Underbart är kort

Halva arbetsveckan är slut och hunden och jag har varit på långpromenad. Det är härligt väder idag. Novembersolen lyser halvklart och vackert mot havet och det isar i vinden. Vid sådant väder fryser jag aldrig, måste jag tillägga eftersom jag nu skrev så dystert om vintern i gårdagens inlägg.
Men underbart är kort och solen är på väg ner lika fort som den kom. Mörkret tränger snart in genom fönsterna och kommer att göra mitt bästa för att mota bort det med stearinljus och roliga tv-program.

Imorgon tar jag lilla Golfen in till Göteborg och träffar doktorn för ett ultraljud. Jag kände ägglossningsvärk och var öm i ryggslutet under hela gårdagskvällen, så det verkar som om jag svarar på Femanesttabletterna med råge. Jag har ju ägglossing varje månad annars också, men kanske inte så här tidigt i vanlig cykel. Och en tidig ägglossning måste ju betyda ett tidigt återförande...eller? Det ska bli spännande att se imorgon om mina misstankar om ett tidigt återförande stämmer.
Kanske kan Lilla Livet få komma in redan på fredag...

Blir helt lycklig och halvt livrädd av den tanken.

Det är märkligt det där med väntan. Jag och Viktor har väntat i över tre och ett halvt år på att bli med barn. Med det perspektivet så borde jag kunna ta saker med ro. En vecka eller några dagar extra av vad som helst borde egentligen upplevas som ingenting - som en fis i rymden ungefär.
Men istället är upplevelsen att varje dag som går är förlorad.
Att jag inte har ork eller lust att vänta ett enda dugg längre och otåligheten står och stampar allt hårdare i takt med klockans sekundvisare.