Det har varit en pigg och glad måndag som tillbringats mestadels med schemaläggning och dator på jobbet. Inför varje termin byter vi schema över avdelningarna och då uppstår det lätt små problem, som att det finns för många eller för få timmar på schemat. Det blir då att räkna om och räkna rätt allas scheman till siffrorna snurrar i pannan och hjärnan vänds ut och in.
Men färdig blev jag och det är så skönt!
Jag har också hunnit med att boka in ett blodprov på kliniken den 4 februari. Längtar nu lite efter de där svettningarna som ger ledtrådar om att nedregleringen går som den ska.
Vad jag INTE längtar efter eller vill ha det allra minsta är dimman och mörkret som dök upp under förra IVFen.
Dagarna och nättera fulla med gråt och kantade av oro och en sårig, tröstlös själ. Tomheten som fylldes av ångest och återvändsgränder, ett virrvarr av labyrinter. Demonen som begick myteri och fyllde min kropp till bredden med någon annan.
Jag blev en främling för mig själv, sorglig och orkeslös.
Jag ska inte älta, men jag tror ändå att det är viktigt att minnas hur det var. Att försöka bearbeta saker och ting ifall de skulle hända igen. Och att hela tiden tänka på att om jag blir helt under isen igen så kommer det att gå över.
För det gick faktiskt över, hur omöjligt det än verkade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar