Vecka 7+5 - Impulsköp från lyckliga hyllan

Igår gjorde jag det stora förbjudna. Jag överträdde en brutalt riskabel gräns och hoppade orädd och våldsamt förmäten in i det drömmande nuet.

Jag köpte en gravidtidning.

Den lockade intensivt från sin hylla. Den med Marcus och Jonna på. Och jag tänkte att om nu Marcus och Jonna är med i tidningen så kan jag ju köpa den för att jag läser deras bloggar. Jag tog tag i den med svettiga fingrar och styrde snabbt mot kassan. Den åkte på bandet till en leende kassörska och jag betalade leende tillbaka.
I bilen hem grät jag.
Var det dags? Kunde jag köpa den? Blir jag straffad nu?

Och sen grät jag för att det blev så tydligt att jag faktiskt är gravid. Och lycklig. På riktigt.
Går och köper gravidtidingar. Bara sådär.
Mindes att jag för nästan 4 år sedan längtansfullt börjat att snegla på de där tidningarna i hyllan. Kom ihåg hur jag månad efter månad, år efter år gradvis började undvika att titta på de där glada tidningarna, hur de retfullt stirrade på mig, hur jag avskydde dem. Jag som inte kunde bli med barn.

Med vilken kraft det slog mig. I bilen på väg hem.

Jag är med barn.
Och åker hem med en sån där gravidtiding i väskan.

Vecka 7+4 - Snabbt och långsamt

Oj oj oj oj oj oj oj oj vad trött jag är.

Har jobbat tidiga passet och sen sovit hela eftermiddagen. Snart är det dags för att åka tillbaka till jobbet och gå på möte. Hur ska jag orka?

Dagarna tickar på. Snabbt och långsamt. På torsdag går jag in i vecka 9. Kanske.
Det finns fortfarande en hel del kansken.

Vecka 7+3 - Hemkomst med gott humör

Är nyss hemkommen från min lilla Skåneutflykt och det har verkligen varit skönt att fått göra något riktigt roligt. Själen känns annorlunda på något sätt. Nästan lagad.

Jag tycker att illmåendet är rätt så lindrigt och kontrollerat nu. Mest på morgonen och kanske en sväng på eftermiddagen, annars brukar det lämna mig ifred. Och igår kunde jag till och med äta choklad! Åh, vad gott det var!
Men brösten börjar göra riktigt riktigt ont nu och jag har upptäckt att det är lite knöliga också. Precis som det ska vara antar jag. Och det drar åt alla håll i min svullna mage, som än så länge bara ser lite fet ut. Längtar tills den blir rund och fin.

Solen skiner över Åsa idag och jag ser fram mot mycket kärlek hemma hos älskade Viktor och en skön promenad med allra finaste vovven.

Jag har allt jag behöver och allt jag någonsin vill ha.
Snälla, låt lyckan få stanna hos oss...

Vecka 7+1 - Besök på MVC

Idag har jag träffat barnmorskan på MVC för ett tidigt samtal som det kallas för. Det kändes oerhört märkligt att gå in där, som om jag fuskat och ljugit mig in. Som om jag inte alls hörde hemma där. Som om någon snart skulle komma på mig och bryskt ta mig i armen och visa mig vägen ut.

Men den väldigt snälla och varma barnmorskan fick mig snabbt att inse att jag visst hör hemma på MVC.
Vi pratade om vårt ultraljud i tisdags och hon fick papperna från kliniken. Hon tyckte precis som kliniken att det hela såg väldigt bra ut och att risken för missfall nu är väldigt liten.
Jag fick broschyrer om kostvanor och telefonnummer med mig hem och även en liten bok om att vänta barn.

Sen bestämde vi att vi skulle träffas 16/4 för den riktiga inskrivningen och sedan veckan därefter (i vecka 12) för ett nytt ultraljud. Det var enbart av psykologiska skäl som hon sa, att det är viktigt att känna sig så trygg som möjligt under graviditeten och för IVF-patienter är det ännu viktigare.
SÅ SKÖNT att höra de orden. Jag behövde inte ens be om ett ultraljud som jag har fått höra att vissa andra har fått göra.
Det serverades till oss gratis. Färdigt paketerat. För vår skull.
Heja mödravården i Kungsbacka!

Imorgon åker jag till Skåneland och till Fia för lite rekreation och vänskapsodlande. Det var så länge sedan jag vågade lämna hemmets trygga oas för att ge mig iväg och göra något kul. Så länge sedan jag kunnat planera och tänka på andra saker än behandling, ruvning och graviditetsmöjligheter. Just nu känner jag att jag har fått en välbehövlig paus. Jag kan slappna av lite grann och njuta av situationen.

Men. Såklart.
Jag ber på mina bara knän varje dag, i varje stund om att jag ska få fortsätta att vara gravid. I min värld och i mitt huvud finns inga garantier, inga självklarheter.

Men det jag upplever just nu är inget mindre än ett mirakel. Just nu är jag gravid, med barn, på smällen, med bulle i ugnen, på tjocken.
Just nu är livet precis som det ska vara.
Och jag är så oändligt tacksam.

Vecka 7+0 - Milstolpar

En ny milstolpe idag. Jag går in i vecka 8.
Och en till imorgon. Inskrivning på MVC klockan 9. Helt otroligt.

Det har varit en fruktansvärt jobbig eftermiddag. Har mått så illa att det har varit svårt att hjälpa barnen med tex toalettbesök och blöjor. Alla såna lukter är tusen gånger starkare nu.
Tröttheten har dessutom nästan lamslagit mig från ungefär kl 14 och jag har känt mig irriterad och varit nästan helt utan tålamod. Tror att jag ändå lyckats maskera det mesta inför barnen, men de snappar ju upp en hel del. Nåja, alla kan ha en dålig dag.

Och nu är det ju ändå inte så att min dag har varit särskilt dålig när allt kommer omkring. Lilla Pricken finns ju där inne, alldeles levandes.

Jag är nu parkerad i soffan under mitt täcke.
Undrar hur länge jag ska lyckas hålla mig vaken idag då?
Kanske till klockan åtta.
Om jag har tur.

Vecka 6+6 - Ett liv värt lite mer

Jag är gravid på riktigt.
Att vakna till den tanken är helt underbar.

Dagen har liksom ringats in av detta faktum och min glädje är emellanåt helt gränslös.
Jag tänker på att jag aldrig vill tillbaka till det som var. Aldrig.
Jag hoppas så mycket på att vi kan få vara lyckliga nu, få en normal tillvaro.
Ett liv värt lite mer.

Jag har jobbat 12 timmar idag och är helt slut. Kvällsmötet bjöd visserligen på väldigt god pizza, men vad hjälper det när stolen är stenhård och öm mage och ländrygg bara vill lägga sig ner.

Men nu har jag lagt mig raklång i soffan och jag trodde väl aldrig att en sån enkel sak någonsin kunde vara så skön. Att få sträcka ut min överkropp på mjukt underlag är himmelskt.

I övrig har dagen bjudit på ett ihållande förmiddagsillamående och konstant äcklig smak i munnen.
Det tackar jag ödmjukast för.

Vecka 6+5 (igen) - Obeskrivlig glädje!

Uppdaterar bloggen med ett stort leende.

I förmiddags fick vi se ett tickande hjärta. Pricken lever!!!
Allt såg bra ut!
Enligt hennes "räknesnurra" var vi i vecka 6+5 idag och inte 6+6 som jag har räknat.
Men en dag hit eller dit. PRICKEN LEVER JU!!

Vi fick ett fint papper med remissanteckningar med oss till mödravården där det beskrevs hur fint allt såg ut. Hur hjärtat slog och hur storleken motsvarade livslängd. Vi fick också med oss ett dyrbart litet foto på underverket.
Vad gör man av sån dyrgrip? Ramar in?

Jag ringer mödravården imorgon och skriver in oss. Herregud, MÖDRAVÅRDEN! Som jag har längtat att få komma dit och lämna kliniken bakom oss. Inte för att de inte har varit bra, vi har varit mer än nöjda, men ni förstår säkert vad jag menar.

Vi är nog lyckligast i världen idag, jag och älskade Viktor.
Och Pricken.

Vecka 6+5 - Nervös

Det kan inte hjälpas, men jag tänker att detta kanske är sista gången jag skriver och är gravid. Imorgon kanske drömmen om novemberbebis är över.

Hemska tanke.

Men jag är faktiskt både rädd och lättad över att ultaljudet kommer med besked imorgon. Viktor nämde idag att han också har blivit nervös, han som annars är så lugn och trygg.

Det blir en lång natt, men jag kommer nog att sova som en stock. Bara drömma underligt och gå upp och kissa som vanligt.

Snart är den befriande morgonen här.
Klockan 9.15 är det dags för ultraljud.
Herregud vad nervös jag är...

Vecka 6+4 - Drömmer fladdriga sommartyg om rund mage

Ultraljudet på tisdag skymtar som en skräckblandad befrielse.

Jag surfar bilder på ultraljud i vecka 7-8 och undrar om lilla pricken ser ut så nu.
Slår lilla hjärtat som det ska? Växer h*n? Är lilla pricken en flicka eller pojke? Kommer jag att vara rund om magen i sommar?

Drömmer fladdriga sommartyg om vacker mage.

Kan det bli sant? Är det vår tur?

Vecka 6+3 - Kämpar mot sömnen

Tittar på Robinsson men sover nästan.
Men jag SKA titta färdigt!

Har ingen Viktor hemma ikväll så jag behöver vara uppe till åtminstone kl 22 för att kunna gå kvällsrundan med hunden. Men det är ÅH så svårt.

Idag köpte jag thaimat från den lokala thairestaurangen och kunde inte äta det. Det var den vanliga maten men det luktade pyton. Var tvungen att slänga alltihop och genast gå ut med soppåsen. Så idag har jag inte ätit något särskilt nyttigt alls (förutom en vanlig frukost) och istället för läckra thaigrönsaker blev det varma mackor med ost och skinka. Det är konstigt hur smak och lukt förändras, hur gott blir äckligt. Som med choklad som förut var min favorit i världen. Choklad smakar nu lika smaskigt som papper ungefär.

Annars har jag varit mycket ute i solen idag och det underbara vårvädret har vaggat mig rätt så lugn.

Nu ska jag kämpa vidare mot sömnen och med Robinsson.

Vecka 6+2 - En roligare fru ikväll?

Om ni bara visste hur skönt det var att få läsa de värdefulla och lugnande kommentarer som Fertilitetsturisten, Hanna och Livetsommaria skrev efter gårdagens inlägg. Åh, så skönt! Tack så hemskt mycket!

Nätterna är långa och jobbiga, phu. Inte konstigt att jag måste gå och lägga mig urtidigt eftersom jag inte sover ordentligt. Javisst går jag upp och kissar ett par gånger per natt, men det värsta är nu att det gör så förbannat ont i ligamenten emellanåt att jag vaknar av detta också.
Det var nog det jag minst var beredd på kunde inträffa i början på graviditeten. Jag var inte beredd på ordet ligament övererhuvudtaget. Men man lär så länge man lever... För aj aj aj, vad det gör ont och sträcker ibland när jag ändrar sovställning. Det är som om mina ligament har legat och väntat och lurat otåligt i 31 år och äntligen släpps fria att jobba och plåga mig.

Planerade nästa vecka på jobbet med mitt arbetslag och allt efter tisdagsmorgonen kändes underligt att planera.
Finns det ett liv efter tisdag morgon?
Jag hoppas det, men mina ögon tårades när jag garderade mig inför mina arbetskamrater med att tillägga att OM jag kommer tillbaka. OM jag kan jobba nästa vecka osv.
De vet ju om min historia och försöker att förstå, men lite koko kände jag mig ändå som satt sa att jag inte visste om jag skulle komma tillbaka till jobbet efter ultraljudet.

Ikväll ska vi mysa och jag ska verkligen försöka att vara en lite roligare fru och vaken lite längre än 8. Jag har ju knappt träffat Viktor alls i veckan eftersom jag har sovit nästan hela tiden. Så jag ska försöka sova lite nu under eftermiddagen istället (vilket jag känner inte blir särskilt svårt).

Vecka 6+1 - Kliande google-fingrar

Humöret är bättre och hoppet har segrat för dagen.

Har suttit på miljöutbildning hela eftermiddagen och det har känts ordentligt i mage och rygg. Det spänner och drar åt alla håll.
Men mest åt vänster, vilket oroar mig emellanåt. Det gör inte ont, bara spänner och sticker dovt, så jag antar att det inte är någon fara.
Men gissa om jag har googlat dessa symptom... Jag har letat som en galning efter andra som haft lite mer känningar på ena sidan än på den andra och där allt ändå har varit bra. Jag har lyckligtvis hittat såna exempel, ja flera stycken. Tyvärr dyker det upp 100 skräckexempel på varje positivt och då önskar jag förstås att jag hade hållit mina kliande google-fingrar i styr.

Men min slutsats för dagen är ändå att varje kvinna är unik och att symptomen och känningarna också är det. Det finns säkert inget rätt och inget fel så länge jag inte har ont.

Nedräkning.
Bara 4 dagar kvar till ultraljudet.

Vecka 6+0 - Måste måste måste

Vi går in i vecka 7 idag.
Helt overkligt.
Om det nu är verkligt...

Vårsolen värmer morgonen och idag ska jag ta mig själv ordentligt i kragen och skicka ut alla inbjudningar till festen.
Idag känns allt bättre på något sätt.
Annars vet jag inte alls vad jag ska göra denna sista lediga onsdag. Det är så fint väder att jag och Svantemannen borde ge oss iväg någonstans.
Efter det att jag skickat klart inbjudningarna förstås.

MÅSTE. SKICKA. INBJUDNINGAR.

Vecka 5+6 - Kissnödig sjutusen gånger om dygnet

Jag är så ofta kissnödig att det börjar bli rent av löjligt. Går på toaletten hur många gånger som helst på en arbetsdag och så fort jag har lagt mig i soffan hemma efter att jag har kommit hem (och jag är så trött att jag kan dö) så måste jag resa på mig och gå och kissa. Sen igen. Och igen.

Inte undra på att jag sover dåligt.

För det gör jag. Och drömmer konstiga saker.
Inatt drömde jag att jag rökte cigaretter och drack baylis. Det var jätteäckligt och hemskt. Som om någon tvingat mig att göra det där i drömmen, för jag var så orolig och hade sådan ångest.

Ja, herregud.

Dagtid oroar jag mig för allt möjligt. Förra veckan hade jag skräckpanik för missfall och denna veckan oroar jag mig för ofostrig graviditet eller utomkveds. För är det inte så att det sticker till ibland lite mer på ena sidan än på andra?
Jag är så ledsen och deppig emellanåt att jag bara vill lägga mig ner sova och slippa vara vaken. Gå in på toa och bara gråta floder eller ryta åt barnen på jobbet.

Som tur är gör jag inte detta. Som tur är. Än så länge.

Om en vecka vet vi om det ser normalt ut. Tills dess prövas tålamodet till maxgränsen och sinnet till det yttersta.
Jag får försöka att lita på mitt illamående, trötthet, ömma bröst, kissnödighet, onda ligament, konstiga smak i munnen och svullna mage tills dess.

Imorgon har jag min sista lediga onsdag.
Jag behöver den verkligen.

Vecka 5+5 - Måndagsdimma

Idag ligger tjock dimma både ute och inne.

Gråvädret påverkar säkert humöret.
Nu är det verkligen upp och ner hela tiden. Jag är lycklig ena stunden och förtvivlat orolig i nästa.
Och så håller det på. Hela tiden.
Det är så tröttande och jobbigt att det ibland känns som jag bara vill gå och lägga mig och först vakna efter allt det här är över. Trilla i koma och vakna upp när vi har fått vår bebis. Då allt har gått bra och då inga som helst oklarheter existerar om jag ska få bli mamma.

Dagarna går segt och långsamt nu. Vi har en vecka kvar till det avgörande ultraljudet och jag ber längtansfullt och ångestladdat varje dag om ett fint och tickande litet hjärta. Jag tänker att det tog oss nästan 4 år att hitta hit. Det vore bara hemskt och elakt om allt går fel nu.

Men det ska det inte.
Det ska inte gå fel.
Såklart.
Det kommer att gå så bra och vi kommer att få vår lilla novemberbebis.

Fast orolig är jag ju.
Hundra miljoner saker kan gå fel.
Och det vore ju just typiskt om...

Gaaaahhhh!!!
Jag blir tokig...

Vecka 5+4 - Laddar för festfix

Jag har vaknat upp till vackert väder.
Trevligt.
Särskilt med tanke på att jag ska träffa Ulrika idag och hundarna ska få sig en riktig fin promenad tillsammans. Sedan jag skaffade hund har de här träffarna blivit riktiga höjdpunkter. Att vara ute i naturen med glada hundar är smått fantastiskt. Är det dessutom en riktigt vacker dag, som det verkar att bli idag, så är det ännu bättre.

Jag håller på att ordna med min brors och min pappas fest i början på maj. Min bror fyller 20 och pappa fyller 60 och vi har hyrt lokal och ska ställa till med fin fest för de båda. Jag har mitt uppe i IVF/Gravid-karusellen fått uppdraget att göra och skicka ut inbjudningarna. Ni kan säkert tänka er hur det går - fruktansvärt långsamt. Den lilla energi jag har riktas åt ett helt annat håll. Men jag ska skärpa mig nu. Nästa vecka MÅSTE inbjudningarna ut.

Kan inte låta bli att tänka på att jag kanske kommer att vara i vecka 13 när festen hålls, då alla släktingarna är på plats. Tänk vad underbart det hade varit med en liten bula på magen då....

Vecka 5+3 - Varför skulle vi inte?

Dagarna går framåt och idag har jag vetat i en hel vecka.
Det har varit en lång, seg och underbar vecka. Fylld till bredden av glädje och oro, hopp och rädslor.
Jag jobbar hela tiden med att försöka tro på det här. Försöker pränta in i huvudet att vi kommer att nå ända fram till november och en bebis.

För varför skulle vi inte?

Jag har bett Viktor att skälla ut mig när jag nojar mig. Bett honom att be mig att lägga av och lägga ner. Hålla tyst. Jag måste sluta med detta nu.

Vi väntar faktiskt barn. Inte missfall.

Vecka 5+2 - Ner i kaninhålet

Äntligen fredag.
Och världen är lite upp och ner.
Bak och fram.

Tydligen är jag helt botad från mitt sockerberoende. Det vänder sig i magen bara jag tänker på sötsaker och godis. Det trodde jag ALDRIG skulle hända.
Istället satsar jag på chips med dipp till kvällens "Så ska det låta". Det vill säga om jag är vaken länge nog att hinna se det. Igår somnade jag stax efter kl 19 i soffan. Kroppen är väldigt konstig och fantastiskt underbar.

Emellanåt så tänker jag märkliga tankar om att jag har inbillat mig alltihop, att jag säkert inte alls är gravid. Jag blir tvungen att tänka på de 3 positiva graviditetstesten förra helgen och skakar sedan på huvudet åt mig själv. Det går inte att INTE vara gravid med 3 positiva gravtest och vara illamående, få bröstförändringar, trötthet osv.
Vidare tänker jag på ultraljudet den 24e som närmar sig. Jag önskar så att det får bli en lycklig dag, att vår lilla stjärna blinkar som den ska och att vi kan få fortsätta denna fantastiska resa.
Sist tänker jag på att det faktiskt kan bli ett riktigt barn därinne. Ett litet barn hem till oss. Och då smälter hjärtat för en stund.
Sen tar jag mig samman då och blir realist igen. För det är tanken på att få det mest fantastiska som vi har längtat så länge efter som jag inte riktigt vågar tänka på ännu.

Min faster barnmorskan vill att jag ska ringa MVC och skriva in mig.
Är hon galen?
Är det inte för tidigt?
Eller är jag så fast i tanken på att jag är IVF-patient att jag inte kan förstå att jag är normalt gravid?
Det är kanske jag som är galen?

Vecka 5+1 - Jobbnojor

Jag känner mig mer och mer gravid nu.
Det drar och spänner vid höftbenen (ligamenten) och brösten värker. Illamåendet är nästan ständigt med mig.
Men allt det här verkar vara värst på nätterna. Mellan tre och sex på morgonen vrider jag mig i sängen och funderar på om jag inte ska gå upp och äta något. Jag slits mellan att stilla illamåendet med mat och att inte väcka mig själv för mycket så att det inte går att somna igen, så jag ligger kvar, svettas under täcket och somnar till lite då och då tills klockan ringer.

Mitt hopp är tillbaka och inget mer blod har kommit sedan den lilla fläcken i förrgår. Phu...

Glad för att jag känner så mycket och tänker att då måste det vara sant och på riktigt. Glad för att vi har kommit en liten bit längre på vägen mot vårt mål och att vi faktiskt aldrig någonsin kommit så här långt.

Det går bra att jobba förutom att jag inte vill anstränga mig för mycket, dvs lyfta, bära, springa eller hoppa. Mina kollegor förstår mig och hjälper mig när det behövs vilket är väldigt snällt. Men visst känner man sig lite dum när man inte vågar något för att man är gravid. Och helt normalt gravid så vitt jag vet, men som IVFare har man väl sina nojor.

Vecka 5+0 - Lite lugnare

Jag tackar Gudarna för att det inte har kommit mer blod sedan igår eftermiddags. Känner mig fortfarande orolig, men kan nu ändå känna mig lite glad över att det faktiskt inte blev mer än en liten blodprick.
Ringde min faster som är barnmorska och ställde massor med oroliga frågor. När hon fick höra min beskrivning av blodpricken som var som ett knappnålshuvud ungefär, tyckte hon inte att man ens kunde kalla det för blödning.
Det lugnade mig något.

Idag är jag ledig, blodfri och solen skiner.
Jag kan känna lite glädje igen och har varit och hälsat på en kollega som fick barn för en månad sedan. Jag tog med mig hunden och hon vagnen och så gick vi en lång och skön vårpromenad.
Det var så himla skönt att komma hemifrån lite och faktiskt riktigt roligt att träffa bebisen.

Nu ska jag snart äta lunch och stilla illamåendet för en stund.
Sen blir det väl en liten middagslur i soffan.
Jag går in i vecka 6 idag.
Det är inte så illa ändå.

Vecka 4+6 - Orolig

Det kom en klarröd pytteliten prick på toapappret idag.
Några sekunder senare var den borta.

Jag vet att jag inte ska tro att det blir missfall på grund av något så litet, men lyckan är så skör och bräcklig. Och oron så förbannat stark.

Jävla helvetes skit...

Vecka 4+5 - Fascinerad

Jag svävar på små moln.
Allt är roligt.
Att gå upp ur sängen på morgonen (fast att jag är så illamående att jag måste äta ett smörgåsrån från nattygsbordet).
Att jobba och vara igång (fast att jag är så illamående att jag måste fortsätta att äta något litet var och varannan timme under hela dagen).

Ja, livet är helt fantastiskt och underbart just nu och jag suger ur varje liten droppe.

Brösten spänner ännu mer nu och de känns alldeles hårda och konstgjorda på något skumt sätt. Jag är helt fascinerad av alla plötsliga förändringar, över hur kroppen bara "gör" och hur jag bara åker med.

Idag ringde jag kliniken och vi bestämde att jag ska komma på ultraljud den 24 mars. Det blir en lång väntan till dess. Men jag har ju ändå bestämt mig för att det här kommer att gå jättebra och så är det med den saken. Det har jag bestämt mig för så länge det bara bär.

Värdefulla krämpor

Nu är det tredje natten i rad som jag har svårt att sova. Jag är helt enkelt inte särskilt trött när jag vaknar vid halv 4 och inte kan somna om.
Vänder och vrider mig och känner mig alldeles varm och konstig.

Jag känner verkligen av vår lilla prick.
Varm, konstig smak i munnen, illamående, ömma bröst och spänningar, stickningar i magen. Trodde verkligen inte att det gick att känna så här mycket så här tidigt. Jag är ju bara i vecka 5 (4+4) än så länge.
Men känner gör jag. Och jag älskar det.
Skulle inte vilja byta mina värdefulla krämpor för allt smör i Småland.

Kunde inte låta bli att testa slut på mina två överblivna graviditetstest nu på morgonen och de visade positivt precis lika starkt som igår. Både klinikens test och clearblue.
De där testen låg liksom och skavde i skåpet och jag kunde inte låta bli, fast att det egentligen är jätteonödigt att testa så många gånger. Det är som om jag inte riktigt kan fatta att det här är på riktigt.

Men nu är alla test slut och jag är nu helt övertygad om att jag faktiskt är gravid på riktigt. Imorgon ringer jag klikien och bokar in ett ultraljud om ett par veckor. Gravida IVF-patienter får nämligen ett ultraljud redan i v 7-8 för att titta efter om hjärtat slår och om allt ser bra ut. Det är ju det ultimata graviditetstestet, att själv få se med egna ögon om det har fungerat som det ska.

Men visst mår Pricken bra.
Det måste jag tro på.

Och till alla bloggvännerna:
Tack så mycket för alla fina kommentarer och gratulationer!
Stödet som ni ger mig är så otroligt värdefullt.
TACK!

Himmelskt omtumlande

Tanken är varm och underlig.
Jag är gravid.
Som genom ett trollslag försvann mitt orosmoln och gav vika för solen som nu lyser över världen med ett nytt ljus.
Som i den där reklamen för tvättmedel eller vad det nu är då färgerna plötsligt blir lite klarare, lite vackrare. Magi.

Jag som varit den som inte blev gravid.
Nu är jag just det - gravid.
Som om jag är någon annan, den jag drömt så länge om att få bli.

Lycklig.

Min värld är inte barnsligt oförstörd och jag är väl medveten om att det ändå finns en viss missfallsrisk till vecka 12.
Men jag vill tro att det kommer att gå vägen.
Att turen har kommit till oss.
Så det gör jag.
Jag tror på oss och lilla pricken i magen.

Jag tänker njuta av det här.
Av varje gång det värker i brösten, av varje våg av illamående.
Av tanken på vad som växer inuti.

För jag är gravid.
Just nu.
Det är jag faktiskt.

Ruvardag 12 - Äntligen!

Vi har äntligen fått lön för mödan!
Vi har fått ett stort, fint och starkt plus på stickan, vilket innebär är jag gravid!
Efter nästan 4 år och miljoner bittra tårar har vi testat positivt.
För allra första gången.

Jag har varit så rädd att jag aldrig ska få uppleva det här.
Men det gör jag nu.
Jag sitter här och upplever det fantastiska.

Herregud...

Gick in i badrummet vid tre-tiden nu i natt för att testa, det gick inte att hålla sig från att kissa längre. Händerna skakade och jag kunde knappt andas när det fina plusset syntes. Stapplade tillbaka till sängen på darrande ben och väckte Viktor med fina nyheter.

Glädjetårar.

Så mycket lycka.
Det är omöjligt att somna om nu.

Ruvardag 11 - Varm varm varm!

Det har varit en märklig natt.
Vi gick och la oss vid halv 11 och jag somnade som en sten, som vanligt.
Sen gick jag upp kl 12 och kissade, somnade om.
Inga konstigheter. För kissa ofta brukar jag göra när jag ruvar.
Sen vaknade jag vid 3 tiden och var tvungen att kissa igen.
Men sen det gick inte att somna om.
Jag var så varm och konstigt illamående att jag vände och vred på mig i sängen i ett par timmar innan jag lyckades tillslut. Och ovanpå allt så har ömheten i brösten återvänt, det som försvann i några dagar (och som inte har återvänt efter försvinnande under tidigare ruvningar).
Jag är ingen varm person. Jag fryser lätt och har därför ett väldigt tjockt täcke. Men nu kunde jag inte ha täcket på mig. De enda gångerna jag har varit varm om natten har varit under nedregleringen eller under sällsynt heta sommarnätter.
(Och ska jag våga vara ärlig så har jag känt av värmen emellanåt i flera dagar nu)

Jag mår konstigt. Fortfarande varm och illamående + en sur uppstötning i duschen (förlåt), blä.
Jag gör faktiskt det. Mår konstigt.

Hoppet har återvänt.
Jävla vaggisar om ni lurar mig!

Ruvardag 10 - Glaset står nästan helt tomt

Värken i magen blir värre och sitter nu även i ryggslutet.
Det känns som att jag åker i högsta hastighet mot världens ände och snart trillar över kanten.
Jag håller på att tappa både förståndet och det lilla hopp jag ändå har kvar.

Jag tar tillbaka det där om att jag inte tycker att ruvartiden är det jobbigaste.
Den här gången är fruktansvärd.
Att jag kan fungera och jobba är ett rent under. Tankarna är konstant inåt.

Men är det något som avviker från de andra ruvningaran är just att jag har värk i magen. Om jag vore sån att jag upplevde glaset halvfullt så hade jag just nu tänkt i de banorna.
Men jag är inte sån. Kan inte. Min positiva sida tycks ha gått förlorad.

Idag står glaset nästan helt tomt.

Det blir troligtvis ett test på lördag morgon.
För jag står inte ut.
Jag måste ta chansen att få veta så snabbt som möjligt.

Tänker förbjudna tankar

Fick för en halvtimme sedan en riktigt elak attack av mensvärk. Falskt alarm igen. Men det larmet triggade igång den svaga människan inuti, som just nu försöker få Viktor att förstå att ett test redan på lördag (dag 12) är en ypperlig idé.
Han verkar inte så såld.
Som tur är.

Men känner jag mig själv rätt så kommer jag att försöka övertala honom lite till. Och sen lite till.
Den svaga människan tänker på att ruvardag 12 med en blastocyst är ju samma som ruvardag 16 med ett tvådagarsembryo.

Jag hoppas att mina övertalningsförsök misslyckas.
Eller att stickan visar plus på lördag.

Ruvardag 9 - Halvvägs

Ruvardag 9 är halvvägs fram till testdag.
Nu är det 9 dagar kvar. Inte så mycket faktiskt, men det beror på i vilken minut man frågar mig. Just nu känns det ok.
Om inte mensen kommer så har jag alltså 9 dagar kvar att hoppas på, känna efter, glädjas och våndas i.

Jag har ledig dag idag. Är tjänstledig 20% under behandlingen, dvs i två veckor till. Det är skönt att få sig en liten paus mitt i veckan. Särskilt när man är så dödstrött som jag är just nu. Trött, ont i brösten, illamående ibland, varm, konstig osv. En välsignad graviditet eller elaka progesteronvaggisar?

Time will tell...

Ruvardag 8 - Kallar tilbaka hopp och humör

Stormen rasar lugnare idag.
Natten har varit drömlös och dagen kontrollerat dyster.
Jag tror fortfarande att det kommer att gå åt skogen.
Men ändå lite mindre än igår.

Tiden är min värsta fiende.
Den sträcker sig ökenlikt tom och ändlös.
Jag törstar ihjäl snart.
En katt sägs har nio liv.
Hur många har en IVF-patient?

Jag försöker att kalla tillbaka hopp och humör med att tänka på glädjeämnen.
Min fina Viktor, vilda hunden och lugna katten.
Att jag var på lönesamtal idag och fick en hyfsad löneökning.
Att vi bor precis som vi vill, vid havet. Äntligen.
Att våren snart kommer och ljuset redan är här.

Att vår chans inte runnit ut ännu. Den finns. Den lever.
Så länge hjärtat bestämmer och så länge trägen vinner.

Ruvardag 7 - Falskt alarm

Vaknade vid 5-snåret av att det gjorde ont i magen. MENSVÄRK! Jag flög upp ur sängen så fort hjärna hunnit ikapp varningssignalen och rusade in på toa. Väl där kunde jag konstatera att det var falskt alarm. Ingen mens och den där intensiva värken släppte lika fort som den kom. Försvann. Poff.

Kvar låg jag i sängen med spökena dansande vid fotändan.
Nu går det åt helvete. Nu går det käpprätt åt helvete.
Och de tankarna har inte lämnat mig på hela dagen.

Det spänner i magen, molar som tyst träningsvärk. Precis som igår och i förrgår. Men ingen mensvärk och ingen mens.
Ändå känns det som jag rusar mot kanten och att ingen kan rädda mig. Jag är ensam och pytteliten i en vidrigt orättvis värld.

11 dagar till testdag.
Det kunde lika gärna varit 11 månader.

Ruvardag 6 - Misströstan

Solen och trösten är borta idag.

Jag känner mig deppig.
Jag vill så gärna tro på det här. Den här gången.
Jag vill så gärna att det ska bli sant, att vi kommer att få ett stort plus på stickan om några dagar.
Men idag dyker de elaka tankarna upp på att vi säkert kommer att misslyckas den här gången också. Tankar som svärtar ner hoppet som jag så gärna vill ha kvar.

För jag vet ju att det aldrig och på något sätt går att förebygga sorgen med att börja sörja på förhand. Aldrig.
Därför är det bättre att försöka vara positiv och tro.

Jag vill så gärna tro på vår lilla prick, vårt lilla novemberbarn.

Tröttheten blir bara värre och värre och som vanligt kan jag inte veta varför. Medicinspöken eller gravid? Gravid eller medicinspöken?
Hur som helst är jag vansinnigt trött vid niotiden på kvällarna att jag inte står ut och måste gå och lägga mig. Sen måste jag sova flera timmar på dagen också. Förresten hade jag kunnat sova dygnet runt.

Under vaken tid slåss jag mot drakar och demoner.
Jag ska fortsätta att slåss.
Jag ska ha mitt hopp tillbaka.