Idag ligger tjock dimma både ute och inne.
Gråvädret påverkar säkert humöret.
Nu är det verkligen upp och ner hela tiden. Jag är lycklig ena stunden och förtvivlat orolig i nästa.
Och så håller det på. Hela tiden.
Det är så tröttande och jobbigt att det ibland känns som jag bara vill gå och lägga mig och först vakna efter allt det här är över. Trilla i koma och vakna upp när vi har fått vår bebis. Då allt har gått bra och då inga som helst oklarheter existerar om jag ska få bli mamma.
Dagarna går segt och långsamt nu. Vi har en vecka kvar till det avgörande ultraljudet och jag ber längtansfullt och ångestladdat varje dag om ett fint och tickande litet hjärta. Jag tänker att det tog oss nästan 4 år att hitta hit. Det vore bara hemskt och elakt om allt går fel nu.
Men det ska det inte.
Det ska inte gå fel.
Såklart.
Det kommer att gå så bra och vi kommer att få vår lilla novemberbebis.
Fast orolig är jag ju.
Hundra miljoner saker kan gå fel.
Och det vore ju just typiskt om...
Gaaaahhhh!!!
Jag blir tokig...
3 kommentarer:
Åh, jag känner ju igen mig så väl. Man vill så mycket, så mycket att man nästan går sönder!
Men det enda som vi vet säkert är att allting har sin gång. Vi kan inte påverka något.
Ultraljudet kommer gå bra, att få se det lilla hjärtat är helt fantastiskt! Ett litet liv tar form därinne i din mage!
Det kommer gå bra, det ska gå bra!
En liten novemberbebis som förgyller tillvaron och skiner upp i vintermörkret!
kram j
Tänk på att du har klarat dom 4 åren utan att bli tokig, du klarar det ett tag till! Vi är många som hejar på dig!
Styrke-kramar i massor
Jag känner på mig att det går vägen!! Din otur har vänt.
Nästa vecka ska vi få se våra mirakel. Så himla spännande!
kram
Skicka en kommentar