Vill

Det börjar kännas nu. Krypa närmare.
Med drygt en vecka till behandlingsstart blir världen plötsligt lite mörkare. Lite orolig.
Missförstå mig inte, för jag tycker att det är fantastiskt med IVF, vår möjlighet och hjälp.
Men ryggsäcken väger tung och jag vet allt för väl hur ont det gör att misslyckas.
Jag vill så gärna tro rakt igenom hela kroppen att det ska gå vägen den här gången. Vill vara positiv genom nästa behandling. Vill känna glädje, förväntan och hopp. Vill, vill, vill, vill...

Jag är inte rädd för den fysiska smärtan längre, för stimulering och äggplock, vatten i kroppen och öm över magen. Och det är skönt att kunna skriva av något i alla fall. Att slippa gnissla över de sakerna också. För det räcker gott och väl med den där andra smärtan. Den som kommer djupt inneifrån, den som verkar ofrånkomlig och omöjlig att göra sig av med.

Men jag ska verkligen försöka.
Det lovar jag mig själv.