå över.
För det gick faktiskt över, hur omöjligt det än verkade.

Nedregleringsdag 2 - sur på vågen

Ja, jag vet. Muskler väger mer än fett och att man egentligen inte ska hålla på och väga sig. Men nu vägde jag mig ändå och nu är jag ändå sur. Vågen står helt stilla. Och jag har tom gått upp ett kilo! Så nu har jag bara tappat 2 kg allt som allt.
Jag förstår ju att jag inte helt bör rätta mig efter just vågen, för jag har blivit smalare enligt kläder och måttband. Men jag vill kunna räkna ut ett nytt fint BMI! Efter att jag sedan 26 december inte ätit socker och joggat varannan dag vill jag ju för sjutton ha utdelning!

Jag kan ju inte göra mer än vad jag gör nu, tänker jag, för banta gör jag bara inte. Det är inte sunt med bantning och jag är ju ute efter en sund kropp som vill bli gravid.
Det är väl bara att fortsätta kämpa antar jag, även om det känns lite kört nu när behandlingen redan är igång. Om inte annat för att försöka att inte gå upp för mycket av hormonerna.
Jag ska försöka jogga ända fram till sprutstart i alla fall. Och fortsätta att skippa godiset.

Imorgon ska jag ringa kliniken för att meddela att jag nu är på gång och för att boka tid för blodprov om 2-3 veckor (hoppas, hoppas, hoppas att jag är nedreglerad då).

Nedregleringsdag 1 - Nu är vi igång!

Förmiddagen har varit turbulent. Jag var uppe strax efter åtta och ringde runt för att höra hur man gör när man behöver träffa distriktssköterskan på helgen. Fick två olika besked, att jag behövde boka tid av en person och att jag inte behövde boka tid av en annan person. Och ingen visste var man skulle boka tid i såna fall. Det fanns inget telefonnummer.

Jag var nervös när jag satte mig i bilen på väg till Kungsbacka vårdcentral och med medicinen packad i väskan. Skulle det finnas någon där som kunde hjälpa mig med sprutan? Skulle jag få ta sprutan idag och få börja min efterlängtade behandling? Tänk om det var låst, om jag inte blev insläppt utan någon tidsbokning? Om jag inte fick tag på någon sköterska, hur skulle jag då göra? Skrika, gråta och lägga mig ner och dö?

Men min oro visade sig vara obefogad då där satt en tillgänglig och snäll distriktssköterska på vårdcentralen som hjälpte mig meddetsamma. Inom en halvtimme var jag därifrån, nystucken i rumpan och med igångsatt IVF-behandling!

Jag känner mig positiv och tror faktiskt att denna behandlingen kommer att vara lite snällare. Ingen cysta och en Decapeptylspruta istället för den förhatliga Suprecursprayen. Och tänker jag ordentligt på saken så är vi faktiskt statistiskt närmare bebis än någonsin.
Det bara måste var vår tur.

Startskott

Jag vet inte hur eller varför. Eller ens bryr mig särskilt för den delen, men mensen har kommit!
Den är två dagar för tidig, kanske på grund av det lilla ingreppet i tisdags.
Som jag har längtat efter startskottet och det kom idag!
Ligger med jobbig mensvärk i soffan men vad gör det om hundra år.
Är helt glädjerusig över att vi är på gång. Att det faktiskt händer och börjar NU får mig bara att le. Jag har nog aldrig varit mer redo.
Äntligen!

Imorgon börjar allvaret, nedregleringen och den långa IVF-vägen till bebis. Imorgon besöker jag distriktssköterskan och får min spruta.

Sen är det bara att knäppa händerna, kämpa tappert mot strömmarna och be på mina uppskrapade knän.

Varmare januarihjärta

Veckan krymper fort och jag är ännu en dag närmare nedregleringsstart.
Start blir på första mensdag och mensen är beräknad söndag - tisdag. Kommer att få en intramuskulär spruta i skinkan första mensdagen (medicinen heter Decapeptyl) av distriktssköterskan, vilket innebär att jag sen inte ska göra mer än att vänta på klimakteriet i ett par veckor. Det är jätteskönt att slippa sprayen, att slippa ställa klockan fyra gånger per dygn och hela tiden vara redo och stressad med medicin och alarm.

Idag har solen har värmt ett fruset januarihjärta.
Har fått kram och hand på ryggen av gulliga kollegor som vet vad som hände i tisdags. Jag är åter tillbaka i verkligheten, vilket avdramatiserar och lindrar.
Liggandes hemma suckar världen grå och händer andra.
Liggandes hemma är jag fastkedjad vid odjuret.
Jag hoppas att jag får slippa det framöver så mycket det bara går. Att jag kan jobba som vanligt nästan hela vägen ut.
Kan man få önska sånt?

Idag ägnar jag också en tanke min nya vän som blev gravid trots allt, spontant gravid mellan två IVF-försök. Jag önskar så att det går vägen för henne, att hon får behålla den lilla stjärnan i magen. Och att hennes oro inte äter upp allt för mycket av lyckan. Jag håller mina tummar alldeles blå.

Jag ska också få en stjärna i min mage, för det bestämmer jag nu.
Så det så.

Otrevliga minnen

Idag passerar mörka moln på min himmel.
Gråten kommer ibland som om någon sätter på och stänger av lite hur som helst. Kan inte riktigt förstå mina känslor just nu, men de ligger i alla fall utanpå. Fullt synliga och kännbara. Sorgen griper tag.
Jag undrar var den kommer ifrån just nu, varför jag inte kan vara glad. Cystan är ju borta och kanske en riktigt lyckad behandling står för dörren.

Det är möjligt att det väcktes en del otrevliga minnen igår. Minnen från operationsrummet som handlar om misströstan och misslyckanden.
Det hela var en bekant situation, kanske lite för bekant.
Jag gissar att mitt undermedvetna minns och reagerar.

Jag hoppas på att jag får en lite bättre dag imorgon.

Åh så dumt

Jag har gjort något riktigt riktigt dumt idag.
Fast jag trodde att det skulle gå.
Och det är ju också dumt faktiskt...

Vaknade vid halv sex i morse, tog på mig kläder och sprang morgonrundan. För jag trodde att det skulle vara ok, att ingreppet igår var över och att kroppen var i sin ordning igen. Hur kunde jag tro det egentligen? Så här efteråt är det nämligen helt obegripligt.

Nej, det gick inte så bra. När jag kom hem så mådde jag ganska risigt och efter en stund började det ömma i magen igen. Och blöda.
Och nu kan jag inte ens fatta varför jag gjorde en sån dum grej och att jag tillät att illusionen av mig själv som övermänniska ta över.
Nu får jag snällt stanna hemma från jobbet och må dåligt en dag extra.

Skakiga ben och en cysta mindre

Jag åkte något nervös till kliniken i förmiddags. Men jag tänkte nog att blixten inte kunde slå ner två gånger på samma ställe.
Det gjorde den.
Det fanns en cysta på äggstocken. Igen.

Fick ringa Viktor från kliniken och be honom komma och hålla min hand.
Ringde jobbet och berättade att jag inte kan komma tillbaka idag.
När Viktor anlänt och höll om min kalla hand satte sköterskan nålen och jag fick lägga upp skakiga ben, inväntandes morfin och vass nål.
Det var som vanligt fruktansvärt obehagligt och gjorde ont. Men det gick snabbt och snart hade doktorn kunnat punktera cystan och sugit ut innehållet.

Nu är cystan borta och det är skönt.
Men visst, sånt här är inte roligt. Alla ingrepp, alla nålar, alla smärtor. Alla hårda instrument som karvar och undersöker. Och då är jag inte ens gravid ännu...
Men nu kan jag kanske få till en lyckad nedreglering.
Min IVF2 kanske blir lite lättare nu, lite lindrigare.
Och förhoppningsvis mer lyckosam.

Det får vi i alla fall försöka att våga hoppas.
Men är det något som jag har lärt mig så här långt är att inget någonsin är säkert eller för givet.

Ibland önskar jag att min hoppfullhet var barnsligt oförstörd.

Nu ligger jag varmt under täcket och är så trött och mör i kroppen. Är lite öm i magen men inte så farligt. Behöver nog mest sova. Och kanske gråta en skvätt över saker och ting.

Trötta bokstäver

Jag är helt slut efter en galet lång dag.
Men måndagen har varit väldigt snäll.
Den började med att min skruttbil gick igenom besiktningen imorse. Helt fantastiskt och otroligt bra! Sen har jag varit pigg och glad (trots att jag gick upp fem i morse för att jogga) och avslutningsvis gjort en presentation och inspiration till miljöarbete på jobbet som jag blev nöjd med.

Jag vill ha fler snälla dagar.

Imorgon ska jag till kliniken för ett ultraljud. Ett ultraljud på egen begäran, eftersom jag är lite nojig över att där ska finnas en cysta på någon äggstock som i såna fall skulle kunna störa den kommande behandlingen. Jag hade ju en cysta som fick punkteras förra gången och jag nedreglerades totalt i 8 långa och hemska veckor pga den. Nu tror jag ju inte att jag har en cysta, för det är väl inte så otroligt vanligt.
Men OM jag har det så vill jag att den punkteras med en gång.
Det får då ändå räcka med ett par, tre veckors normalnedreglering den här gången.

Nu ska jag inte skriva mer för idag.
Är så trött att bokstäverna dansar framför ögonen.

Baknykter

Igår var jag på Ulrikas födelsedagsfest. Med gott sällskap, god mat och hysteriska hundar blev kvällen trivsam och mysig. Fler födelsedagsfester åt folket, är väl det jag har att säga om den saken.

Jag var hemma någon gång i natt och nu känns det nästan som jag är bakis fast att jag inte drack en droppe alkohol igår. Ville köra hem och sova i min egen säng och framför allt inte tappa omdömet och frestas allt för mycket av cigaretter som är så otroligt svårt att motstå med ett glas vin i handen.

Det här med att dricka alkohol gör jag ändå sällan nu för tiden. Jag mår så otroligt dåligt dagen efter det egentligen är avskräckande nog. Men världen känns oftast också lite vackrare och begripligare ur mitt nyktra perspektiv. Men det ska ändå tilläggas att god mat med gott vin till är åhh så fantastiskt!
Har en god vän som är nykter alkoholist och det har gjort stort avtryck på mig. Jag kommer aldrig att kunna se på alkohol på samma sätt som före hon blev dålig i sitt missbruk. Kan numera fundera över det faktum att så många vuxna människor verkar vara i behov av att dricka sig till förlurad social kompetens. Undra över de som värderar sina fyllebilder på Facebook som sina enda bilder. Så högt att fyllorna verkar vara de enda stunderna värda att fotografera ur deras liv.

Idag kommer Ulrika och hälsar på och lämnar lite tallrikar som hon lånade till festen igår. Det blir hundpromenad och någon fika.

Nu ska jag dra upp mitt baknyktra arsle upp ur soffan och in i duschen.

Vill

Det börjar kännas nu. Krypa närmare.
Med drygt en vecka till behandlingsstart blir världen plötsligt lite mörkare. Lite orolig.
Missförstå mig inte, för jag tycker att det är fantastiskt med IVF, vår möjlighet och hjälp.
Men ryggsäcken väger tung och jag vet allt för väl hur ont det gör att misslyckas.
Jag vill så gärna tro rakt igenom hela kroppen att det ska gå vägen den här gången. Vill vara positiv genom nästa behandling. Vill känna glädje, förväntan och hopp. Vill, vill, vill, vill...

Jag är inte rädd för den fysiska smärtan längre, för stimulering och äggplock, vatten i kroppen och öm över magen. Och det är skönt att kunna skriva av något i alla fall. Att slippa gnissla över de sakerna också. För det räcker gott och väl med den där andra smärtan. Den som kommer djupt inneifrån, den som verkar ofrånkomlig och omöjlig att göra sig av med.

Men jag ska verkligen försöka.
Det lovar jag mig själv.

Tyst katt med vässade klor

Demonen smyger under fredagskvällen som en tyst katt med vässade klor. Cirklar runt huset och stryker sig mot knutarna. Lurar utanför fönstret, rispar sina klor mot glaset och flinar med vassa tänder.

Lite som odjuret i den där Alfons-sagan.

Off the wagon

Strax före klockan 17 idag trillade jag av vagnen.

Jag var på jobbet och gick in i personalrummet för att stämma av lite barnböcker mot en lista. Satte mig i soffan och började.
På bordet låg chokladkartongerna uppfläkta. Uppradade. Retande.
De träffade mitt på och mitt i.
Under eftermiddagens blodsockerfall.
Jag kunde inte koncentrera mig, kunde inte utföra mitt arbete.
Förförd och förfasad tycktes min fjärrstyrda hand röra sig längtande mot en av chokladkartongerna med de godaste nougatsnäckor, plocka och stoppa i munnen.
Och stoppa i munnen. Och stoppa i munnen. Och stoppa i munnen.
Om detta hade varit på tv, hade Anna Skipper precis då och där kommit inrusande med höjt pekfinger och förmanande blick, konfiskerat chokladen och tvingat mig att göra hundra armhävningar.
Istället kom samvetet inneifrån och smällde mig hårt över kinden. Undrade vad sjutton jag höll på med.

Tack gode Gud för samvetet, min bebislängtan och min motivation.
För nu har jag klivit på vagnen igen.
Med säkerhetsbältet lite hårdare åtdraget.

En del tycker att jag är lite för hård mot mig själv.
Men det är dryg vecka kvar till behandlingsstart och jag vill vara i så god form som möjligt. Tappa något kilo till för varje räknas.
Varje framsteg räknas som ett pluspoäng.

Man ju kan få en bebis för de pluspoängen.

Utsvulten torsdag

Jag har sovit dåligt och för lite två nätter i rad nu. Det är inte helt lätt att ställa om sig från ledighet till arbete.
Känner mig så trött idag, som om jag behöver sova minst 10 timmar i sträck. Det är kanske något som jag allvarligt borde fundera på, att gå och lägga mig tidigt idag.

Men jag var i alla fall uppe med tuppen strax innan 6 och sprang min morgonjogg. Jag påkallade för Viktor när jag var på väg ut i nattsvarta morgonen med gympaskor, mössa och luvtröja att detta ögonblick var stort nog att lägga på minnet. Det skulle han verkligen göra sa han.
Morgonjoggen följdes av en rejäl frukost, men lagom till lunch var jag vrålhungrig. Det serverades oturligt nog tunn soppa på jobbet så jag har varit näst intill halvdöd under eftermiddagen. Utsvulten. Sockersugen. Med vandrande ögon och längtan in i personalrummet och chokladaskarna som blivit över efter jul.
Men jag stod ändå hyfsat stadigt. Stod emot.
Korv stroganoffen här hemma till middag för ett par timmar sedan kunde lika gärna varit en stjärnkocksmåltid. Den godaste någonsin.

Nu ligger jag och funderar på vad det är för jävla skitmat vi får på jobbet egentligen. Tunn och klar kålsoppa med en brödbit var till. Med äpple till efterrätt. Det är inte så alltid Men ändå, tillräckligt ofta. Det är ju ingen lunch för vare sig ett växande barn eller en aktiv fröken.

Jag tror faktiskt att jag ska gå och vara besvärlig. Gå och klaga någonstans.

Tidernas tröst

Idag har varit lugnet före stormen på jobbet.
Vi har haft studiedag och planerat inför vårterminen.
Lugnt och tyst (nåja), stillsamt och rofyllt. Jag är inte van vid att sitta på en stol hela dagen, så mot slutet av dagen och alla andra studiedagar känns det i ryggslutet. Men trevligt har det ändå varit och väldigt bra att planera strax innan allt kör igång. Vi har fått massor gjort, bland annat har jag ordnat med en vikarie som kan ta mina onsdagar framöver.
Men imorgon kommer barnen och det blir vilt och högt igen. Det ska bli så roligt att träffa dem! I förskoleåldern kan ju barn växa en meter på två veckor...

Nu ligger jag i soffan och har börjat titta på SexAndTheCity-boxen. Igen. Tidernas bästa tröst om ni frågar mig och inköptes i våras under första behandlingen. Nu är det nog dags att titta på några avsnitt igen, i avsaknad av choklad och bebis. Inte för att jag behöver så mycket tröst just idag, för jag är fortfarande på gott humör, men man kan ju titta i förebyggande syfte också. Och för att det helt enkelt är så jäkla bra!

Funderar också lite grann på hur jag ska lägga upp joggingturen imorgon. På morgonen eller på kvällen? Jogga under morgonens sömndruckhet eller jogga under seg kvällströtthet? Det lutar lite åt morgonjogg faktiskt...

Nu kallar SATC. Gokväll!

Ber om nåd

Idag är sista lediga dagen.
Inte sista för evigt tack och lov även om det nästan känns så.
Två semesterveckor går blixtsnabbt, men de har vart två helt underbara.
Två helt nödvändiga.
Som jag har skrivit innan så är vila hela grejen för mig.
Såren läker under vila.
Jag har till och med kunnat dra av plåstret ett par gånger och träffat bebisar och gravida med öppet sinne som om inget hade hänt.
Jag mår helt enkelt helt normalt. Jag mår bra.

Jag får passa på att njuta i dessa glada dagar, att hämta kraften just här. För jag förstår ju trots allt att sorgen ligger begravd i lös jord och inte allt för djupt.
Minnena av förluster och av besvikelser finns ändå där inne, rätt så färska och närvarande. Och snart ska jag börja med mediciner igen.
Dessa otrevliga och välsignade mediciner som förstärker jävligheten.
Jag hoppas att det blir bättre den här gången, att jag kommer att må bättre än under förra behandlingen. Jag hoppas och ber på mina bara knän att jag blir nedreglerad fort och att äggstimuleringen inte gör allt för ont. Ber om nåd inför äggplockningen och om ljus inför befruktingarna av äggen.
Ber så innerligt om en graviditet.
Om att få bli en mamma.

Ber och ber och ber och ber...

Apoteksvängen

Idag har jag varit och hämtat medicinerna inför IVF nr 2.
Decapeptyl för nedreglering, Menopur för äggstimulering och Ovitrelle för äggmognad. Progesteronvagitorer (för livmoderslemhinnan) behövde jag inga extra då jag har mitt egna och faktiskt rätt så stora lager hemma. Fyllde ju på inför förra frysåterföringen som aldrig blev.

Så. Nu är jag helt redo.

Bring it on.

Vackra magar och tänk om...

Det är vackert med gravida människor. Den där runda magen med värdefull last. Den där lilla personen därinne som inte syns men som finns. Som hela tiden finns tryggt hos sin mamma.

Under hösten har andras runda magar, andras graviditeter gjort ont i mig. De har påmint mig så brutalt.
Men nu känns det annorlunda.
Min vän Jenny som nyss har åkt hem har en liten rund mage och den gör mig så glad och bara glad. Hon är så fin att det nästan kom en liten tår igår när jag fick se henne. Älskade Jenny och älskade bula på magen.

Hon kommer få sin bebis i juni. Tanken finns ju där att jag kanske också kommer få en liten i år. Att 2009 faktiskt skulle kunna vara det år som det händer. Om det händer så händer det i november ungefär. Om vår nästa IVF lyckas. Om....

Tänk om...

Älskade vänner

Idag kommer min vän Jenny från Skåneland på besök och stannar till imorgon.
Det är märkligt hur det bli när vännerna och en själv har passerat 30-strecket. Man försöker och försöker få till en träff med en gammal god vän, en lunch, en fika eller vad som helst. Men ändå blir det inte mer än max två gånger om året. Det verkar vara svårt. Men varför är det det?

Jag skyller allt på att folk jobbar på tok för mycket.

Vi orkar inte, vi ekorrar som springer i hjulet, att få tummen ur. Och det är egentligen skitviktigt att få ur den där tummen, det är ju mina älskade vänner jag pratar om. För det är ju just vänner och familj som är viktigast. Inte kommer jag på min dödsbädd tänka på och sakna arbetslivet. Det är ju trots allt det där andra livet som räknas, vilket får mig att tänka på att arbeta för mycket är riktigt riktigt sorgligt.

Nu har jag sprungit dagens runda och är på väg in i duschen. Konditionen blir bättre och bättre nu och när jag vägde mig igår såg jag till min förtjusning att jag faktiskt tappat hela 3 kg!
Känner mig dessutom piggare och gladare än på mycket länge.
Något inuti har hänt mig.
Något är lättare.
Demonen verkar tillfälligt ha lämnat byggnaden.

Och när jag känner efter ordentligt är jag ta mig tusan lite lycklig.

Hundägarparadiset

Efter 6 timmar på My Dog (hundmässa och hundutställning på Svenska mässan i Gbg) och en timmes hundpromenad parkerar jag mig i soffan. Stackars mina fötter och jag är hungrig så att jag kan dö.

My Dog är nämligen alla hundgalnas guldglimmande Eldorado. Ett hundägarparadis. Fina hundar att titta på, shower, agility, polishundar osv. Massor av fina täcken, godis, foder, halsband och diverse andra prylar till reducerat pris står uppradade längs gångarna och man blir lite som galen. Dessutom får man gratisprover på foder och rabattkuponger ifrån överallt som man girigt säger tack så mycket till och plockar på sig. Det slutade som vanligt. Jag kom hem med massor av påsar fulla med mest skräp och lite nytta. Men roligt var det!

Nu blir det fin vila för fossingarna resten av kvällen. Och MAT!

Försäljardöden

Jag är äntligen befriad.
Från min tre år gamla mobiltelefon som inte ens i den bästa av världar skulle kunnat gått under namnet "Gamla fina Bettan". Vi pratar om en telefon som inte ens från början skulle kunnat gå under namnet "Nya fina Bettan".
Jag kan summera det hela med att jag inte har kunnat skicka ett enda mms på tre år nu. Och då finns ändå mobilkamera som en av utrustningarna. Lägg sedan till att jag i säkert i ett år varit skakigt nervös vid varje viktigt mobilsamtal. Nervös och med en antagligen fullt hörbar stress inför risken att den viktiga personen helt plötsligt ska försvinna, inte höras eller bara kopplas bort innan samtalet har hunnit sig klart.

Men det är egentligen lättjans fel att jag inte har kommit loss förrän idag. Och fasans.
För det är fruktansvärt tråkigt och hemskt behöva handla nya elektronikprylar.
Jag brukar kalla det för försäljardöden.
Vet inte om det beror på mig eller samtliga elektronikförsäljare som jag någonsin kommit i kontakt med. Men varje gång när jag står där och ska ha hjälp med att hitta en ny telefon, datorpryl eller tv och försäljaren i slips öppnar munnen så känner jag mig plötsligt pytteliten.
Han (för det är oftast en han) ställer omöjliga följfrågor och ler så där snett så man kan föreställa sig att han tänker att jag är en idiot. Jag försöker sträcka på ryggen så gott det går, ge sken av att jag vet hur sånt här går till och berätta om mina förväntningar på varan, vad jag vill ha. För man vill ju inte bli pålurad något.
Då glimmar det liksom till i hans ena ögonvrå, han tar ett djupt andetag och kör så det ryker. Hela sin repetoar. Han rabblar hundra olika produkter med fördelar och nackdelar, priser hit och priser dit, ogripbara förkortningar och namn på saker jag aldrig hört talats om eller ens vill. Han går plötsligt från att vara en helt vanlig dödlig människa till att bli en maskin. Elektronikkedjans slipade vapen.
Jag hör inte längre vad han säger, ser bara munnen röra sig med vassa tänder innanför. Jag själv ler och nickar, nickar och ler. För det skulle vara oerhört pinsamt om jag verkar som att jag inte förstår ett enda ord han säger. Vilket jag inte heller gör. Och att fråga skulle vara meningslöst, för jag är tämligen säker på att denne unge man i slips inte är tillräckligt pedagogiskt utbildad.
Efter en stund brukar jag inte stå ut längre, orkar inte stå där och inte förstå. Orkar inte titta på honom längre, står inte ut.
Så jag slänger plötsligt ur mig "Jag tar den!", bara för att få slut på elendet. Jag vet inte exakt vad jag har köpt eller hur mycket det kommer att kosta mig, men jag är ändå pålurat nöjd. Och över tröskeln ut i friheten med ny mobiltelefon á lá teknikens under i påse kan jag få bli stor igen och andas ut.

Idag är jag glad över min nya mobiltelefon.
Över nya fina Bettan.
Och över att försäljardöden är över för den här gången.

Dagen efter - dagarna före

Nyårsdagen måste vara alla pizzabagares kalenderhöjdpunkt.
Bara en tanke som flög förbi under ryggläge i soffan, hungrande efter något drypande fett. Det blev en del vin igår och idag är jag trött, trött, trött. Och sugen på något hela tiden, som jag brukar vara dagen efter.

Det blev en lyckad nyårsafton på tu man hand. Och Svantemannen blev ganska lugn och tillfreds med hjälp av sin medicin. Jag var orolig innan och tänkte en del på hur hemskt det kanske skulle bli att se min lille hund alldeles drogad.
Men det var inte farligt.
Han blev lugn och trött, och vilade suckande sin haka i mitt knä under tolvslaget.

Idag är det ca 18 dagar kvar till IVF-start och mina rädslor verkar ha tagit semester. Det enda som känns är en otålig längtan dit. Att jag är redo och förberedd, taggad till tänderna och spänner bågen.
Vi tänker lyckas nu.
Så är det bara.