Försäljardöden

Jag är äntligen befriad.
Från min tre år gamla mobiltelefon som inte ens i den bästa av världar skulle kunnat gått under namnet "Gamla fina Bettan". Vi pratar om en telefon som inte ens från början skulle kunnat gå under namnet "Nya fina Bettan".
Jag kan summera det hela med att jag inte har kunnat skicka ett enda mms på tre år nu. Och då finns ändå mobilkamera som en av utrustningarna. Lägg sedan till att jag i säkert i ett år varit skakigt nervös vid varje viktigt mobilsamtal. Nervös och med en antagligen fullt hörbar stress inför risken att den viktiga personen helt plötsligt ska försvinna, inte höras eller bara kopplas bort innan samtalet har hunnit sig klart.

Men det är egentligen lättjans fel att jag inte har kommit loss förrän idag. Och fasans.
För det är fruktansvärt tråkigt och hemskt behöva handla nya elektronikprylar.
Jag brukar kalla det för försäljardöden.
Vet inte om det beror på mig eller samtliga elektronikförsäljare som jag någonsin kommit i kontakt med. Men varje gång när jag står där och ska ha hjälp med att hitta en ny telefon, datorpryl eller tv och försäljaren i slips öppnar munnen så känner jag mig plötsligt pytteliten.
Han (för det är oftast en han) ställer omöjliga följfrågor och ler så där snett så man kan föreställa sig att han tänker att jag är en idiot. Jag försöker sträcka på ryggen så gott det går, ge sken av att jag vet hur sånt här går till och berätta om mina förväntningar på varan, vad jag vill ha. För man vill ju inte bli pålurad något.
Då glimmar det liksom till i hans ena ögonvrå, han tar ett djupt andetag och kör så det ryker. Hela sin repetoar. Han rabblar hundra olika produkter med fördelar och nackdelar, priser hit och priser dit, ogripbara förkortningar och namn på saker jag aldrig hört talats om eller ens vill. Han går plötsligt från att vara en helt vanlig dödlig människa till att bli en maskin. Elektronikkedjans slipade vapen.
Jag hör inte längre vad han säger, ser bara munnen röra sig med vassa tänder innanför. Jag själv ler och nickar, nickar och ler. För det skulle vara oerhört pinsamt om jag verkar som att jag inte förstår ett enda ord han säger. Vilket jag inte heller gör. Och att fråga skulle vara meningslöst, för jag är tämligen säker på att denne unge man i slips inte är tillräckligt pedagogiskt utbildad.
Efter en stund brukar jag inte stå ut längre, orkar inte stå där och inte förstå. Orkar inte titta på honom längre, står inte ut.
Så jag slänger plötsligt ur mig "Jag tar den!", bara för att få slut på elendet. Jag vet inte exakt vad jag har köpt eller hur mycket det kommer att kosta mig, men jag är ändå pålurat nöjd. Och över tröskeln ut i friheten med ny mobiltelefon á lá teknikens under i påse kan jag få bli stor igen och andas ut.

Idag är jag glad över min nya mobiltelefon.
Över nya fina Bettan.
Och över att försäljardöden är över för den här gången.