Veckan krymper fort och jag är ännu en dag närmare nedregleringsstart.
Start blir på första mensdag och mensen är beräknad söndag - tisdag. Kommer att få en intramuskulär spruta i skinkan första mensdagen (medicinen heter Decapeptyl) av distriktssköterskan, vilket innebär att jag sen inte ska göra mer än att vänta på klimakteriet i ett par veckor. Det är jätteskönt att slippa sprayen, att slippa ställa klockan fyra gånger per dygn och hela tiden vara redo och stressad med medicin och alarm.
Idag har solen har värmt ett fruset januarihjärta.
Har fått kram och hand på ryggen av gulliga kollegor som vet vad som hände i tisdags. Jag är åter tillbaka i verkligheten, vilket avdramatiserar och lindrar.
Liggandes hemma suckar världen grå och händer andra.
Liggandes hemma är jag fastkedjad vid odjuret.
Jag hoppas att jag får slippa det framöver så mycket det bara går. Att jag kan jobba som vanligt nästan hela vägen ut.
Kan man få önska sånt?
Idag ägnar jag också en tanke min nya vän som blev gravid trots allt, spontant gravid mellan två IVF-försök. Jag önskar så att det går vägen för henne, att hon får behålla den lilla stjärnan i magen. Och att hennes oro inte äter upp allt för mycket av lyckan. Jag håller mina tummar alldeles blå.
Jag ska också få en stjärna i min mage, för det bestämmer jag nu.
Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar