Precis innan vår första IVF så tänkte jag att jag håller andan tills det är över. Om jag bara kniper ihop ögonen tills den här IVF-parantesen är över och förbi så kan det riktiga livet få fortsätta.
Om det nu vore så att det går att hålla andan hur länge som helst.
Det tog för lång tid. Det blev ingen bebis av vårt första försök. Jag blev tvingad att acceptera mitt liv som IVF-patient. Det går inte att gilla det men det måste accepteras.
Att jag lever. Mitt liv. Nu.
Andas.
Vi vet nu att det gör förbannat jävla ont att misslyckas.
Vi vet nu att vara rädda för livets nycker och för graviditetstester.
Vi vet nu att det är möjligt att resa sig igen efter uppskrapade knän och själen vänd ut och in.
Vi vet mycket för att vara 31.
Vi lärde oss.
Vi står lite starkare inför försök nummer 2.
Jag kommer från kuratorn med ännu en påse visdom under armen.
1 kommentar:
Det är så himla skönt att prata med någon som står utanför allting. Det känns alltid bättre efteråt!
kram
Skicka en kommentar