Idag passerar mörka moln på min himmel.
Gråten kommer ibland som om någon sätter på och stänger av lite hur som helst. Kan inte riktigt förstå mina känslor just nu, men de ligger i alla fall utanpå. Fullt synliga och kännbara. Sorgen griper tag.
Jag undrar var den kommer ifrån just nu, varför jag inte kan vara glad. Cystan är ju borta och kanske en riktigt lyckad behandling står för dörren.
Det är möjligt att det väcktes en del otrevliga minnen igår. Minnen från operationsrummet som handlar om misströstan och misslyckanden.
Det hela var en bekant situation, kanske lite för bekant.
Jag gissar att mitt undermedvetna minns och reagerar.
Jag hoppas på att jag får en lite bättre dag imorgon.
4 kommentarer:
Kramar till dig!
Jag är likadan (nu är jag visserligen mitt i hormonhelvetet men jag var sån innan också) och kan börja gråta när som helst av ingenting. Det är väl så det är att gå igenom en livskris! Så tillåt dig själv att vara ledsen, det är ju inte så konstigt!
Håller tummarna för att IVF nr 2 ska gå vägen!
Har inte läst några bloggar de senaste dagarna och läste precis om det gått igenom. Föstår att det måste varit en otroligt jobbig dag för dig men vad skönt att allt är borttaget så att du nu kan se fram emot din IVF.
Vad underbar kille du har som kom och höll dig i handen. Det är allt tur att vi har våra "gubbar" även om min inte alltid förstår vad jag känner...
Nedräkningen har börjat.....
Tack för att ni finns, mina bloggsystrar :-). Det värmer.
Usch, de där gråtattackerna känner jag igen allt för väl. Känslorna sitter verkligen utanpå och allt blir stort, jobbigt, sorgligt och tungt. Det är så konstigt när dessa stunder inträffar när man egentligen borde känna sig hoppfull och tillåta sig vara lite glad, men jag tror att våra känslor har en helt egen agenda emellanåt. Det är då det blir extra jobbigt. Kram på dig vännen och håll dig hemma från joggingspråket nu! "Hytter förmanande med pekfingret" :-)
Skicka en kommentar