Som en Alladin...

Det är svårt att sammanfatta de senaste månaderna ens i närheten av kortfattat. Och det är desstom omöjligt att göra det utan att samtidigt sammanfatta de närmaste fyra åren.

Sedan augusti 2005 har vi kämpat. En kamp och tjurrusning mot tid och omöjligheter. Slagits mot sorg och maktlöshet. Upp och ner. Tveklöst mest ner, eller kanske näst intill enbart. En smärta som jag väl aldrig kunde trott vara möjlig och en vanvettig rädsla konstant vibrerande strax innanför huden.

Ett förlorat barn. Och orättvisan.
Vårt första barn som skulle blivit i november. Vårt lilla hjärta som slutade slå.

Och så kraschen. Hård och meningslös.
En hel semester i soffan och sommaren som gick oss förbi utanför fönstret. Livet som inte längre fann någonting värdefullt. Som om vi var dödsdömda. I väntan på vadå?
Det fanns ingen annan väg en att stänga bebisverkstaden för en stund på obestämd tid.

Sakta blev vi levandes. Andandes. Leendes. Äskandes.
Sakta går det fortfarande, men nu kan jag le och mena det. Jag älskar livet igen.

Har gjort saker utan att skjuta upp. Konserter, New York, tatuerat mig, hållt fest för alla vännerna och gått ner två klädstorlekar. Jag är inte längre rädd, inte längre orolig. Den här hösten har varit som att resa bakåt i tiden. Tillbaka till innan, till före.
Jag känner igen mig nu. Det är ju så här jag är.

Lycklig.
Och det även utan barn.
Det trodde jag aldrig skulle gå.
Jag har gjort det omöjliga.
Jag ÄR det omöjliga.
Det är fullt möjligt.

Vi kommer inte att göra fler IVF-behandlingar.
Drömmen om barn lever kvar, men på vilket sätt vi får barn har blivit allt mer oviktigt.
Vi har en liten kvar i frysen att använda när lusten för bebisverkstad kommer tillbaka.
Misslyckas vi med den väntar Danmark och spermadonation.

Jag trodde det skulle göra ont att gå vidare men det har visat sig vara helt tvärtom. Inga fler sprutor i magen, inga fler smärtsamma äggplock, inga fler förtidsklimakterium. Inga fler panikångestattacker framkallade av hormoner.
En gudabenådad befrielse.

Som när jag var arton och tog studenten och gläntade på morgondagen med lustfylld förväntan.
"Life is like a box of chocolates, you never know what you gonna get". Typ.

Vi ses.

En liten hälsning från NYC

Euforiskt

Jag lever.
Jag lever faktiskt.
Och det är fullkomligt och underbart befriande.

Nästan euforiskt.

Det är smått fantastiskt hur det fungerar. Att mitt eget beslut om att öppna livet igen kunde bli så bra.
Men så svårt i all sin enkelhet.
För det enda som krävdes att stänga IVF-dörren för en stund. Och den var jäkligt tung.

Men nu är jag här. Vi skiter i allt och drar till New York om ett par veckor.
Och kärleken får plötsligt plats. Så mycket som plötsligt får plats.

Nu gör vi det.
Vi lever.

Nu går jag och andas. Vi ses.

Idag har jag och Viktor varit hos kuratorn tillsammans för första gången.

I ärlighetens namn har jag gruvat mig något otroligt för just detta de senaste veckorna eftersom jag mår riktigt risigt just nu. Som om man skulle kunna må för dåligt för att kunna gå till kuratorn...

Men nu är det gjort och jag måste säga att det hjälpte en hel del, att sortera och komma till slutsatser.
Det var så skönt att Viktor var med och att vi tillsammans kunde gå igenom hur sommaren och den sista tiden har varit för oss. Jag har haft det tufft och är så dödstrött just nu att jag nästan inte ens orkar tänka på hur livet ser ut för oss. För livet är just nu en sådan besvikelse att jag blir tårögd bara av att skriva om det.

Vi har blivit förnekade livet så länge nu att det knappt finns något kvar av det. Vi kan nästan inte ens komma ihåg hur det kändes utan barnlöshet, hormonbehandlingar och sorg. Det är svårt att minnas glädjen av att vara tillsammans och bara leva.

Jag är deprimerad. Så är det bara. Jag erkänner.
Och jag måste få andas lite frisk luft ett tag framöver. Jag och Viktor kommer att behöva en paus i allt vad barntillverkning heter. Och vi vet ännu inte hur länge. Vi vet inte mycket just nu förutom att jag har slutat att orka. Det har tagit stopp. När jag inte ens kan tänka på mitt liv utan att bryta ihop får det vara stopp.

Beslutet är både smärtsamt och befriande. För vi vill ju ha ett barn helst igår. Ändå har hundra ton lättat från mina axlar en liten stund.

Nu ska jag gå och andas lite.
Vi ses.

Orolig och svettlycklig

Nåja, sommaren har inte bara varit dålig.

Jag har varit på den årliga skåneturnén, ett par dagar på Tjörn, dansat hela natten med Maria, åkt grejer på Liseberg, varit på Madonnakonsert och gått ner en hel del i vikt med hjälp av massor av motion.

Men den där jäkla oron är envis.
Och mitt sinnestillstånd blev inte bättre av att svininfluensan härjat i media. Jag som jobbar som förskollärare kan ju lägga ihop bakterier två och två hur lätt som helst. Är det någon som blir smittad så är det ju jag. Och eftersom jag är så oerhört begåvad med tur kommer jag givetvis att bli smittad när embryot väl är på plats. Var så säker.

Så nu vågar vi bara vänta på riktlinjer om smittskydd och vaccination. Vi har skjutit upp vårt nästa försök en månad för att se om vi kan få veta mer om smittan och hur farlig den är för gravida.

Tills vi vet så fortsätter jag motionera som en galning och förhoppningsvis gå ner lite till. Och så drömmer vi lite om resor för nu när Viktor har bytt jobb skulle faktiskt kunna ha råd. Drömmen landar i New York, kanske i vår, kanske tidigare...
Blir lite svettlycklig bara jag tänker på det. Vi har inte rest någonstans på tre år nu och jag har velat åka till det stora äpplet så länge jag kan minnas. Surfar NY-sidor på nätet och drömmer med hjälp webbkameror vid Times square. Fantaserar om pretzels, black and white cockies, SoHo, Seinfelds hak, Central Park och yellow cabs.

Oh my God.

Semstern som gick förbi

Semestern som gick förbi.
Trött. Sliten. Slut på ork.
Har vilat i det oändliga men tröttheten biter sig fast likt en sugande igel, omöjlig att göra sig kvitt.

Semestern gick förbi men jag blev inte piggare. Inte gladare.
Bara trött. Trött, trött, trött...

Det känns som om jag legat i min soffa i mer än tusen dagar nu. Plågad. Orkeslös.
Leende för världen men med smärtan som sliter sönder.
Ständigt nära till den förbannade gråten. Ständigt kämpande mot oron över en oskriven framtid.
Försöker tänka att allas framtid är oskriven, osäker. Men det hjälper inte.
Vi kämpar oss blodiga mot väderkvarnar. Slåss. Reser oss igen och igen.

Det har nu gått fyra år sedan vi började försöka få barn.
Det som först började med glödande entusiasm och två älskande drömmare.
Det som sedan blev till menscykler, ägglossningstester, graviditetstester, påpassad sexualitet, ingen sexualitet, fertilitetsutredningar, smärtor, provrörsbefruktningar, nålar, hormonsvängningar, missfall och en sorg som aldrig tycks vilja släppa.

Jag kan inte förstå hur vi har hamnat här. Eller varför.

Jag är så trött.
Orkar inte trycka på startknappen riktigt ännu. Gud vet när jag orkar.

Semestern som gick förbi.
Spänningarna har släppt och lämnat mig tröstlös trötthet.
Jag ska vara trött lite till.
Bli lite starkare.

Pausar lite till...

Så mina vänner.
Jag vet inte riktigt när jag ska komma tillbaka in hit.
Pausknappen fortsätter att vara intryckt lite till.

Vi ses...

Jag gästbloggar!

Åh, så roligt!

Idag får jag äran att gästblogga på Expressens Alltombarn i bloggen "Innan du fanns".

Här!

Gråt-låt

Då och då hittar man de där låtarna med en text som kanske inte betyder något alls om det som man är ledsen för, men som ändå stämmer så väl in på hur man känner.
Iris med Goo goo dolls är en sådan. Min Prickenlåt att bara sorgesimma omkring i närhelst jag behöver.

Varsågod mina vänner.
Om ni behöver.
Gråt ut.

Iris

And I'd give up forever to touch you
Cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be
And I don't want to go home right now

And all I can taste is this moment
And all I can breathe is your life
Cause sooner or later it's over
I just don't want to miss you tonight

And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything seems like the movies
Yeah you bleed just to know your alive

And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

Semesterstängt

Nu har jag semester och så även lilla bloggen.
Jag kanske gör små avtryck här då och då, men kommer tillbaka på riktigt igen i augusti, då vardagslivet och behandlingarna också gör det.

Ha en skön juli!

(Men glöm inte att titta in ibland, för jag kanske inte kan hålla mig härifrån trots allt...)

Små stick

Idag är det varmt så man nästan rinner bort.
Var ute och sprang med hunden i morse och redan då var det så varmt att jag var tvungen att ta mig årets första dopp. Åh, så skönt det var!

Ikväll kommer Ulrikas hund till oss och ska bo här i en dryg vecka medan Ulrika är utomlands. Svantemannen kommer att vara salig av lycka.
Sen åker jag och hundarna till Skåneland imorgon på lite turné. Jag passar på nu när Viktor jobbar sista veckan. Träffa min familj och mina vänner, mysa och hälsa på. Det ska bli roligt och jag räknar med att jag kommer hem senast på torsdag.

I torsdags pratade jag med doktorn i telefon.
Jag frågade tusen frågor och vi förberedde oss på nästa frysåterföring efter semestern. Någon gång i mitten av augusti får jag mens, räknade vi ut, och då ska det börjas med Femanesttabletter igen, ultraljud, progesteron och förhoppningsvis en ruvning av vårt sista embryo från vår andra IVF.

Jag pratade pengar med doktorn. Kändes lite skumt.
Man kan köpa 3-pack IVF-behandlingar. Ja, det är sant. 3 för 49 000 kr. En för 30 000. Som att handla på ICA, fast jävligt dyrt. Och väldigt mycket mer avgörande.
Men först blir det frysåterföring som kostar 10 000 kr. Först, för jag räknar inte med att det kommer att räcka med frysåterföringen. Jag räknar krasst med att vi behöver åtminstone en tredje behandling.

Men vi får se vad som händer. As usual.
Livet står stilla lite till.
Framtiden går inte att planera idag heller.

Jag känner mig lite sorgsen idag.
Tänker på Pricken som inte fick leva.
Jag saknar min graviditet så otroligt mycket ibland att jag måste bromsa för att inte börja gråta. För gråta kan man ju inte göra livet, det skulle vara förfärligt. Men ibland härgar sorgen fritt och jag tänker att magen skulle varit stor nu, att det skulle bara vara halvvägs kvar till förlossning. Och så ser jag andra gravida hela tiden. Magar till höger och vänster. Lyckan som bor andra.
Jag undrar när jag ska komma över det. När det inte gör ont längre.
Men jag börjar misstänka att det nog alltid kommer att sticka till i bröstet när jag tänker på Pricken. Vårt första barn som aldrig blev.
Jag blev någon annan efteråt och det är nog så det är.

Blogstinens och MJ-feber

Är man borta från nätet i två dagar hinner det minsann hända grejer.
Man halkar bakom och efter, det glappar i informationsflödet.
Michael Jackson hinner dö och jag själv hinner bli bakis två gånger om då jag firat semesterstart lite för glatt.

Michael Jackson ja.
Hur lite artist han nu än må så ha varit under det senaste årtiondet så blev man ändå lite påmind och lite kallduschad.
Den mesta Jacko minns jag från 80-tal och tidigt 90-tal.
Hans storhet, nästan gudalik. Hans vansinne.
När vi var små hade min kompis Michael Jackson täcke och kudde i sitt rum, tapeterna övertapetserade med affischer på den allt vitare svarta pojk-mannen och Thriller och Bad-skivorna ständigt snurrande.
Det var Michael Jackson, Madonna, hamburgare och det stora USA när vi var små.
Bara landet, USA, var fullkomligt ouppnåligt. Och Michael och Madonna, var de ens verkliga, fanns de på riktigt?
Vi älskade dem och kanske mest ändå Jacko. För maken till musikalitet har sällan eller aldrig förut upplevts. Han var perfekt på något sätt.
Som de sa i P3s "Christer" igår: till och med hans studioinspelade fingerknäppningar var kristallklart övermänskliga. Och dansen, moonwalk, skrevgreppen, rösten, den konstiga näsan, hattar och guldspännen, apor och Neverland. Övermänsklig och omänsklig.
Och senare och ovanpå allt blev det klart hur sorgligt hans liv var, hans icke existerade barndom och pedofilanklagelserna som överlappade varandra, kanske lite för många för att inte ha någon orsak.
Och till sist. Av kött och blod ändå. Som alla vi andra, inte speciellt odödlig.
Men den fantastiska musiken. Den lär leva så länge mänskligeten gör det.

Jag har som sagt firat in semestern nu och har nu kommit hem från Ängelholm. Det är semester, helt otroligt. Overkligt fortfarande. Jag har fem underbara veckor framför mig. Och varje dag ska jag vårda så gott det går. Läka.
Viktor har inte semester förrän vecka 28 så jag kanske åker ner till Skåne igen på måndag om jag kan ordna med kattvakt.
Det är så skönt att det nästan inte är riktigt klokt.
Nu ska jag smörja in mig med solcreme, gå ut i trädgården med lite bubbelvatten och en bok.
Sen ska jag ligga där och bara ligga.

Går bananas

Ännu en arbetsdag är över och ynka två dagar till semester.
Snart bränns det. Snart känns det. Halleluja.

Solen steker över oss och jag kan nästan smaka den där första semesterölen redan. På fredag, stax efter att jag slutat jobbet för fem veckor framöver kommer vi att sätta oss i bilen och åka till min kusins 25-årsfest i Ängelholm. Är riktigt sugen att gå på fest, för en gångs skull. Sommaren och semesterns förtjänst.

På vägen hem från jobbet åkte jag inom djuraffären. Jag gick bananas och köpte på mig saker till Svantemannen för 800 kr.
Jag gör sånt ibland. Köper på mig dyra hundgrejer för ingen synbar anledning.
Jag skyller på att det är ett substitut till uteblivna barnvagns- och babyprylinköp.
Men Svante är glad oavsett för han fick en ny och luftig transportbur, en kylande filt och en jättestor säck med god mat. Jag ställde buren i hallen när jag kom hem, öppnade luckan och la in en gosig filt. Han gick in direkt och somnade.
Hundmamman Jessica satt bredvid och blev nästan tårögd när det tänktes på hur fint den lille gossen ska få åka i bilen på väg till festen.

Som sagt. Bananas.

Jobbångest del II

Idag har jag bara velat bort och iväg från jobbet. Så långt bort som bara det är möjligt. Från jobbet som jag egentligen älskar men som snart nog jag kanske inte älskar ett dugg längre.
För kommunen ska göra nedskärningar, stora sådana, och förskolan är inget undantag. Vi får inte längre ta in vikarier vid sjukdom, tjänstledighet eller semestrar så nu vet vi inte alls hur vi ska göra med någonting. Vi vet inget om hur våra arbetsscheman kommer att se ut för hösten. Eller barngruppen. Eller hur vi överhuvudtaget ska klara vår arbetssituation. Det känns hemskt, hemskt, hemskt just nu.
Pricken över i:et hade varit om jag inte inte får någon semester nästa vecka på grund av personalbrist. Då dör jag. Då bara dör jag.

Sen var det en sommarjobbare (tonåring som jobbar för kommunen på somrarna) som pekade på ett arbetslagsfoto som hänger i hallen och undrade om det var jag på kortet. Jag svarade att det var jag. Men det ser inte alls ut som du, sa hon då. Jag försökte skylla på att jag inte hade glasögon på kortet.
Men sanningen är att bilden är tagen för två år sedan, innan IVF-behandlingarna nästan tagit kål på mig. På bilden är jag ungefär 10 kg lättare och ser ungefär 10 år yngre ut. Jag har nu alltså fått det svart på vitt.
Jag ser tjock och gammal ut. TJOCK. Annorlunda. Som en liten rund tant.
Helvetes jävla skit.

Nu ska jag gå ut i trädgården och sola det bleka fläsket så snyggt det bara går.
Sen ska jag kuta så jag nästan avlider var och varannan dag framöver.
Och så ska jag sluta äta.

Det borde göra susen.

La dolce vita

Vilken jobbångest...

Dels för att Viktor har åkt iväg igen och sen för att det bara är fem dagar kvar till välsignad semester. För enligt hård beprövad livserfarenhet vet jag att de sista fem också är de segaste.

Ungefär hälften av mig har ju redan gått på semester, ligger och latar mig i trädgården till vacker musik och läser pocketböcker som om det inte fanns någon morgondag. Lullar omkring utan någon som helst koll på klockan, har som dagsverke att pussa på min man och mina små djur och tar ett glas vin när helst jag känner för det. Lever la dolce vita.

Då är det inte lätt för den återstående halvan att känna någon som helst arbetsentusiasm. Sannerligen inte.

Nu går vi till banken

Nu måste vi gå till banken.
För svensk sjukförsäkring täcker inte längre vår sjukvård.
Det är stopp och belägg, kalla handen och göra sig icke mera besvär att be om mer hjälp.

Hallands landsting bekostar 3 IVF-behandlingar. Men det är inte riktigt sant för frysåterföringarna räknas inte in i dem. På grund av att vi fått sätta in två frysembryon har vi varit tvungna att förhandla bort en hel behandling. Så nu, fyra insättningar senare blir vi hänvisade till banken och de privata alternativen istället.

Tänk om någon av oss varit arbetslös eller om vi helt enkelt av vilka skäl som helst inte haft råd att betala vidare själva. Tänk och hemskt och fy vad hemskt. Vågar inte ens tänka på hur det kunde varit. Att jag min älskade aldrig skulle få möjligheten att bli friska.

Jo ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom även om många höga röster bestämt hävdar att det inte är någon mänsklig rättighet att få barn. Och vems röster? Troligtvis deras som utan problem kan spotta ut så många ungar de vill skulle jag gissa.

För har man aldrig gått i dessa bedrövliga barnlösa skor vet man inte vad det handlar om. När beskedet om att man inte kan få barn på vanlig väg ges rasar livet som ett korthus. Man går in i en existensiell kris, sociala och relationsmässiga svårigheter och en fruktansvärd oro och ångest inför framtiden.
Den som inte anser att barnlöshet är livshotande vet inte mycket här i världen.

Men sen får du veta att det finns bot, du får veta av din läkare att det går att få biologiska barn. Du får veta att den medicinska vetenskapen har gått oerhört framåt de senaste trettio åren och att vi faktiskt kan få barn tillsammans. Chansen är stor, faktiskt ungefär som alla andras. Vi kan bli helt återställda.
Det är ju fantastiskt, tänker man.

Och så görs behandling efter behandling. Det sliter, det drar och krampar. Det gör jävligt ont. Det är ingen lyxweekend på spaa.
Det är förstås olika. Men för oss har det varit svårt. Vi har gått igenom nästan alla jävligheter som möjligtvis kan gås igenom.
Men vi är beredda att göra det igen. Och igen om det behövs för att vi ska bli friska. Och nu är vi även beredda att betala med pengar.
Prislappen blir obetydlig men såklart ändå betydlig. Vi kommer att få skära bort en bit av livet.
Men vi betalar vad som helst för nu finns ingen hjälp att få. Vi köper oss kärleken för vad som helst. Vi köper vår hälsa och framtid för alla pengar vi har och inte har.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom. Och vi lever i Sverige, ett av världens rikaste länder som skriker efter fler barn för att kunna få fortsätta vara ett av världens rikaste. Sverige vill ha fler barn, fler skattebetalare och färre sjukskrivningar. Det finns 250 000 ofrivilligt barnlösa par i Sverige och siffran verkar öka. Ingen vet vad det beror på. Att mödrarna blir äldre är ju sin sak, men att männens spermier blir sämre och sämre vet man inte alls varför. Det är något i den västerländska livsstilen gissar dom. För i utvecklingsländerna har man inte dessa problem i samma utsträckning. Dom gissar för det finns inte tillräckligt med forskning inom området.

Det finns en människa bakom varenda en i dessa siffror.
En rädd och ensam människa vars liv har vänts bak och fram och ut och in. Det finns ett äktenskap, en relation som inte vet var den ska ta vägen.
Det finns depressioner, sjukskrivingar, missfall, social isolering, övervikt, urusla självkänslor, ekonomiska svårigheter och skilsmässor.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom som svensk sjukvård inte betalar bot för. Om man inte har turen att lyckas på en gång.

Har man otur så får man gå till banken.

Jag är ett mensmonster

Gick upp ur sängen. Konstaterade att jag blöder oerhört mycket idag.
Åt frukost. 1 äggmacka och 4 kanelbullar. 1 glas oboy.
La mig i soffan med en karta värktabletter och dammade av en gammal Marian Keys-roman. Slängde i mig en bit citronpaj.

Somnade.

Vaknade. Åt en bit citronpaj.
Plockade lite ogräs i trädgården. Tog två ipren.
La mig i soffan med min Marian Keys.

Somnade.

Vaknade.
Åt en tallrik cornflakes med mjölk.
Satte mig i solen på altanen i 3 minuter tills jag frös lite.
Gick in till soffan. Ont i magen.

Tur är ändå att mensmonstret uppenbarar sig på en lördag.

Imorgon hoppas jag att det är borta, att springskorna snöras på och att jag är piggelin och fräsch som en sån där nyponros.

Trött midsommar

Det blir en lugn midsommar för vi orkar inget annat.
Kanske går vi en sväng neråt byn ikväll, förbi campinggästerna och ut vid havet. Äter lite gott och dricker en snaps.

Trött.

Har sovit för mycket.
Drömde om att jag vägde över 100 kilo och var 45 år gammal, om chanser som gått förlorade och ensamheten som segrat.
Huvudet är tungt som en påse sten.

Det är midsommarafton idag och det är svårt att vara glad. Tänker mycket på hur lycklig jag skulle varit om vi hade en liten att dansa kring midsommarstången med. Men det är outhärldligt sorgligt att tänka så, att gräva en sådan grop åt sig själv.
Så jag försöker vifta bort. Fäkta. Slåss.

Nu har Viktor startat dammsugaren och jag ska gå och göra min plikt jag också. Så det blir lite mysigt ikväll. Trots allt.

Ruvardag 17 - Det är över

Äntligen är det över.
Testade minus igen och mensen är på gång. Rosa på pappret.
Jag drar en suck av lättnad och ett ton lyfts från axlarna.
Det är så över som det kan bli och även om resultatet inte är det som vi önskat oss så är det ändå skönt att få slappna av igen.

Drack knappt 2 glas vin till maten ikväll och blev märkligt berusad. Är nog helt slut efter dessa tunga månader med hopp och förtvivlan, sorg och maktlöshet.
Nu är det sommar på riktigt.
5 veckors semester väntar runt hörnet.

Ruvardag 16 - Räknar ner

Imorgon är ruvningen över. Tack och lov.
Imorgon gör jag det sista graviditetstestet och sen får det vara. Sen slutar jag med medicinerna och slutar räkna dagar. Det ska bli skönt. Vi får en välbehövlig sommarvila innan nästa försök.

Jag får fortfarande en del positiva hejarrop men måste krasst säga att jag inte tror ett enda dugg på att jag skulle vara gravid. Jag känner av illamåendet lite då och då fortfarande men det måste vara medicinerna som spökar. Jag borde ha testat positivt i lördags vid en graviditet tycker jag, då jag ändå skulle ha varit i vecka 5. Ömheten i brösten har också avtagit. Att jag inte fått någon mens är betydelselöst eftersom jag aldrig får det när jag ruvar, oavsett om jag är gravid eller ej. På grund av medicinen det också.

Nu räknar jag istället ner till semestertider. Härliga och ljuvliga semester som ligger alldeles ny och 5 veckor lång framför mig. Har en dryg vecka kvar att jobba och det spritter till i mig varje gång jag tänker på det. Det ska bli så gott.

Och på fredag är det midsommar och vo får väl se vad vi gör då.
Kanske går vi på fest.
Lever lite.

Ruvardag 14 - När sorgen hittar mig

Sorgen hittade mig igår kväll.
Stark och svår.
Som ett sugande slag i magen och i livet.
Fångad i mitt liv, i min kropp. Känslan av att vara fångad och fast.

Gick ut på klipporna och tittade på havet i kvällsolen. Grät.
Tyckte synd om mig själv. Om Viktor. Om oss.
Jävla Gud är du nöjd nu som hon sa i "Yrrol".

Sen sov jag hela natten, djupt och drömlöst.
Vaknade sorgsen, duschade, åt, gick ut med hunden.
Åkte till jobbet och undrade stilla hur jag skulle klara dagen.
Men allt blev bättre tillsammans med barnen, kollegor och dagens ljus.

Klippte leende gräset nu ikväll.
Solen har varit framme hela dagen.
Och sommaren är kommen.

Längtar efter Viktor som är i Flen och jobbar tills på torsdag.
Att älska och längta är det vi gör. Han och jag. På alla möjliga sätt.
Tur att vi gör det bra.

Ruvardag 13 - Semesterdrömmar

Idag samlas tankarna i ordning igen.
Det känns ändå ok. Jag har nog blivit hårdhudad kan tänkas.

Längtar efter att få börja springa små turer med hunden igen. Utan dyrbar last eller förkylning är det det enda planeringen rymmer just nu. Att få använda min kropp och mitt sinne genom muskler och svett. Det ska bli skönt.

Men jag måste vänta lite till. Medicinera några dagar till innan jag knyter på mig löparskorna igen.
Jag gör testet på torsdag sen är livet helt som vanligt igen.
Utan barn och utan graviditet. Men med drömmar och framtidstro, livsnjuteri och snart semester.

En stor del av semestern kommer att avnjutas i trädgården. Viktor och jag och ljuvliga vovven. Vi kommer också att åka lite fram och tillbaka härifrån och till Skåneland och till Göteborg. Hälsa på, göra små turnéer och vänskapliga stopp.
En sväng till Hjo skulle också vara fint. Förra året tog vi med oss hunden och bodde intill Vättern på världens mysigaste B&B. Utforskade den vackra lilla staden, badade och åt fantastisk mat. Ett riktigt smultronställe, allt värt att göras om igen.
Kanske blir det också någon konsert. Men jag har sett att Winnerbäck inte spelar så mycket i sommar. Kanske blir det någon annan att lyssna på i gröngräset. Är sugen på Timbuktu eller Peps kanske? Undrar om de spelar utomhus i sommar någonstans?
Och så ska jag passa Gunther, Svantes lille hundkompis några dagar.

Semesterdrömmar.

Känna grilldofter om kvällarna och dricka kall rosé vid salladsskärandet. Värma den frusna vita vinterkroppen i solen och lyssna på vacker musik eller sommarpratare på radion. "Christer"s radioarkiv kommer att fläkas upp och spelas i gröngräset och i bakrunden kommer humlorna surra ovanför saftglasen.

Och regnar det kommer jag att köpa massor av pocketböcker och tända ljus och ligga och läsa dem med lite täcke på med ena handen klappandes hunden medan regnet smattrar på taket och åskan mullrar på avstånd.

I ljumma kvällen kommer vi gå med tung ryggsäck lastad med pastasallad och vin ner till Skytteviken och titta på havsvattnet kokande av fisken som hoppar. Vi kommer att vara varma efter maten och vilja bada men vi är för fega för simma med fiskarna så det blir ett snabbt dopp medan Svantemannen tittar med stora bruna ögon från sitt bundna koppel.
Så håller vi varandra om midjan och går skrattande hem med vått hår och lättare ryggsäck. Och så är det snart natt och fåglarna börjar redan sjunga in morgonen. Men vad gör det för tiden står stilla i sommarljuset och man inte behöver ställa larmet på mobilen eller ens veta vad klockan är i flera veckor till.

Ställer om

Vinden vänder för jämnan.
Man lär sig att ställa om. Att ställa tillbaka och fram.

Idag har jag ställt om igen och lyckats ganska bra. De nya förutsättningarna lyder under att det troligtvis inte blir någon februaribebis. Eller rättare sagt känns det som att jag måste ställa in mig på ett definitivt misslyckande för att inte bli ledsen igen så snart inpå.
Det har hänt förut att vi testat negativt och ändå fått nytt hopp för att sedan vara tvungen att ge upp helt. Den resan orkar jag inte igen.
Jag tar mina mediciner och gör ett nytt test på torsdag.
Utan att hoppas. För själens skull.

Ställer in mig på att hoppas på nästa chans istället. På chansen efter sommaren.
Ställer in mig på att det här bara är ytterligare ett steg närmare vårt barn.
För någon gång måste det gå. Det bara måste det.

Det ska det.

Ruvardag 12 - Medicinspöken

Jag känner mig så lurad och ledsen.
Och tyvärr fortfarande väldigt illamående och undrar vad det är för mening med det. Jag kommer nog aldrig kunna tro på några som helst symptom någonsin igen. Den där jävla medicinen...

Testet blev negativt. Förlåt, testen blev negativa. Jag tog två.
Jag får väl testa om en vecka igen, men det blir nog ingen graviditet den här gången.
Ingen februaribebis.
Ingen sista räddning innan vi måste börja betala våra behandlingar ur egen ficka.

Jävla helvetes jävla helvetes jävla skit.

Ruvardag 11 - Grön

Det känns onekligen nervöst idag.
Min gamla vanliga test-skräck har infann sig idag på apoteket när jag plockade på mig två stycken graviditetstest.
Kvinnan i kassan på apoteket log.
Jag är förmodligen helt grön i ansiktet av allt illamående.

Illamåendet är ruskigt just nu. Jag är hela tiden på gränsen till att behöva kräkas.
Det är mycket starkare än när jag var gravid i våras.
Så är jag gravid nu så betyder det kanske allt är som det ska den här gången. Kanske embryot är friskt och starkt, tänker jag, nu när jag mår illa så in i helvete.

Mest är jag alltså lycklig över mitt illamående. Och skulle graviditetstestet bli positivt imorgon så kommer jag att älska det över allt annat. Om jag så skulle spy i kaskader varje dag så skulle jag älska det.

Snälla gode Gud eller vem som nu bestämmer här i världen. Låt mig få ett positivt graviditetstest och ett litet barn i februari...

Snälla snälla snälla snälla...

Ruvardag 10 - Jag har fan inte åkt för mycket karusell

Gahhhh!!! Vill få tag i någon slags fjärrkontroll och spola fram tiden.
Den här veckan tar ju aldrig slut.
Är så frustrerad över att det bara är torsdag när det borde vara lördag.

Har samma symptom som innan, men mer och starkare nu. Mitt hopp växer för varje dag som går och det vore hemskt och grymt att bli dragen vid näsan nu. Att nästan vara säker på sin sak och sen få ett fett minus rakt i anletet.
För jag är ju det. Nästan säker.
Det suger i magen, kittlas och illamår. HELA TIDEN.
Så har jag ju bara känt vid två olika tillfällen.
När jag åkt för mycket karusell eller när jag har varit gravid.
Jag har fan inte åkt för mycket karusell i alla fall.

Ruvardag 9 - Hemma hos ensamheten

Det är bara onsdag. Kan ni fatta det? Helt otroligt.
Tiden har nog aldrig gått saktare.

Och jag håller på att tråkas ihjäl nu.
Har precis kommit från jobbet och undrar vad jag ska göra med alla mina ensamma kvällar.
Förut älskade jag kvällarna. Våra kvällar tillsammans.
I soffan. I köket. Ätandes, tittandes på tv. Pratandes. Retandes.
Nu är det tomt så det ekar och jag längtar bara tills Viktor kommer hem imorgon kväll/ natt. Sen är han ledig hela fredagen och jag slutar tidigt.
Vi får en lång helg tillsammans.

Och förhoppningsvis flyttar lyckan in igen.

Ruvardag 8 - Gräsänka blues

Krisen slår hårdare mot vissa och mindre hårt åt andra.
För oss slog den mindre hårt. Den innebar bara att Viktor fick ta sitt gamla jobb tillbaks, som i sin tur innebär att han från och med nu och några månader fram måste vara hemifrån måndag till torsdag varje vecka.
Det är väldigt tråkigt såklart men det känns ändå som att vi kom undan med blotta förskräckelsen. Det kunde varit värre.

Så nu har jag huset och djuren för mig själv. Dagarna fram till lördag kommer att gå rejält segt. Som om de inte gjorde det tillräckligt innan.

Men så viskar jag knappt hörbart dagens goda nyheter.
Jag vaknade halv fyra i natt. Varm och konstig. Illamående och klarvaken. På exakt samma sätt som när jag var gravid förra gången.
Brösten är superkänsliga och jag får lite svettningar då och då. Mår konstigt.
Det känns precis som för några månader sedan. Srax före det välsignade plusset.
Jag hoppas så att jag nästan går sönder att mina känningar är på riktigt. Att de innebär en ny chans och en ny liten i magen.

Men jag vågar inte tro. Jag bor fortfarande i ingenmansland.
Vågar inte lita på min kropp som lurat mig så många gånger.
Men hoppet är väckt. Har kännt mig riktigt glad idag.
Glad och illamående hela dagen.

Ruvardag 7 - Snorigt ingenmansland

Dagen har varit trött trött trött. Och lång lång lång.
Jag har nästan dött. Det är sant.
Men nu ligger jag här i soffan alldeles överlevandes. Den här dagen också.

Alla eventuella graviditetssymptom har drunknat i förkylning.
Jag är snorig och hängig. Med ett svagt illamående i bakrunden som jag inte vet beror på snoret, graviditet eller mediciner.

Sån är jag idag.
Och ledsen.
Sorgsen.
Ynklig och liten.

Vissa dagar avskyr jag mitt liv som jag sitter fångad i.
Dessa dagar verkar omöjliga att hantera. Att leva.
Och dessa dagar börjar på allvar nu. Igen. De börjar igen.

Från och med nu och fram till lördag lever vi i mörkaste ingenmansland.

Ruvardag 6 - Samlar symptom

Jag har stort hopp idag.

Vaknade med ömma bröst, ett svagt illamående och träningsvärksliknande känsla i magen. Och ont i halsen.
Ont i halsen? tänker säker ni normala människor. Men såna som jag vet bättre.
Såna som jag vet att immunförsvaret blir sänkt vid en graviditet. Det onda i halsen kan alltså vara ett bra tecken det också.
Nu samlar jag symptomen på hög. Räknar dem. Tänker på dem. Vårdar dem ömt.
För sånt gör såna som jag.

Den kommande arbetsveckan kommer att gå löjligt sakta. Jag ska överleva måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag innan dagen kommer då jag får göra ett graviditetstest. Det blir en favorit i repris. Jag testar på ruvardag 12, precis som förra gången då jag testade positivt.

Det vill säga om mensen inte hinner före.
Men det brukar den inte göra i vilket fall som helst.
Den brukar inte komma förrän jag har slutat med medicinerna.
Så jag ställer in mig på nästa lördag.
På lördag gäller det.

På lördag smäller det?

Gökboet

Sitter under lördagskvällen och tänker att jag nog håller på att bli smått tokig under den här ruvningen också.

Håhåjaja.

Ruvardag 5 - Ber till bebisgudarna

Jag mår jäkligt illa.
Det är konstigt, men jag gör faktiskt det.
Det känns ju inte riktigt som att det är möjligt att må illa av en graviditet redan på ruvardag 5.
Men jag och Viktor åkte till Coop och handlade och jag var så nära att kräkas rakt ut i affären att jag fick avbryta och hänga utanför toaletterna tills Viktor var färdig. Sen åt jag ett grönt äpple och mådde bättre.

Försöker intala mig att det kan vara medicinspöken.
För att känna av en graviditet på ruvardag 5 verkar osannolikt.

Men långt där inne i själens innersta ber jag till bebisgudarna om att det faktiskt är vårt lilla pyre som gör sig till känna.
Där inne är det det absolut enda jag håller på med just nu.

Ruvardag 4 - Den dåliga dagen som blev lite bättre

Vilken dag...
Så stressigt på jobbet som vi har haft idag har vi inte haft på hur länge som helst. Lägg där till att jag är fullständigt hormonstinn och väldigt nojig för all typ av överansträngning. Jag tänker nog för mycket på vad som finns i min mage. Och förresten, vem skulle kunna klandra mig...
Som när jag lyfte ett barn i förrgår och gick in i ljupaste ångest säkert en hel timme efteråt. Jodå, jag som skulle sluta gå omkring och vara rädd...

Jag kom tillslut hem från jobbet som ett vrak och la mig raklång i soffan med en progesteronvagitor instoppad och paradisask på magen mölandes chokladpraliner. Sen deklarerade jag sömnigt för Viktor att någon fredagsstädning skulle det inte bli tal om och gick upp och la mig i sängen och sov i en timme.

Och nu är jag tillbaka i livet igen.
Vad lite vila kan göra susen. Känner mig som en helt ny fredagsmänniska och den hårda dagen är som bortblåst.

Magen känner jag av hela tiden. Samma känsla, träningsvärkskänslan, fast ändå lite mer idag. Jag tycker mig också känna något annat bekant fast omöjligt att sätta fingret på. Men det kan ju lika gärna vara medicinerna såklart. Igen.

Har lusläst mina blogginlägg från förra ruvingen och konstaterat att jag än så länge följer det positiva och igenkännande händelseförloppet. Det här är första ruvningen som jag faktiskt har något att jämföra med. Jag famlar inte i mörkret längre utan vet faktiskt precis hur det känns att vara gravid.
Det vill säga om varje graviditet känns likadant...

Jag famlar vidare i alla fall och nu snart under en väldigt skön och välbehövlig vilohelg. Det ska bli gott!

Trevlig helg på er!

Ruvardag 3 - Verkligheten som kom ikapp

Den där stumma avdomnade känslan i kroppen har försvunnit och jag börjar känna igen mig själv igen.
Tyvärr får jag väl säga.

Idag längtar jag efter att vara gravid igen så att jag tror att jag ska bli galen vilken sekund som helst. Tänker konstant på vårt lilla pyre där inne och hoppas så att jag nästan går sönder.

Emellanåt tänker jag att det inte kommer att gå. Att det vore högst osannolikt att vi skulle lyckas bli med barn två gånger i rad, vi som fruktlöst kämpat innan dess i flera år. Det vore nog för bra för att vara sant.

Fast vi har ju en chans just nu, lika god som någon annan. Kanske till och med större eftersom jag nu varit gravid en gång, ganska nyss och att vi fick tillbaka ett jättefint ocn långtidsodlat embryo.

Och så där håller jag på. Fram och tillbaka, stöter och blöter möjligheter och omöjligheter. Och mitt i allt detta finns vårt allra finaste.
Ett litet frö av tunnaste glas i våra skakiga händer.

Jag känner av magen. Tror jag.
Eller så inbillar jag mig.
Det känns som träningsvärk, precis som förra gången då jag faktiskt var gravid. Men jag förstår ju att det ännu är för tidigt för att kunna avgöra vad som verkligen är en graviditet eller vad som faktiskt bara är biverkningar av medicinen.

Förra gången började jag att känna av min graviditet så där ordentligt ungefär på ruvardag 10-11.
Det kan hända att jag slår världsrekord i symptomletande nästa vecka.

Ruvardag 1 - Iskallt uppdrag

Och så är vi igång igen.
Samma procedur.
Samma ringarde mobillarm 4 gånger om dagen, samma vagitorer och femanesttabletter, samma räknande av dagar och samma symptomletande.
Jag känner så väl igen mig.

Ska försöka att hålla huvudet iskallt den här gången.
Försöka att vara så där axelryckig och tänka att det går om det går annars går det väl inte och då går det väl nästa gång.

Vår nya resa med vårt nya fina embryo börjar just idag.
Med allt vad det innebär. Och det innebär troligtvis alldeles för få axelryckningar är jag rädd.
Den inre stressen som en ruvning innebär går inte ens att beskriva för den oinvigde. Den där känslan av att framtiden och livet hänger på en ultratunn och skör tråd.
Känslan av att just det här embryot kanske möjligtvis, om än kalkylerat i svart, är sista vägen ut innan sinnessjukdom tar över eller de bra äggen är helt slut(ja, fast att jag blott är 31 unga år kan den tanken poppa upp).

Iskall?
Javisst...

Jag vägrar

Det var nästan som om jag letade efter min nervositet där i väntrummet på kliniken.
Men jag kände mig lugn. Stark. Ovanlig och besynnerlig.
Vanligtvis är jag nervös så att jag nästan kräks strax före en eventuell insättning av embryo. Allt kan ju gå fel. Om man har otur. Och tur är vi ju inte särskilt begåvade med.

Men inte idag.
Visst flög tankarna på våra små i frysen lite hur som helst.
Men jag var inte rädd.

Det var då jag bestämde mig.
Jag ska ta mig fan vägra vara rädd.
Från och med nu.
JAG. VÄGRAR. VARA. RÄDD.

Det låter kanske lätt och det är det inte.
Men jag har tröttnat på rädslan som följt mig i nästan fyra år nu. Jag är så innerligt trött. Det är bra.
Jag ska vägra så långt det bara går. Så länge det är möjligt.

Doktorn kallade på oss och vi fick komma in på hennes kontor.
Allt hade gått bra, sa hon.
Vi hade en fin blastocyst (5-dagarsembryo) att sätta in idag och en kvar i frysen.
Det var en jättefin blastocyst. Jättefin. Sa dom. Man blir lite stolt.

Och så skred vi till verket.
Vår lilla stjärna åkte genom katetern och in i min livmoder. Hem.
Att göra en återföring är så stort att man knappt vågar andas.
På skärmen via ultraljud syntes en liten ljusprick.
På plats. Nästan planterad.
Härliga tider.

Huvudet upp och benen ner

Jo tack, jag har huvudet upp och benen ner.
Som det brukar.

Ändå känns det klart och tydligt att det inte är en särskilt vanlig dag idag.
Idag får kanske en liten flytta in i min mage.
En liten att hoppas sig blå över.

Jag kan inte riktigt ta på vad för känsla jag har i kroppen, för den är helt ny.
Som enn blandning av lugn och sorgsenhet.
Jag som längtat efter den här dagen kan nu inte riktigt greppa den känslan som jag längtade efter.
Tänker mycket på Lilla Pricken som aldrig fick bli.
På min graviditet som kantades av kärlek och oro.
På min oro som blev befogad.

Nu får vi kanske en ny chans.
OM en av våra små överlever upptining idag så får vi en ny chans.
Idag.

Det både skrämmer och värmer.

Huvudet upp och benen ner.
Men ändå.
Inte som vanligt.

Grattis alla mammor!

Till alla er.

Mammor till barn, husdjur och embryos.
Och mammor till dem som aldrig fick bli.

Till alla oss.

Lugnet före måndagsstormen

När jag känner mig orolig så brukar jag försöka tänka att jag gör allt jag kan.
Och sen kan man inte göra mer.
Att det blir som det blir.
Att allt ligger utanför min kontroll ändå.

Jag kan inte göra mer.

Men hjärnan liksom letar utvägar.
Bakdörrar.
X-et i ekvationen, någon dold och hemlig möjlighet och de fysiska lagarnas svagaste länk.
Som om det finns något därute som jag har missat.
En lösning eller två som gått mig förbi.

Men det finns inga fler lösningar. This is it.
Jag gör allt jag kan för att bli gravid och det går inte att göra mer.

När jag väl lyckas landa i den tanken blir jag lugnare.
Det blir skönare på något vis.
Nu för tiden lyckas jag oftare med just detta. Att bibehålla lugnet.
Eller så är det bara lugnet före stormen.
Måndagsstormen.

Rik

Det har varit en jobbig och lång arbetsvecka och nu ska jag bara njuta av sommaren och helgens lediga dagar. Påta lite i trädgården, pussa på Viktor och busa med mina djur. Och så får vi en hund till i helgen. Vi ska passa Ulrikas söta dvärgpinsher som heter Gunther. Vi kommer alltså att ha två små vilda gossar i huset. Supermysigt!

Jag var på apoteket och hämtade ut fler progesteronvagitorer idag. Sju paket. Och högkostnadsskyddet hade gått ut, jag som hunnit vänja mig vid att alla medicier är gratis. Men idag fick jag betala dryga tusenlappen.
Nu är jag rik på progesteron.

Sommaren är här nu.
Det doftar syrén och vinbärsbuskar, liv och fågelsång.
Och imorgon, innan jag klipper gräsmattan, kanske jag tar upp en sån där fröig maskros och blåser. Så som man gjorde som barn. Och önskar mig.

Frozen Embryo Transfer

Om fyra dagar är det dags.
För Frozen Embryo Transfer, eller FET som vi i svängen säger.
Ett först fryst men sen upptinat embryo som förs in med kateter in i livmodern.

Frozen Embryo Transfer.
Det låter som något från ett dramatiskt sci-fi-laboratiorium från år 2623.
Våra två små embryos. Även kallade blastocyster. Nedfrysta, styckespaketerade och färdiga att växa.
Det verkar kliniskt och i ärlighetens namn rätt konstigt.

Men det är det inte.
Det är den största kärleken en frys någonsin rymmer.
En liten bit av mig och en liten bit av Viktor. Våra.
Det låter säkert lite konstigt, men mitt hjärta blir alldeles varmt av tanken på att de finns.
De finns och väntar. Våra små.
Att man kan känna så för några hundra celler.
Att man kan älska något så litet så stort.

Frozen Embryo Transfer.
Om 4 dagar.

Har tagit semester på måndag för att i lugn och ro kunna vara sönderstressad.
Det blir långa, sega och svettiga timmar fram till klockan 14, då det stora ska ske.
Ringer telefonen på dagen är vi rökta. Då har våra små inte överlevt upptiningen och vi göra oss icke besvär med att åka in till Göteborg.
De tinar upp en i taget. Vi får bara tillbaka en i taget.
Vi är tydligen för fertila och riskerar att bli tvillingföräldrar. Man menar att tvillinggraviditeter är riskgraviditeter, vilket man undviker i det längsta.
Vi är tydligen för fertila. Ha! Har ni hört...

Men vi måste tro att åtminstone en av de små kommer att klara sig. Kommer frisk och stark att få bli införd i min livmoder och stanna där i 9 månader.
För tro, det måste man.

Det är just det vi håller på med just nu.
Det är allt vi gör.
Vi tror dagarna i ända.

Degar

Vissa dagar känner jag mig riktigt fet.
Det är ingen överdrift på något sätt. Bara ett trist konstaterande.
Det är som om jag har ätit hundra vetebullar varje dag.
Som om hela jag är en enda stor deg.

På ett år har jag gått upp nästan 10 kilo. Upp och ner, ner och upp.
Men nu denna våren är det mest upp förstås.
Jag är för det mesta överfylld av hormoner, väldigt stilla under rätt så långa perioder och tröstäter lite då och då.
För jag får ju inte röka längre och nåt skit får man väl ha kvar när stormarna härjar.
Eller?

Har ständigt dåligt samvete för mina överflödskilon.
Här skulle man lätt kunna misstaga mig för en sån där som vill vara smal och snygg.
Men näpp. Inte ens det. Inte jag.
Jag vill vara gravid. Med mage som en luftballong och vätskestinna armar och ben.
Det är ju just det som gör mig så eftertänksam när det gäller min vikt just nu. Kommer vikten att påverka min nästa chans till graviditet?
Jag vet, det gör den förmodligen inte eftersom jag faktiskt blev gravid förra gången.
Men jag är funderar över det mesta så varför inte det. Mitt BMI är nog strax passerat 30 nu och det är inte roligt.
Särskilt inte när jag inte kan göra så mycket åt saken. Ja inte just nu i alla fall.
Inte med bara 5 dagar kvar till nästa försök.

5 dagar.
Det är konstigt för jag känner ännu inget.
Inget pirr och ingen riktig nervositet.
Jag kanske inte orkar.

Det är rätt skönt att inte orka ibland.

För det är ju jätteovanligt med VISA....

Stressade som en idiot in till kliniken i morse, när jag kommit på längst bort på hundpromenaden att jag inte mynt till parkeringen vid kliniken och att Viktor hade fått statoilkortet med sig till jobbet (för automaterna i Gbg tar nämligen inte vilka kort som helst, som tex såna där jätteovanliga VISA...).
Svängde snabbt in på den lokala macken för lite växling av en tjuga, men det gick minsann inte för macken hade haft inbrott under natten och alla växelpengarna var bortrövade. Jag som aldrig växlar något alls och den dagen jag väl ska göra det, (och dessutom har skitbråttom för det gäller liv och död där borta på kliniken) ja då har någon idiot snott alla växelpengarna. Vad är oddsen för det egentligen?

Sen var det inte så där jättekul att vara tillbaka på kliniken. Dels för att jag hela tiden tänkte att jag måste vara tillbaka på parkeringen till klockan 10 för att inte få parkieringsböter. Och dels för att jag nu satt där i alla fall. På samma klinik som jag för ett par månader sedan lämnade bakom mig med fjäderlätta steg, huvudet ovanför molnen och ett pickande hjärta i magen. Med minnet färskt om hur fantasktiskt alltihop var den där dagen, blev väntrummet extra trist. Lite hånskrattande nästan. För att jag så naivt för ett par månader sedan trodde att mitt liv ändtligen hade vänt. In my face.

Väl inne hos doktorn tittades det med ultraljud och konstaterades att slemhinnan såg finfin ut, alla 8 millimetrarna av den.
Min lilla hjärna började skrika ONSDAG, ONSDAG, ONSDAG, det blir ta mig tusan en frysåterföring på ONSDAG. Tills doktorn tog ner lilla hjärnan på jorden igen och förklarade att långtidsodlade embryos, som vi har i frysen, måste man ta progesteronvagitorer 6 dagar innan återinförande för att få tillbaka.
Det krävdes inget mattegeni för att snabbt räkna ut att återinföring inte ens blir den här veckan. Ingen liten plutt i vecka 22. Nej, vi måste snällt vänta till nästa måndag.

Pust, stön och stånk. För så här är det ofta tycker jag. Lilla hjärnan räknar ut, ställer in sig och måste i hast ställa om. Har beräknat fel.
Jag vet, det verkar såklart lite löjligt. Att en halv vecka extra kan vara så där trist.
Men det är det.

Nåväl, jag börjar alltså med 2 progesteronvagitorer om dagen från och med onsdag och på måndag 1/6 kommer vi förhoppninsvis få sätta in en av våra små fryspluttar i min mage.

Sen har dagen flutit på, så klart lite snårigare än vanligt.
Har känt mig lite nedstämd. Märkbart påverkad av väntrummet på kliniken och pånyttfödd längtan efter vår bebis som dröjer.

Men imorgon är en annan dag.
Får jag verkligen hoppas.

Världen är bara vår

Nu är vi hemma, fyllda till bredden av rusigt firande i Smålands skogar.

Fast inte bara Småland.
Vi var först vid Tjolöholms slott och åt picknick-brunch långt uppe på ett berg med fantastisk utsikt över Kungsbackas vackra skärgård.
Sen lämnade vi Svante hos Ulrika i Göteborg och styrde kosan ner mot Falkenberg, svängde av inåt landet och hamnade tillslut i småländska Unnared.
Där paddlade vi kanot, drack öl i solen, åt frukt och pimplade champagne mellan lakanen som värsta glamourparet och avslutade med en 3-rätters middag god nog åt kungligheter.

En mycket mycket lyckad bröllopsdag med en alldeles underbar man.
Vissa dagar är världen bara vår. Snurrar liksom åt rätt håll.
Till och med vädergudarna ville oss väl.

Imorgon bär det av till kliniken och ett ultraljud.
Mäta lite slemhinna.

Sen får vi se när vi får dejt med våra små frysisar.

Väderstress

Har sovit jättedåligt inatt.
Regnet har fullkomligt vräkt ner och jag har legat och stressat över just detta.
Det måste vara uppehåll idag, annars kan vi inte göra allt som jag har planerat för oss.
Och det vore hemskt tråkigt.

Tittar på SMHIs sida och ser inget regn idag. Andas ut. Lite.
För SMHI är inga vädergudar eller så. SMHI kan faktiskt ta miste.

Nu har regnet slutat att regna i alla fall, men inte kunde jag sova mer för det. Kommer att vara dödstrött ikväll är jag rädd, men kan inte göra mer åt saken nu. Snart är det hög tid att börja hemligstöka i köket igen. Packa ner vad som ska packas ner. Och sånt.

Bröllopsfirarpyssel

Jag minns inte riktigt från i höstas (får gå in i bloggarkivet och titta efter) om jag då kunde känna av Femanesttabletterna, men jag tycker mig göra det nu. Ett litet litet illamående ibland som egentligen inte stör och ägglossningskänningar i magen. Eller ägglossningskänningar och ägglossningskänningar, det känns lite svullet på något vis.
Det händer i alla fall något därinne. Precis som det ska göra.
Jag hoppas på att slemhinnan ser fin ut på måndag. Då ska den ha växt till minst 7mm. För om den har det, så blir det insättning i veckan.
Halleluja!

Idag är jag ledig från jobbet och det är nästan tyst i huset. Det är bara djurens små tassar och fnysningar som hörs. Viktor jobbar.
Det är perfekt. För då kan jag börja förbereda det stora bröllopsdagsfirandet som går av stapeln imorgon. Då kan hemligt smyga omkring här hemma och pyssla med sånt som ska pysslas med utan att någon stör.

Imorgon bär det alltså av på firande och jag kan inte skriva vart efter som det är hemligt hemligt.
Han är som ett barn inför julafton. Frågar och spanar och klurar. Men han har ingen aning. Och det blir ju roligast så.

Nästa vecka på onsdag har vi varit gifta i 3 år. I 3 år!
Det är egentligen ganska mycket. Vad säger man? Bommul, papper eller nåt?
Det är mycket som har hänt på bara de åren. Vi är inte samma nu som då.
Gått igenom mycket tillsammans. Är starkare tillsammans.
Tänk vilken tur.
För det kunde ju varit tvärtom. Att den här resan splittrat oss i tusen bitar.

Vi är inte samma nu som då.
Och ibland önskar jag att vi inte skulle behöva prövas så jäkla mycket. Att vägen kunde vara lite rakare.
För vi är inte samma nu som då, på både gott och ont.
Vi är ju starkare.
Men också äldre. Har nästan växt ur våra unga kroppar.
Och allvarligare, lite tystare.

Vi är inte utbytbara.
Vi älskar tills sista droppen.
Vi betalar vad som måste betalas. I tårar, kärlek, vänskap, ungdomlig oförstördhet, överflödskilon och pengar.
Vi håller krampaktigt om varandra för att släppa taget ens bara lite grann kan vara förödande.
Vi står starka tillsammans för var för sig är för omöjligt.
Har vi lärt oss.

På 3 år.
I ett annat liv som vi fått lära oss leva.

Vi har allt att fira imorgon.

Idag - Ernst

Det finns dagar då jag känner mig lite "Ernst".
Lite myspys och hemmaskrot.
När kattguldet glimmar. Liksom.

Här sitter jag och känner in rummet.

Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck.

Det här med att sitta så här och tälja, det är någonting jag tycker är väldigt skönt.

Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.

Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting.

Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.

Det blir som ett vattenfall av ek.

Jag är nog den som gett plexiglaset ett ansikte.

Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen.

Se så vackert stenen tar emot oljan

Staffan, kan inte jag få testa att slamma? Det ser så himla kul ut.

När en katt ligger och sover i ett rum finns det
inte mycket mer för en inredare att göra där.

Man blir lite varm i hjärtat när man sitter framför ett så här gammalt hus.

Här kommer huset att trivas bra, här kommer jag att trivas bra. Och vad kan det bli då? Jo, bara bra.

Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand.

Hjärta, hjärna, i nån skön förening där.

Först kramar jag alla i familjen – sedan ställer jag mig vid spisen.

Sagt av Ernst Kirchsteiger, Sommartorpet, SVT

Himlen gråter

Himlen gråter, som allas vår Astrid en gång skrev.
Jag och Svantemannen förlorar vår långa morgonpromenad och väntar istället i soffan på en lite kortare innan jag åker till jobbet.

Drömde att jag var sen till våra älskade i frysen. Kanske för sen.
Sprang så att att jag nästan snubblade genom den längsta parken någonsin och Viktor stod vid andra änden och väntade.
Jag var sen, mycket sen.
Hjärtat bultade, tårarna väntade där bakom.

I drömmen hinner oro och rädsla ikapp.
Jagar med blåslampa.

Men jag vill inte vara rädd längre.
Protesterar.
Vägrar så länge det bara är möjligt.

Gosar vovven och tittar på vackert regn genom rutan.

Jag är en glad pensionär

Det är en kort vecka det här. Det är nästan som fredag redan imorgon. Lyckan över det breder ut sig inifrån som ett silkeslent täcke.

Jag är nöjd i dessa dagar.
Jag antar att det hårda gjort mig mjuk.
Berikat mig med mentalitet värdig en glad pensionär.
Fått mig att uppskatta det lilla.
Det som jag ändå har.

Den 27 maj har jag varit en gift och ärbar kvinna i tre hela år.
Vi firar vår bröllopsdag på lördag, jag och min Viktor.
Vartannat år är det min tur att ordna med överaskning och vartannat år är det Viktors. Så är det bestämt och i år är det min tur.
Det hela är så hemligt att jag inte kan skriva här vad det är vi ska göra. Men det handlar såklart om livsnjuteri. Och jag hoppas på fint väder...
Det roligaste är att Viktor är sjukligt nyfiken och försöker fiska ledtrådar hela tiden.
Vilket väderstreck? Är det långt iväg? Blir det övernattning? Osv.
Det blev tillslut så tröttsamt att jag sa att jag avslöjar hela skiten och att vi ska femkampa på Liseberg. Då slängde han sig uppgivet och frustrerat raklång i soffan och tog sig för pannan.
Han förstår ju såklart att vi inte alls ska till Liseberg och femkampa, vilket är starkt förknippat med vanlig hederlig fylla med kompisarna. Inte så värst med romantiska bröllopsdagar.
Fast visst hade det varit roligt svänga inom Lisebergs parkering på lördag bara för att se hans min...

Nu ska jag och Svantemannen gå ner till djuraffären och köpa katt- och hundmat.
I solen den sköna.

Livet as we know it

Har jobbat häcken av mig idag. Först en vanlig dag på förskolan och sen kvällsmöte. Lite mer än 12 timmar i sträck. Såna dagar är jobbiga. Fast dagen efter är nästan värre, man är trött så man ser dubbelt. Så det är väl det jag har att se fram emot imorgon när klockan ringer fem.
Vissa människor är begåvade med energi. Jag är inte en av dem. Tyvärr. Jag är snarare en sån där som tvunget behöver minst 8 timmars sömn för att inte dö, orkar absolut inte jobba mer än nödvändigt och kräver en hel del fritid i horisontalläge.
Arbetsnarkomani ligger inte för mig även om jag tycker om mitt jobb.
Det har alltid varit så men nu är fritiden och vilan viktigare än någonsin.
Ägnar mycket av min lilla energi åt att dämpa stress och oro. Försöka må bra.
Det är väl där alltsammans går åt antar jag.

Idag ringde jag kliniken.
Nu är allvaret tillbaka. Spelet. Livet as we know it.
Nästa måndag får jag göra ett ultraljud, mäta slemhinnor och bestämma datum för insättning av embryo.

Sen är det upp till gudarna.

Nya prövningar

Det blev en väldigt rolig kväll igår och lite aningens för många mojitos.
Idag känner jag mig sliten och trött.
Men lycklig så klart.
Vi är nu en dag till närmare våra små i frysen.

Femanestlarmet i mobilen ringer klockan 6, 14 och 22 varje dag nu och påminner mig om vad som snart ska komma.
Än så länge känner jag mig lugn och trygg, men jag vet att varje försök till graviditet är en ny prövning och att oro och stress nog hinner ikapp mig så småningom. Men jag ska som vanligt kämpa hårt mot alla negativa känslor och försöka fylla mig själv med positiva målbilder. För hur det än kommer att gå så är det viktigt att må så bra som möjligt. Och det kräver otroligt mycket arbete för att kunna må bra, har jag lärt mig under den här långa resan.

Tack så mycket för era fina kommentarer efter gårdagens inlägg.
De stärker mig ännu mer.
Jag trodde först inte att den skulle gå över, den där intensiva smärtan och sorgen efter missfallet. Men det gjorde den och visst är det fantastiskt! Trodde själv inte alls att jag skulle vara så här stark och så här fort tillbaka.

Men visst. Pricken kommer alltid fattas mig och det kommer nog alltid att kännas ledsamt att h*n inte fick lov att fortsätta att leva.
Jag kommer alltid att bära med mig den graviditeten, min allra första, som något av det vackraste.

Livet är underligt.
Nästan jämt nu för tiden.

Femanest-feber

Mensen har kommit och den första Femanesttabletten har nu landat i magen.
Underbart!

Våra två små embryos i frysen behöver inte vänta allt för länge till. Det blir upptining och förhoppningsvis insättning någon gång vecka 22 enligt snabba beräkningar. Förhoppningsvis säger jag eftersom man aldrig kan vara riktigt säker på sånt här. Risken finns med såna här insättningar att embryona inte klarar upptiningen. Då är det bara gå hem och förbereda sig på att börja om helt från början, med sprutor och allt (ryser).
Men varje embryo har ungefär 75% chans att klara upptiningen och eftersom vi har två stycken så är förhoppningarna stora.
Kommer att ringa kliniken på måndag och boka in ett ultraljud ungefär på dag 9 efter mens. Då ska det mätas slemhinnor och bestämmas exakt vilken dag som det magiska sker.

Nu kommer jag att ta 3 Femanesttabletter (östrogen) om dagen för att kontrollera slemhinnan. Doktorn sa att jag själv välja stimulerad eller ostimulerad cykel. Ostimulerad lät läskigt. Även om min kropp brukar vara som en klocka så litar jag inte på den ett enda smack. Den har ju inte riktigs samarbetat hittills om man säger så...
Nej, ju mer som går att kontrollera, desto bättre. Det är mer min melodi.
Och så har jag ett orosmoment mindre.

En ny resa har börjat och gud vet hur många resor vi har kvar innan vi når vårt mål.
Men en sak vet jag.
Att kämparglöden är större än någonsin och det här bara SKA gå vägen.
För eller senare.

Ikväll kommer C och hennes man på grillmiddag.
Och det ska drickas mojitos.
För det kanske jag inte får lov att göra mer för resten av sommaren.
Hoppas jag.

Super Mario

Jag får en underlig känsla i kroppen när jag tänker på att det snart är dags för embryo igen. Det är som om jag är helt orädd och ändå mer rädd än någonsin.

En ny värld har gläntat lite på dörren.
Jag vet att det går att bli gravid, att det inte är en total omöjlighet.
Jag var faktiskt med barn för inte så länge sen och så här i efterhand känns den vetskapen nästan konstig, som en dröm.
Men visst, det var sant och på riktigt.
Att det överhuvudtaget går.
Att veta det.

Och vi har överlevt något fruktansvärt.
Nu vet vet vi att det går det också.

Tror att allt det här faktiskt har gjort mig stark.
Jag känner mig sån.
Som hjälten i ett tv-spel.

Vi har två liv kvar.

Om att vara morgonpigg

Jag så morgonpigg att det är löjligt.

Jag vaknade pigg och glad tjugo minuter innan klockan ringde imorse. Alltså 05.10. Det är inte friskt.
Vad som inte heller är särskilt friskt är att jag sen när lunchen är avklarad är så trött att jag skulle sova sittandes.
Och nu är jag inte ens gravid längre. Men när jag var gravid var det ännu värre. Då var jag klarvaken 4 på morgonen och kändes läggdags vid 17. Klockan sju på kvällen kändes som mitt i natten.
Sen efter missfallet sov jag som en gris. Hur många timmar som helst, var helt slut. Det var skönt på något sätt, mitt i allt det osköna.

Nu när jag är glad och frisk igen har morgonpiggheten gjort återtåg.

Synd bara att det bara verkar vara jag i hela världen som är så morgonpigg. I alla fall på helgerna då jag får var pigg och ensam flera timmar innan Viktor behagar att vakna. Jag kan bli djupt avundsjuk på de där rofyllda andetagen bredvid mig i sängen. Fullständigt sur och grinig över att han är begåvad med något som jag inte har - en undersköna morgonsömnen och konsten att kunna sova ut.
Under första tiden som vi var tillsammans brukade jag ligga och tvinga mig att försöka somna om, vänta på att han skulle vakna. Det var ju så gosigt att vakna ihop och sen gå upp tillsammans för en mysig helgfrukost.
Nu är det inte sällan så att jag får äta frukost själv på helgerna. Av den enkla anledningen att jag är skithungrig efter att ha varit uppe ett par timmar. Och sen vänta ut goset från tvsoffan istället.

Annars har dagen varit bra, lugn och vanlig.
Nu ska jag laga lite mat och parkera mig i soffan hela kvällen.

Sista efter-missfall-kontrollen

Sista efter-missfall-kontrollen på sjukhuset är nu gjord.
Jag fick göra ett graviditetstest (som såklart visade negativt) och gå igenom missfallet med en barnmorska (som för övrigt var toppen).

Jag är lättad av att det är över.
Mina fötter nästan svävade därifrån.
Och jag hoppas att jag aldrig mer behöver återvända.

Jag mår bra.
Det känns så befriande att skriva det så jag gör det igen.
Jag mår bra.
Jag mår fanemej toppen.
Om man jämför.

Huvudet är fyllt av försommar, vänner, arbete, gulliga husdjur, Viktor och kärlek.
Hjärtat är tömt på sorg.

Sinnet stärkt och modigt.

Så nära himlen som vi kommer nå

Den här helgen har varit helt fantastisk, i den meningen att Viktor och jag inte har gjort ett enda skvatt. Vi klarade ju av städningen i fredags och det var så här med facit i hand inte helt tokigt.
Helgen har gått åt till musiklyssnande, god mat, eftermiddagagslurar, massor av gos och uberamerikanska tv-serier på nätet.
Så nära himlen som vi kommer nå, som Bo Kaspers perfekt uttryckte saken.
Just nu i alla fall.

Och idag ska jag baka hallonpaj.
För det är jag sjukt sugen på.
Sen ska det göras fläskfilé i pepparsås med klyftpotatis och god sallad.
Vi myser just nu så vi nästan går helt åt.
Det känns som hundra år sedan.

En ny vecka är på ingång och det börjar bli lite spännande att se när mensen dyker upp. Jag räknar ju med att få vänta lite till, men med tanke på att jag har haft ägglossningskänningar för en vecka sedan så kanske mensen snart är på ingång. Jag som efter fyra kroppsfixerade år har lärt känna min kropp nästan skrämmande väl, borde ju ha känt rätt. Men å andra sidan har jag aldrig varit den här sidan en graviditet. Efter ett missfall vet man ju att kroppen kan "spåra ur" lite grann.

Vi får väl se. Vi får väl se.
Som vanligt.

Ute ur dimman

Just nu är förkylningen riktigt illa. Jag låter ungefär som en sån där italiensk maffiaboss och måste dricka te hela tiden. Det är tråkigt tråkigt att var förkyld förstås men skönt är att vi har en helt öppen helg bara för oss.
Ja, och nu är det ju städat också.

Sitter nu stax innan sju på lördagsmorgonen och funderar för mig själv på om jag verkligen inte ska sova mer. Jag vaknade vid sextiden och kunde inte somna om. Klarvaken.
Så går det när man är morgonmänniska.
Trist är bara med den här ekvationen att jag blir fort trött på kvällarna.
Så även om det är helg är jag näst intill död vid 22-snåret.
Kanske ska prova en liten eftermiddagslur idag. Det hjälper nog.

Jag är ute ur dimman på riktigt nu.
Ljuset och världen är liksom klarare. Vackrare.
Det har varit en svår tid men nu verkar jag ha passerat det värsta.
Jag är glad för det.
Ibland till och med lycklig.
Och längtar längtar längtar.

Kompromissernas mästare

Låt mig först förklara att det är Viktor som är pedanten i den här familjen.
Jag försöker ibland att vara sån, men det verkar inte ligga i min natur. Min natur är istället lite halvblind för både dammråttor och utströdda saker, strumpor och sånt.
När jag träffade Viktor för snart sex år sedan ska det erkännas att jag blev lite rädd över våra olikheter i just detta. Jag såg framför mig att jag skulle bli tjatad på tills jag tappade både öron och humör om jag blev ihop med honom på riktigt.
Men såklart var han för underbar för att avstå.
Och det där med pedanteriet har han fått jämka med. Och det där med utströdda saker har jag fått jämka med.
Vi är nu kompromissernas mästare, Viktor och jag.
Det blir ofta så att han städar och jag lagar mat. Även om vi för det mesta hjälps åt, mer eller mindre. På sista tiden har det blivit mindre.
Så nu måste jag bjuda till lite. Städa lite. Låta honom hållas och låta honom delegera lite städpatrull. Göra honom lycklig.
För det är sånt man gör när man älskar någon.

Nu har Viktor fått en städplan för sig. Schvisch. Bara sådär.
Han menar att om man bara tar stora helgstädningen direkt när man kommer hem på fredagen efter jobbet och BARA fejar i ett par timmar så är vi sen fria HELA helgen.

Jag protesterade först. Vi städar ju på lördagar. Alltid. Jag är skittrött efter jobbet.

Men när han sedan med alldeles len och bommulsmjuk röst tillade (och samtidigt pussades lite) hur mysigt det skulle bli med en disktrasa i ena handen, en öl i den andra och mitt älskade Spotify i högtalarna (för jag älskar musik mer än vad han gör och jag vill nästan alltid lyssna på hög musik när inte han vill), så fick han mig ändå på något sätt att gå med på det.

Nu sitter jag här trött och elendig efter ett dagsverke och väntar på att Viktor ska komma hem från jobbet.
Så att vi kan börja städa.
Och allt jag kan tänka på nu är att jag måste vara en idiot som gick med på det här.
Jag har två timmars städning framför mig.
Ingen öl eller Spotify kan någonsin släta över det.

Tur att Viktor är söt.

Tankebubbel

Jag tror att jag har haft ägglossning precis. Runt helgen ungefär.
Det har känts så.
Men kroppen kan nog vara lite hur som helst nu.
Även om jag hoppas att den rutar in sig meddetsamma.

OM jag har haft ägglossning.
OM det vore så.
Då är det kanske max två veckor kvar till mensen kommer.
Eventuellt och kanske i slutet av maj.

Då får vi försöka igen. När mensen kommer.
Med femanesttabletter, progesteronvagitorer, ultraljud, nervöst lidande, mätningar av slemhinnor och kanske en liten liten som får flytta in.

Det bubblar lite när jag tänker på det.

Kämparglöd

Vi har två små liv i frysen.
De lever och finns. Väntar.
Underbara tanke och himmelska hopp.

Min kurator frågade mig igår om vi har diskuterat hur vi skulle reagera på ett eventuellt negativt graviditetstest så här tätt inpå missfallet.
Det enda jag och Viktor har reagerat på är hur glada vi är över att vi bara behöver vänta en mens.
Hur vi fort som attans vill åka IVF-tåg igen.
Vi hoppar gärna på i farten. Medans det rullar.
Det andra. Nej, det hade vi inte pratat om.
Men det har vi gjort nu. Försäkrat oss om att vi möjligen orkar.

Vi kom fram till att vi fortfarande vill åka IVF-tåg. Helst igår och gärna imorgon.

För känns så skönt att försöka föreställa sig framtiden. Och att den inte är så långt borta. Det är tröstande.
Och skönt och skrämmande på samma gång. Mest skönt.
Skönt för att det är en slags planering, ett hopp om fler möjligheter. Skrämmande för att vi inte vet om vi fakitiskt på riktigt har fler möjligheter.
Men vi vill ta alla chanser vi får, så fort som möjligt.
För vi blir inte yngre. Eller gladare.

Vi tänker att ju fortare vi är igång igen, desto fortare är detta över. Desto fortare får vi träffa vår bebis. Och ju fortare, desto fortare slut på oro och stress.
Vi vill dra bort plåstret. Snabbt och effektivt.
Vi lägger ihop två och två.
Det bara måste bli bebis till slut.
Bara vi håller på som idioter med det här, så måste det gå till sist.
Två och två blir fyra. Så.

Vi längtar så mycket efter er, ni små fina, älskade eskimåer där i frysskåpet på kliniken.
Längtan lämnar på ett sätt sorgen bakom.
Längtan ser ljuset i tunneln, hur jävla lång än tunneln måste vara.

Yes woman

Idag är jag back in buissness.
Halsen gör förbannat ont och jag sitter och dricker te och tar panodil, allt lite hysteriskt för att jag ska klara dagen.
Men det blir nog ingen sång eller sagoläsning med barnen idag. Det får de med friska halsar ägna sig åt.

Är jag en Yes Woman idag?
Positivt tänkande?
Just say yes?

Kan väl inte skada, tänker jag och tittar ut genom fönstret.
Det ska bli underbart att gå vovvepromenad i hällregn.
Yes.

Ny

Vaknade på ett mycket bättre sätt idag.
Ingen feber mer och kroppen nästan återställd.
Klev in i duschen och sköljde av mig det sista av gårdagen.
Känner mig ny.

Är så glad över att jag blivit bättre idag för då kan jag utnyttja min kuratortid i eftermiddag. Jag behöver den.
Så om ett par timmar bär det av till sjukhuset för lite terapi.
Ont och gott på samma gång.

Jag surfar musik och klappar vovven tills dess.

Yes man

Har ni sett den nya filmen med Jim Carry - Yes man?
Den handlar kort och gott om en man i lite för negativa banor som hellre sitter hemma med hyrfilm än att ta vara på tillfällena som ges om vänner och roligheter.
Han sluter sig efter ett tag till ett positivt-tänkar-sällskap och ingår i ett förbund med sig själv om att alltid tacka ja till allt. Och då menar jag ALLT.

En riktigt rolig film.
Och en liten tankeställare.

Inte för att det skulle fungera att tacka ja till alla saker i världen, för det har ju på riktigt påvisats vara ordentligt trassligt (som den där författaren som gjorde detta PÅ RIKTIGT i ett halvår och sen skrev en bok om det).
Men ändå.
Visst finns det en poäng där någonstans.

Att säga ja.
Istället för att hela tiden säga nej.
Det måste ju vara bättre.

The only way is up

Inatt smög sig febern på.
Vaknade av att jag frös vid fyra och fick gå och hämta ett extra täcke.
Vaknade igen vid sextiden och hade fruktansvärt ont i halsen och hela kroppen.
Det var bara att acceptera att jag hade blivit sjuk och lyfta luren för att ringa jobbet.

Jag är sannerligen inte ofta på jobbet nu för tiden.
Och jag är verkligen skittrött på att ligga hemma och må dåligt.

Men några panodil och halstabletter senare kunde jag stappla ut med hunden som en pigg nittioåring ungefär, så att han fick lukta och springa lite utanför trädgården.
Men tack och lov för att trädgården finns tänker jag nu, för det blir nog inga mer försök till hundpromenader idag. Viktor får gå en sväng med honom ikäll.

Stackars vovven.
Stackars stackars mig.

Men nu kan saker och ting bara bli bättre.
The only way is up, som dom säger...

Farväl

Japp, så var det söndag. Och redan imorgon är det måndag.
Helgen har gått alldeles för fort och varit alldeles för ansträngande.
Hjärtat har värkt och nu hänger kroppen på.
Jag tror att jag börjar bli förkyld. Tung i huvudet och torr i halsen. Blä.

Nu är det i alla fall bestämt.
Ikväll ska vi tända ett ljus för Pricken och säga vårt bästa farväl.
Det ska bli skönt på något sätt.
Befriande.

Man kan göra om

Soldränkta dagar och ljumma kvällar har bättrat på humöret avsevärt under de senaste dagarna.

Och sen var det som att vrida på en kran för full styrka.

Helt plötsligt, efter ett antal glas vin inatt, vid glödande grill och vacker stjärnhimmel brast det fullständigt.
Jag tänkte, saknade, stod inte ut.
Med en översvämning nära nog naturkatastrof bubblade sorgen ur mig och min vän Ulrika fick trösta så gott det gick.

Jag insåg för första gången på riktigt varför det gör så ont.
Minnesbilden av Pricken i toaletten och vad jag var tvungen att göra. Spola ner. Precis just det.
För så var det. Det griper mig om fotknölarna och tvingar mig att stanna upp, låter mig inte komma vidare.
Tvingar mig att känna. Fast att jag inte vill.
Kärnan till den yttersta smärtan är ett hastigt och ovärdigt farväl.
Ett riktigt farväl som aldrig fick göras.

Man kan göra ett ordentligt farväl i efterhand, menade min vän. Man kan göra om.
Igår var det som om någon sa till mig för första gången att jag inte var galen. Att det är fullständigt normalt att sörja en centimeter barn så att man går i tusen bitar.
Att det inte är sinnesjukt att fundera över om Pricken var en flicka eller pojke, om h*n kunde känna något fast att h*n var så liten, om det var något jag kunnat göra annorlunda. Något annorlunda än att spola.

Funderar på en liten cermoni, en liten minnesstund.
För de nästan 11 veckorna som Pricken bodde i min mage och hos sin mamma.
Kanske tända ett ljus, säga några ord och gråta en skvätt.

Kanske det skulle kännas bättre sen.
När vi har gjort om.

För första gången på länge...

Suckar högt av vardagströtthet och lite för mycket vin till grillmiddagen som kvällen bjöd på. I en grönskande försommarträdgård med doften av grillkol och mat, min älskades otvungna sällskap och en liten liten hund som tigger järnet vid fötterna på trädäcket.

För första gången sedan innan missfallet mår jag gott.
Så gott.

Terapi-planen

Började dagen med en liten joggingtur med hunden.
Som jag har längtat efter att få göra det!
Ta på mig springskorna och svettas ut sorgen, fylla kroppen med nytt. Nu är kroppen återställd och jag kunde äntligen.

Sitter just nu dödstrött efter en arbetsdag med begynnande träningsvärk lite här och var. Det gick bra på jobbet idag och kollegorna beklagade, kramade och hälsade mig varmt välkommen tillbaka. Det kändes bra och att träffa barnen var kul. Det kändes dessutom toppen att inga föräldrar frågade något, inte idag i alla fall.

Bokade tid hos kuratorn på tisdag i nästa vecka. Det ska bli skönt att få komma dit. För även om saken verkar vara över och förbi, är mitt inre fortfarande i oordning. Jag är fortfarande inte tillbaka och jag behöver verktyg inför framtiden, kommande försök och kommande graviditeter.

Men ojojojojoj vilken terapi det är att springa. Ska försöka göra det varannan morgon från och med nu och till jag inte kan mer. Det kanske också ökar våra chanser att bli gravid igen. Mina överflödskilon är ju en hel del nu för tiden, efter alla dessa behandlingar och tröstmåltider.

Surfar solskenshistorier

Är inne på Familjeliv och läser solskenshistorier. Jag vet inte om de gör mig gladare, men kanske mer hoppfull.

Jag är inte glad. Det går bara inte att bli glad. Går omkring i dimma och fungerar. Armar, ben och kropp gör saker nu. Jag fixade i trädgården igår, bakade bröd och lagade mat. Tvättade och hängde våta kläder i den varma solen.

Men något fattas.
Vår lilla pyttebebis försvann och en liten bit av mig med den. Otroligt egentligen vad en sån liten räka kan göra skillnad. Fast i mina tankar var den som bodde i min mage vår novemberbebis och ingen räka.

Miss Li har skrivit en låt om ett självupplevt missfall. "A doughter or a son" heter den. Lyssnade på den på hennes myspace-sida ett par dagar efter missfallet. Eller försökte men var tvungen att stänga av efter bara en liten stund. Så skör och vacker. Så sorglig.
Jag lämnade missfallshistorierna och surfar nu istället solskenshistorier. I ett desperat försök att må bättre.

Imorgon börjar jag jobba. Jag känner att det kan gå. Att träffa barnen ska bli rätt roligt. Att svara på frågor från föräldrar om varför jag har varit borta länge - inte så roligt.
För jag kommer att bli tvungen att ljuga. Eller säga något om att det är privat och att jag inte vill prata om det.
I vilket fall som helst känns det illa.
Ljuger man ihop någon influensahistoria så blir man tvungen att stå där och prata om hemsk hitte-på-influensa i flera minuter och sedan ha samma konversation med alla andra.
Säger jag det där om privat sfär kommer det att bli tyst och konstigt. Och alla kommer att spekulera i vad det är för hemskt som har drabbat barnens fröken.
Föräldrarna på jobbet är de enda som inte vet eftersom jag måste hålla på min yrkesroll, om de inte har halkat in på den här bloggen det vill säga.
Men ibland är det nästan så att jag önskar att de hade det, halkat in här på ett bananskal och aldrig behöver ställa en endaste fråga mer.

Jag har slutat att blöda nu i alla fall. Och jag har itne ont längre. Undrar ändå lite när man får återgå till vanligheten, dvs träna och ha sex? Någon som vet? För jag vågar inte riskera någon infektion just nu.
Vi vågar inte så där överdrivet mycket alls faktiskt under den här IVFcirkusen.
Som det där med att vi faktiskt inte har haft sex sedan i februari. Inte vågat. Varit livrädda för att framkalla missfall på något sätt. Ironi?
Så nästa gång kommer väl att kännas som första gången.
Alltid är det något att se fram emot.

Typiskt

Det har hänt något tråkigt i min familj. Ovanpå allt.
Men det är svårt att ta in något mer just nu. Så jag stänger av lite grann. Känner mig trött, sorgsen, orolig och samtidigt märkligt likgiltig.
Det är väl konstigt att allt ska hända samtidigt? Att tråkigheterna samlas på hög när de väl händer. Typiskt.

Solen lyser och har gjort varje dag i några veckor nu. Och när jag och Viktor gick hem från C inatt var himlen full med sjärnor. Världen är plågsamt vacker och som allra vackrast när man behöver det som mest.
Eller minst. Eller nåt.

Solbubbel

Vi är nu på väg till C för att äta grillad fläskfilé och dricka bubbel, rosé, rött och vitt i solskenet.

Det behövs.

Om att ro

Det var svårt. Men jag gjorde det.
Idag har jag varit i ett köpcenter och försökt shoppa mig lite gladare. Det gick väl sådär, det där med lite gladare. Men jag lyckades ändå göra något vanligt.

Kroppen och psyket är rätt otroligt egentligen. Idag lite shopping och för en vecka sedan trodde jag att jag skulle ligga och självdö i min soffa. Men tur är väl det. Att vi läker menar jag.

Men det är klart. Det är jobbigt fortfarande, det tror jag det kommer vara ett tag nu. Smärtan griper tag i mig ibland och då känns den vanliga världen omöjligt långt borta. Men det är bara att fortsätta att försöka. Kämpa.
Har man man hål i båten får man ro som fan, var det någon som sa.

Halleluja-moment

Har nyss pratat med vår doktor på IVF-kliniken i telefon.
Har inte känt något positivt sedan innan missfallet. Inte förrän just nu.
Vi får börja försöka igen så fort jag har fått min mens.
Vi kanske får en ny chans innan semestertider.

Tanken på att kanske få bli gravid igen redan i sommar förvandlar mig. Man skulle kanske till och med kunna säga att det jag känner är glädje.
Fantastiskt.

Är redo

Nu är första veckan efter katastrofen över. Och jag mår faktiskt lite lite bättre. Fortfarande avdomnad och med en känsla av overklighet, men jag klättrar mig sakta uppåt nu.

Igår kom Fia hem till mig och har sovit över till idag. Vad skulle man gjort utan fina vänner? Vi åt pizza (nej det blev ingen lagad mat igår heller), godis, drack vin och pratade. Och pratade. Det var så skönt med lite liv och ljud här i huset (särskilt när Viktor jobbade över till nio på kvällen) och skönt att komma ur bubblan. Den där bubblan som har skiljt mig och världen åt under de senaste dagarna.

Idag vet jag inte vad som händer. Fia åker hem och kvar blir jag igen med mina tankar. Idag kan jag kanske ge mig på matprojektet. Det får bli mitt projekt för dagen. Det och att gå långpromenad med stackars Svantemannen, som nog undrar vad det är frågan om och varför han inte får långpromenad varje dag.

Jag måste tänka framåt. Måste tänka att det går, att jag kommer att bli mamma så småningom. Måste se världen lite ljusare nu, vill inte stanna i detta förbannade mörker.

Jag är redo för det. Jag tar mig i kragen nu. Anstränger mig lite.

Utmaningar

Idag ringde jag sjukhuset för en sjukskrivning. Behöver i alla fall den här veckan ut innan jag kan gå tillbaka till jobbet. Ringde också upp min kurator, men hon är borta från jobbet den här veckan hon också och ringer upp nästa vecka. Det är lika bra det, eftersom jag ändå inte hade orkat ta mig tillbaka till sjukhuset just nu.

Jag ska börja försöka leva. Försöka i alla fall. Göra i alla fall något normalt om dagen. Måste nog tvinga mig till att börja göra saker så att jag inte fastnar helt och hållet i min sorg. Jag måste vidare. Jag vill vidare.
Mitt projekt för dagen är att laga någon form av mat. Riktig mat.
Det blir en utmaning.

Jag tänker också lite ljusare på framtiden idag. Förstår ju att det inte är omöjligt att bli gravid igen. Och att det inte är omöjligt att det ska bli ett riktigt barn nästa gång.

Hoppet verkar på riktigt vara det sista som lämnar människan.

Ensam

Idag är en konstig dag.

Viktor har börjat jobba igen och jag sitter själv i huset. Det är värre på något sätt. Att vara ensam hemma.

Skulle kunnat sova till imorgon om det inte vore så att djuren pockat på uppmärksamhet. Så jag är ändå tvungen att gå ur sängen och till och med ut i friska luften, vilket är bra, tror jag.

Funderade till och med igår på vad jag skulle göra för att inte känna mig för ensam idag. Kanske åka in och shoppa lite, kanske luncha med Viktor och hans kollegor. Men jag vet inte nu. Det känns som ett oöverstigligt hinder. Mellan mig och vanligheten är avståndet flera planeter.

Jag känner metallsmak i munnen ibland, annars är alla symptom borta nu. Magen har återgått till vanlig storlek.

Ja, jag är dyster. Bitter, ledsen och arg just nu.
Plågar mig igenom artiklar om missfall på nätet, diskussionsforum och spekulationer. De flesta som drabbats pratar om att bli med barn månaden efter igen. Det är deras syre, deras hoppfullhet.
Jag är inte som dom.
Hur ska jag kunna andas?

Hungrig

Jag börjar bli hungrig på mat. Vilket är rätt så bra antar jag eftersom jag inte har kunnat känna något sådant alls innan i dagarna

Har inte ätit riktig och lagad mat på flera dagar. Ingen av oss har haft orken att stå vid spisen och kocka. Ingen av oss har haft någon speciell matlust heller. Det har blivit mackor och fil, godis och tröstvin. Har inte kunnat tänka klart, så det skulle ändå vara helt omöjligt att ens planera en måltid. Var i affären idag och köpte nya filmer och lite glass. Hade en lista med mig som Viktor skrivit med kanske 4 punkter på. Ändå glömde jag att handla diskmedel. Glömde att titta på listan. Jag är liksom borta.

Ringde en kollega idag och berättade att jag inte kommer i alla fall imorgon och på tisdag. Hon var så gullig och förstående. Och i förrgår ringde min chef och frågade hur det var med oss. Jobbet ger mig allt fint stöd jag behöver just nu och det är så skönt att inte behöva ha ett dåligt jobbasamvete över sig också.

Viktor är just nu och hämtar pizza till oss och det ska bli gott att få något varmt i magen. Även om pizza inte är riktig mat är det det närmsta vi möjligen kan komma just nu.

Avskuren

Idag åkte vi ut till Gottskär för lite frisk luft och för att slippa vara hemma och gråta. Vi tog med oss Svante, gick runt lite och åt korv på en uteservering vid ett gatukök. Sen åkte vi hem igen.

Allt känns meningslöst just nu. Det är bara smärtan som känns.
Allt annat är avdomnat. Avskuret.
Jag gråter, tittar på film, går en liten sväng med hunden, pratar med vänner och familj i telefon, lägger mig ner för att jag har ont, tar en ipren, reser mig igen, kramar Viktor, försöker att se framåt.
Men det är så svårt.

Jag tror inte att jag kommer att kunna gå tillbaka till jobbet på måndag. Kan inte träffa barnen på jobbet redan, orkar inte se barn överhuvudtaget just nu. Orkar inte träffa folk.
Är helt slut och ständigt på vippen att gråta. Har tappat förmågan att le. Har tappat mig själv.

När kommer jag tillbaka?

Det svåraste någonsin

Svävande på sammanbrottets gräns tog jag mig igenom sjukhusbesök, väntrum och undersökning på sjukhuset idag. Det var bland det svåraste någonsin att finnas till där i korridorerna på abortavdelningen. Som tur var träffade vi aldrig på några andra patienter där. Bara sköterskor och läkare som småsprang skyndande fram och tillbaka.

Där i gynstolen, med rödgråtna kinder och ett inferno i kroppen konstaterades det att inget fanns kvar. Livmodern låg sluten som en mussla och ekade tom och sorglig framför oss. Jag behövde inte ta någon mer medicin. Kroppen hade klarat av att stöta ut alltsammans.

Nu är det över och förbi.
Pricken bor endast som ett vackert minne där långt inne.

Väl hemma, söndergråten och oändligt trött börjar verkligheten tränga igenom. Jag börjar acceptera vår förlust och motgång. Börjar så smått vakna igen från vår mardröm.

Kroppen börjar repa sig och jag har kunnat gå på hundpromenad idag med älskade Svantemannen. Undrar föresten om djuren förstår att något har varit på tok? Om vår lilla katt och lille vilding till hund har undrat över vad som har hänt? Hunden har stundvis legat intill mig under täcket på nätterna. Han brukar annars föredra sin egen korg för nattlig ro.

Minnena av missfallet sitter inristat i själen.
Hur fysiskt medtagen jag var av smärtan och kräkningarna. Hur Pricken halkade ur mig och ner i toaletten. Hur jag sedan knappt orkade stå av smärta,sorg och tårar när jag sedan var tvungen att ta farväl.
Jag tror att det har ärrat mig för evigt.
Jag kommer att resa mig på fötter igen och gå vidare.
Men aldrig glömma.

Drömmen lever, trots allt

Jo, jag skrev igår att bloggen skull vila lite.
Men det går liksom inte att slita sig ifrån er, ni som blivit mina ovärderliga vänner i bloggrymden.

Idag har varit en märkligt sorglig dag.
Jag är så ledsen emellanåt att det inte går att stå ut. Tårarna och maktlösheten rinner över, tar över och lämnar min kropp orkeslös.
Vår lilla Prick är saknad så att det isar i själen.

Idag kom Lennart Nilsson filmen som jag beställde för tre dagar sedan. Jag betalar men packar inte upp den. Har ställt undan allt som påminner mig om graviditeten. Tidningar, kläder. Plockat ner ultraljudsbilden från kylskåpet.
Men vem lurar jag? Allt finns kvar inom mig. För mig levde både Pricken och drömmen om novemberbebis för bara två dagar sedan. Det är svårt att förstå verkligheten.

Imorgon bär det av till sjukhuset för kontroll. Jag hoppas innerligt på att allt är borta, att vi slipper mer medicinering och fler smärtsamma värkar. Men jag tror att allt är ute. Det känns så för jag blöder inte så intensivt och mycket längre. Och jag har inte så ont heller längre, även om jag har fått ta en ipren lite då och då.
Och det enda som är kvar av mina gravidkänningar idag är metallsmaken i munnen, den vill inte ge med sig. Annars är allt borta.

Jag drömmer mig trots allt vidare även om en ny graviditet känns otroligt avlägsen just nu. Jag och Viktor har idag pratat om att mot alla odds försöka på egen hand i sommar, i väntan på att få sätta in ett av våra älskade små embryos som vi har i frysen. De är ändå en tröst för oss, våra två små liv som väntar. Som fortfarande lever.

Tills dess ska vi läka.
Och vi ska vi ta hand om varandra och kärleken.

Amputerad

Ikväll kom missfallet.
Min lilla Prick blev inte mer än en dryg centimeter lång innan hjärtat slutade slå någon gång i vecka 7-8.
Jag fick en liten tablett att svälja av doktorn. Inte långt efter det kom värkarna och höll på hela eftermiddagen.
Det finns något helvetes smärtsamt med ett missfall.
Inuti värst och utanpå som en förlossning utan belöning.
Det var obegripligt svårt att skiljas, hur litet och olevandes det än var.
Kändes omänskligt grymt att spola på toaletten, som en ovärdig begravning.

Amputerad.

Sorgen kommer i intervaller. Blir svagare och starkare. Lever sitt eget liv.
Vi låter sorgen leva färdigt.
För att vi också måste det.

På fredag ska vi in till sjukhuset igen för att se om livmodern är tom.
Annars måste vi få mer tabletter och driva ut det sista.
Men jag tror att det är över.
Det finns nog inget kvar.

Tack alla ni som skickat så fina kommentarer idag. Jag blir rörd av att ni tänker på oss. Tack från hela mitt hjärta.

Vecka 9+6 - Blöder

Imorse var det blod på toapappret.
Ett begynnande missfall och ett foster som dött bara några dagar efter vårt ultraljud i vecka 7 konstaterades sen på sjukhuset.

Sorgen bor hos oss idag.
Bloggen får vila lite.

Men vi kommer inte att ge upp.

Vecka 9+5 - Omtumlande galenskap

Gick upp och kissade vid halv 4 tiden som vanligt. Dimmig, utan glasögon och halvsovandes torkade jag mig och tittade på pappret. Jag höll på att dö. Det såg ut som rosa. MYCKET rosa. Svagt rosa. Men ändå. Vad gör man med en sån information halv fyra på morogonen?

Jag försökte att somna om, men kunde i bästa fall halvslumra tills klockan ringde halv 6. Yr av sömnbrist och undran över om jag drömt alltsammans, gick jag genast till toa och kollade. Inget. Ingenting. Nada.
Jag bestämde mig för att glömma saken, men bröt ändå ihop vid frukostbordet och berättade för Viktor om det rosa på pappret. Han lugnade mig och sa att det nog inte var någon fara. Jag hade nog sett fel.

Sen körde jag på en fågel på väg till jobbet också och höll fullständigt på att bryta samman i bilen. Djurvän som jag är.

Dagen blev dock bättre och det hela har i vaket och nyktert tillstånd bara känts som en dröm. Jag har inte ont. Jag blöder inte. Bebisen måste vara kvar.

Och väl hemma inspekterandes ovanvåningens toalett kom jag till slutsatsen att det måste vara det dunkla ljuset därinne som skapat någon slags synvilla. För helt vanligt kiss ser faktiskt lite rosabrunt ut i det ljuset.

Jag kanske håller på att bli tokig eller nåt.
Hur som helst har galenskaperna gått lite för långt.

Skärpning.

Vecka 9+3 - Vårkänslor

Såna här mornar skulle man rama in.
För tredje dagen i rad skiner solen över oss från klarblå vårhimmel.
Fåglarna sjunger kärleksvisor.
Svantemannen och jag går längs cykelvägarna och njuter av ensamheten och daggdränkta tassar.

Vi har det overkligt bra.

Tillbaka i huset funderar jag på dagen. Jag måste åka och köpa hundmat någonstans. Undrar var de har öppet på påskdagen (Svante har ju sånt där djuraffärsfoder)? Detta är mitt enda bry en dag som denna. Lite som semester.

Längtar till sommaren så att det spritter i kroppen. Fantiserar om en rund mage och lugnet före stormen.
Det skulle kunna bli en riktigt bra sommar i år. Kanske den bästa i världshistorien om vi har tur.

Vi måste ha tur. Så är det bara.

Vecka 9+2 - Tårar från ett mjölkpaket

Jag mår bra igen.
Det är så skönt att kunna skriva det.

Konstigt det där med oro, hur den går upp och ner och fram och tillbaka lite som den vill. Men nu är det lugna gatan. Har inte ont någonstans och mår så bra som en nygravid någonsin kan göra antar jag.

Illamåendet kommer ibland, men inte så starkt och inte så ofta. Tröttheten är väl det som märks mest just nu. Och humörsvängningarna som tycks ha ersatt det mesta av illamåendet och de är ibland så lustiga att det inte är riktigt klokt.
Som igår under frukosten, när jag brast i gråt läsandes på baksidan av ett mjölkpaket om kalven Malva som fick se stora världen och våren i hagen. Mina inre bilder blev så vackra och sköra att det rann över fullständigt. Och Viktor skrattade åt alltsammans så han grät han också. Nej, man är inte riktigt vid sina sinnes fulla bruk nu för tiden...

Idag har vi planterat vår efterlängtade häck i trädgården. Eller rättare sagt har Viktor grävt och planterat och jag tittat på då jag inte vågar anstränga mig för mycket just nu.

Det blir en liten påsktallrik till middag och naturligtvis Robinsson och massor av kärlek ikväll som vanligt.

Och sen har vi ändå hela 2 dagar kvar av ledigheten!
Underbart!