Ber om nåd

Idag är sista lediga dagen.
Inte sista för evigt tack och lov även om det nästan känns så.
Två semesterveckor går blixtsnabbt, men de har vart två helt underbara.
Två helt nödvändiga.
Som jag har skrivit innan så är vila hela grejen för mig.
Såren läker under vila.
Jag har till och med kunnat dra av plåstret ett par gånger och träffat bebisar och gravida med öppet sinne som om inget hade hänt.
Jag mår helt enkelt helt normalt. Jag mår bra.

Jag får passa på att njuta i dessa glada dagar, att hämta kraften just här. För jag förstår ju trots allt att sorgen ligger begravd i lös jord och inte allt för djupt.
Minnena av förluster och av besvikelser finns ändå där inne, rätt så färska och närvarande. Och snart ska jag börja med mediciner igen.
Dessa otrevliga och välsignade mediciner som förstärker jävligheten.
Jag hoppas att det blir bättre den här gången, att jag kommer att må bättre än under förra behandlingen. Jag hoppas och ber på mina bara knän att jag blir nedreglerad fort och att äggstimuleringen inte gör allt för ont. Ber om nåd inför äggplockningen och om ljus inför befruktingarna av äggen.
Ber så innerligt om en graviditet.
Om att få bli en mamma.

Ber och ber och ber och ber...