Strax före klockan 17 idag trillade jag av vagnen.
Jag var på jobbet och gick in i personalrummet för att stämma av lite barnböcker mot en lista. Satte mig i soffan och började.
På bordet låg chokladkartongerna uppfläkta. Uppradade. Retande.
De träffade mitt på och mitt i.
Under eftermiddagens blodsockerfall.
Jag kunde inte koncentrera mig, kunde inte utföra mitt arbete.
Förförd och förfasad tycktes min fjärrstyrda hand röra sig längtande mot en av chokladkartongerna med de godaste nougatsnäckor, plocka och stoppa i munnen.
Och stoppa i munnen. Och stoppa i munnen. Och stoppa i munnen.
Om detta hade varit på tv, hade Anna Skipper precis då och där kommit inrusande med höjt pekfinger och förmanande blick, konfiskerat chokladen och tvingat mig att göra hundra armhävningar.
Istället kom samvetet inneifrån och smällde mig hårt över kinden. Undrade vad sjutton jag höll på med.
Tack gode Gud för samvetet, min bebislängtan och min motivation.
För nu har jag klivit på vagnen igen.
Med säkerhetsbältet lite hårdare åtdraget.
En del tycker att jag är lite för hård mot mig själv.
Men det är dryg vecka kvar till behandlingsstart och jag vill vara i så god form som möjligt. Tappa något kilo till för varje räknas.
Varje framsteg räknas som ett pluspoäng.
Man ju kan få en bebis för de pluspoängen.
2 kommentarer:
Skäll inte för mycket på dig själv!! Några chokladbitar är nog ingen fara.... men gör inte om det hehe....
Nej, nu ser jag framåt. Och jag gör inte om det! :-)
Skicka en kommentar