Dagarna går framåt och idag har jag vetat i en hel vecka.
Det har varit en lång, seg och underbar vecka. Fylld till bredden av glädje och oro, hopp och rädslor.
Jag jobbar hela tiden med att försöka tro på det här. Försöker pränta in i huvudet att vi kommer att nå ända fram till november och en bebis.
För varför skulle vi inte?
Jag har bett Viktor att skälla ut mig när jag nojar mig. Bett honom att be mig att lägga av och lägga ner. Hålla tyst. Jag måste sluta med detta nu.
Vi väntar faktiskt barn. Inte missfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar